”Haha, Nej” Svarade jag surt. Bara för att jag kramade Justin var han min kille eller? Jag kände knappt honom och ändå trodde alla att jag gillade han. Kevin kollade bort mot Justin som var på väg mot oss med två andra killar i släptåg.

”Hej” sa han när han satte sig ner. Jag log smått mot han och dom andra mumlade ett hej.

”Detta är Chaz och Ryan” sa han och pekade på dom två andra killarna som nu också satt sig vid bordet. Jag hälsade snabbt och fortsatte sedan att äta.

”Chelsey och Isaac, kan ni gå och handla godis och sånt?” skrek Kevin när vi satt i soffan.

”Visst” hördes det från köket och snabbt därefter sprang dom ut till den lilla hallen. Vi hade bestämt oss för att ha filmkväll och utan att Kevin eller Isaac visste hade jag och Chelsey bjudit in Justin och hans vänner, det var Chelseys och mitt rum så dom bestämde inte.

”Babe” viskade Kevin i mitt öra och smekte min kind med tummen. Jag kollade upp och möttes av hans blåa ögon.

”Vet du ens vem Justin är?” frågade han och kysste min panna.

”Nej” svarade jag ärligt, jag visste inte vilken person han var men han verkade snäll.

”Vet du vem Justin Bieber är då?” sa han och krattade till.

”Alla vet vem Justin Bieber är, Seriöst Kevin han är ju hur känd som helst” sa jag och himlade med ögonen.

”Antagligen inte alla, du vet ju inte” sa han med ett leende på läpparna.

”jo, klart jag gör. Han sjukt sjukt bra” sa jag och kollade rakt in i Kevins ögon. Jag höjde min hand mot hans ansikte och smekte hans kind.

”Då borde du veta vem Justin som du pratar med hela tiden är” sa han allvarligt och vände bort sitt huvud.

”Nej, han är väl inte Justin Bieber?” sa jag. Justin Bieber skulle aldrig ha tid att stanna på ett hotell i två veckor.

”Jo, är det därför du är med han så att du kan bli mer känd?” sa han surt.

”Men seriöst, vad fan tror du om mig? Jag är så jävla trött på allt detta Kevin” skrek jag och gick snabbt ut från vardagsrummet och in på vårt rum. Jag satt mig mot sängen och lutade huvudet mot madrassen. Tårarna rann ner för mina kinder, jag var riktigt trött på att Kevin gjorde så hela tiden. Vad som än hände så hittade han på något som inte var sant, jag orkade inte att vi bara bråkade hela tiden. Det knackade på dörren och jag torkade snabbt bort mina tårar innan jag gick ut från rummet och öppnade dörren. Där stod Justin, Chaz och Ryan.

”Hej, kom in” sa jag och gick in en bit så dom kunde komma in.  Kevin kom ut till hallen och kollade på mig med en besviken blick innan han började ta på sig sina skor.

”Kevin, för helvete sluta. Vem är det som är barnslig nu?” sa jag surt mot honom utan att bry mig om dom andra hörde. Han ryckte på axlarna och gick ut från rummet. Jag suckade högt och gick raskt in i vardagsrummet och slog ner mig i soffan. Justin kom efter mig och satte sig bredvid mig.

”Så är han din pojkvän? För det verkar så” sa han och kollade rakt in i mina ögon. Jag vände bort ansiktet och tittade ut igenom fönstret. Jag var trött på att ljuga, men jag visste att det skulle bli problem om jag berättade sanningen. Jag visste inte vad jag skulle svara, mitt hjärta sa att jag skulle säga sanningen men hjärnan sa nej. Jag vet att man ska följa sitt hjärta, men var det alltid det smartaste? Jag skakade snabbt på huvudet och försökte le, men det blev mest en grimas. Han nickade och log. Man såg i hans ögon att han fattade att något var fel, och jag var tacksam att han inte fortsatte att prata om detta.

”Var är Chelsey då?” frågade han istället och log.

”Handlar godis och sånt, dom kommer nog snart tillbaka” sa jag och började gå ut mot köket.

”Chaz skulle du kunna hjälpa mig?” frågade jag och log. Han kollade på mig undrande och jag nickade mot skålarna som stod på diskbänken.

”Visst” sa han och tog några skålar och började gå mot vardagsrummet. Dörren öppnades och Chelsey gick in med ett stort leende på läpparna med Isaac tätt bakom sig. Jag kollade förvånat på henne och hon gav mig en blick som betydde att hon skulle berätta sen. Jag gav henne ett leende innan jag fortsatte att gå in i vardagsrummet.

”Chelsey häll upp godiset” skrek jag till henne. Hon kom snabbt in i vardagsrummet med två skålar fulla med godis. Hon kollar sig runt och ser förvånad ut.

”Var är Kevin?” frågar hon och ställer sakta ner skålarna på bordet. Jag öppnar min mun och ska börja förklara men Justin hinner före mig.

”Han mådde inte så bra, så han gick till sitt rum” Jag gav Justin en tacksam blick och Chelsey nickar och sätter sig bredvid Isaac i soffan. Han placerade sin hand på henne lår och log mot henne.

Jag smög sakta ut till hallen för att inte väcka Chelsey. Jag drog snabbt på mig mina skor och smög ut till korridoren och vidare nerför trapporna. Jag hälsade tyst på tjejen som stod i receptionen och ut på gården. Jag gick sakta bort mot bassängen och satte mig ner mot ett träd. Vinden svalkade skönt mot min varma hud. Jag slöt mina ögon och hörde havets vågor. Det var en av de bästa sakerna jag visste, när jag var liten somnade jag alltid till havets ljud.

Jag kände ett par händer över mina ögon och vände mig snabbt om och möttes av Justin bruna ögon.

”Gud Justin, du skrämde mig” sa jag allvarligt. Han skrattade till och satte sig ner bredvid mig. Jag lutade mig mot trädet igen och slöt ögonen.

”När jag var liten älskade jag ljudet av havet” sa jag lågt, så man knappt hörde det.

”Kom så vi går dit” sa han och ställde sig upp. Jag öppnade sakta mina ögon och han sträckte ut handen mot mig. Jag tog tag i den och reste mig upp. Vi gick under tystnad ner till havet, tur att det inte var så långt bort. Under hela tiden lyssnade jag på vågorna, hur det ät när dom stötte mot klippan. Jag älskade det verkligen, det fick alltid mig att bli lugn.

”Så varför gick du ner?” frågade jag Justin och kollade upp på honom, han mötte min blick och gav mig ett litet leende.

”Jag kunde inte sova, så jag gick ut på balkongen och såg dig gå ner. Jag tänkte att du kanske ville ha sällskap” jag nickade och satte mig ner på bänken för att ta av mina skor. Jag tog upp dom i handen och började gå i mot vattnet.

”Du då?” frågade Justin och jag vände mig om.

”Jag kunde inte sova” sa jag enkelt.

”Inget annat?” jag skakade på mitt huvud och satte mig ner. Vattnet sköljde upp över mina fötter, det var svalt men det var bara skönt. Justin gjorde samma sak och granskade mitt ansikte.

”Vad är det mellan dig och Kevin?” frågade Justin. Jag kollade upp på han och suckade ljudlöst.

”Inget” sa jag snabbt och kollade ut mot havet igen.

”April, jag är inte dum. Det är något och jag har fattat det. Du behöver inte berätta, men det brukar bli lättare” sa han och kollade på mig. Jag la mig sakta ner i sanden och slöt ögonen. Jag tog ett djupt andetag och öppnade munnen, men inget ljud kom ut.

”Jag, jag kan inte berätta” sa jag tyst. Han tog tag i en hårslinga och började fläta den.

”Varför?” frågade han och mötte min blick. Varför skulle han göra det så komplicerat?

”Inte ens Chelsey vet” viskade jag.

”Vet vad?” frågade Justin. Jag kollade bort, men han vände mitt ansikte mot hans.

”Att min pojkvän är hennes bror” sa jag och kunde inte hålla inne tårarna längre. Jag vände bort mitt ansikte så att Justin inte skulle kunna se mig såhär. Jag reste mig upp och började gå iväg. Tårarna blötte ner mina kinder och jag försökte torka bort dom så gott det gick. Jag kände en hand runt min arma och vände mig snabbt om.

”Så Kevin är Chelseys bror?” jag nickade och kollade ner i marken.

”Du ska inte gråta April, berätta vad som är fel” viskade han. Jag skakade på huvudet. Det gick verkligen inte. Han visste redan för mycket.

”Varför håller ni det hemligt?” frågade han. Jag skakade på huvudet igen.

”Jag kan inte berätta Justin, förlåt” sa jag och började springa iväg. Jag visste inte var jag skulle ta i vägen men jag bara sprang. Jag visste att det var fel att springa bort från sina problem, men jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag satt mig ner mot ett träd och slöt mina ögon men tårarna ville inte sluta att rinna.

Jag gick snabbt in till rummet, Chelsey sov fortfarande. Jag sneglade upp mot klockan, den var halv åtta. Då kunde jag lika bra äta frukost. Jag bytte snabbt kläder och gick tyst ner. Jag tog en tallrik och la ett bröd med sylt på. Jag kollade mig runt om och det fanns inga lediga bord. Typiskt, jag fortsatte att gå vidare för att se om det fanns någonstans att sitta. Längst inne i hörnet satt någon själv. Jag gick närmare och såg att det var Justin.

”Kan jag sitta här?” frågade jag försiktigt. Han kollade upp och mötte min blick. Ett litet leende formades på hans läppar.

”Visst” sa han och jag satt mig mittemot han.  Jag började sakta äta på min macka och tittade på Justin samtidigt.

”Förlåt för igår, du lovar att inte säga något va?” frågade jag oroligt. Om han berättade kunde allt vara förstört. Han nickade och kollade allvarligt på mig.

”Ni borde berätta, hon är ju din bästa vän” sa han. Jag nickade.

”Jag vill men..” jag hann inte säga något mer innan Justin avbröt mig.

”Kevin vill inte, är det problemet?” sa han irriterat. Jag nickade.

”Det är sjukt, du får för fan säga vad du vill till din bästa vän. Han ska inte bestämma över dig, okej?” jag nickade sakta och suckade.

”Allt är så svårt bara, jag vill berätta men jag vill inte förlora någon av dom heller”

”Jag förstår, men det kommer alltid att vara mycket lättare om du säger sanningen. Inte bara i detta utan vad som än händer” jag orkade inte prata om detta, allt gjorde mig ledsen.

”Är det inte svårt att vara här utan att någon känner igen dig” jag la huvudet på sned och kollade på han.

”Nej, så du visste vem jag är i alla fall?” frågade han och skrattade lätt till. Jag nickade.

”Ja, först fattade jag inte att det var du, men man ser lätt vem du är om man kollar noga” jag log mot han och han besvarade mitt leende.

”Och du är väl inte en belieber direkt?” han log stort så att man såg hans perfekta vita tänder.

”Inte en belieber direkt, men jag har lyssnat lite och du är jätte bra” han nickade och kollade bort mot ett annat bord.

”Vad är det?” frågade jag.

”Din pojkvän verkar vara lite sur” sa han och skrattade lätt. Jag kollade mot ett bord en bit bort och såg Kevin sitta ensam där, han kollade på mig men jag kunde inte möta hans blick. ”Jag ska nog prata med han, ses sen?” sa jag och log. Han nickade och jag tog min halvätna macka med mig och började gå bort till Kevin.

”Kan jag sitta här” han kollade upp på mig och nickade. Jag ställde ner min tallrik och satte mig på stolen mittemot han.

”Vi behöver nog prata” han kollade ner i bordet utan att säga något. Jag suckade högt och ställde mig upp.

”Tänker du säga något eller? Jag vill lösa detta för jag älskar dig. Varför blir det alltid såhär Kevin?” Jag kollade upp i taket för att tårarna inte skulle rinna. Han kollade upp på mig och öppnade munnen utan att säga något.

”Jag älskar dig också, men jag vet inte. Allt är svårt, ingen vet om detta och jag kan inte visa hur jag känner för dig så att alla ser. Jag vill verkligen det men jag vill verkligen inte såra någon” han skakade lätt på huvudet när han avslutat meningen.

”Kevin…” jag visste inte hur jag skulle berätta detta, men vi var tvungna att vara ärliga mot varandra om detta skulle funka och Justin visste att han var min pojkvän.

”Vad?” frågade han tyst. Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte på meningen.

”Justin vet”

Förlåt för att det har tagit så lång tid, men har inte alltid så mycket tid till att skriva. Ni fick iallafall ett längre kapitel :)

Kommentera!