skriva klart?
Jag gör detta då för att jag behöver mer tid till att komma på saker till den andra novellen och jag ska försöka skriva bättre kapitel.
Men jag tänker nog göra denna kortare, hoppa över en del saker och hoppa fram i tiden. Så att jag skriver kapitlen där det händer mer saker.
Vad tycker ni om det?
Eller vill ni att jag ska sluta helt på denna?
Jag vill ha allas åsikter nu, för jag vill göra det ni tycker är bäst. Det är ju ändå ni som läser och ni ska vara nöjda. Och ett Kapitel kommer inte komma ut förrän jag har fått allas åsikter, det räcker inte med en kommentar.
Så nu kommenterar alla vad ni tycker!
ny novell?
Så nu ska alla skriva vad ni tycker.
Ska jag byta novell eller inte?
~Aprils perspektiv ~ Kapitel 17.
Förra kapitlet:
Jag tar tag i den ena resväskan och går nerför trapporna. Kevin kommer strax bakom mig och sätter ner resväskorna bredvid den jag tog. Han drar in mig i en hård kram och jag lägger händerna om hans rygg.
”Vi är okej va?” viskar han till mig och jag nickar. Han lägger händerna på mina kinder och hans huvud närmar sig mitt. Försiktigt kysser han mig och jag besvarar kyssen. Plötsligt hör jag en duns och kollar bak. Där står Chelsey chokad och stirrar på oss. Jag öppnar munnen för att förklara men inget kommer ut, Jag bara står där och kollar sorgset på Chelsey.
”Vad har hänt här?” frågar en röst och jag sneglar dit. Justin.
Det känna precis som allt har stannat, att allt står stilla. Ingen får fram ett enda ljud.
Min blick är fortfarande på Chelsey, och alla tankar snurrar runt i huvudet.
Varför berättade vi inte tidigare? Varför lyssnade jag på Kevin när han sa att vi skulle se om det blev seriöst först. Jag vet att jag inte kunde skylla på honom, det var mitt fel med.
Men såhär skulle det inte bli, vi skulle berätta det och hon skulle inte se det såhär.
Jag önskade bara att hon kunde säga något och inte bara stå där tyst.
”Vad tysta ni är, man kan tro att någon har dö…” Ryan avslutar sin mening snabbt och kollar undrande på oss. ”Vad har hänt?” frågar han utan att få något svar.
Han kollar oroligt på klockan och tar ett djupt andetag.
”Vi måste åka nu… annars kommer vi försent” Säger han och ger oss oroliga blickar.
Jag ger Chelsey en sista blick innan jag vänder mig om och går bort från dem.
Jag hör hur de andra säger hej då och går efter mig.
Den gula taxin åker in till vägen och jag hoppar snabbt in och sätter mig i mitten medans chauffören lastar in mina väskor. Jag vet inte varför jag bara hoppade in utan att hjälpa honom, jag brukade inte göra såhär. Jag brukade inte ljuga för min bästa vän och inte för mig själv heller.
Justin säger något till chauffören innan han hoppar in i bilen.
Snabbt tar upp min mobil och startar musik tyst. Jag lutar mig mot det kalla bil fönstret och blundar.
Tårarna rinner oavbrutet ner för mina kinder.
”Jag kan inte fatta det, hon hatar mig…” säger jag om och om igen. Justin kramar om mig hårt.
”Nej… Det är bara svårt för henne att förstå. Ni kommer att lösa det” viskar han till mig. Jag skakar på huvudet. Jag kan inte tro på honom, hon kommer aldrig att förlåta mig. Jag tittar på armbandet. Vi skulle vara bästa vänner hela livet. Jag rör det lilla silvriga hjärtat och vänder på det. ”I love you” står inristat. Tårarna börjar rinna ännu mer.
Sakta knäpper jag upp det och lägger ner den i väskan.
”Förlåt” viskar jag tyst så att ingen ska höra.
Jag går sakta uppför trappan. Just nu bryr jag mig inte om vad mamma kommer att säga, allt är redan förstört.
Jag öppnar sakta dörren och går in. Det känns skönt att vara hemma, den stora ljus gråa hallen är precis som innan.
Jag kan höra hur mammas klackar slår mot golvet och det ekar i hela mitt huvud. Jag tittar upp och hon står där och ser helt förstörd ut. Hennes hår är inte fixat och hon är helt osminkat.
Hon har inte sett ut så sen pappa gick bort, även när hon är sjuk försöker hon fixa sig så gott som möjligt. Hon går fram till mig och ger mig en lång och hård kram.
Jag lägger armarna om hennes rygg och kramar tillbaka. Tårarna bryter ut ännu en gång.
”Förlåt mamma, förlåt” viskar jag om och om igen till henne. Hon släpper taget om mig och hjälper mig upp med den ena resväskan. Jag ställer den rosa resväskan precis innanför dörren och går ner igen med mamma tätt bakom mig.
Jag orkar inte packa upp alla kläder just nu. Mamma går framför mig ut i vardagsrummet och jag sätter mig i den gråa soffan. I några sekunder försvinner mamma men kommer snabbt tillbaka igen med två koppar i händerna.
Hon ställer den ena framför mig på det vita bordet.
Jag tar upp koppen och ser att hon har gjort varmchoklad. Jag tar försiktigt en klunk och sätter ner den rykande koppen på bordet igen.
Hon sätter sig ner i den andra soffan framför mig och tar upp sin kopp. Hon sitter helt tyst med sin kopp i handen i flera sekunder.
Tillslut öppnar hon munnen.
”Du vet väl att du kommer få konsekvenser för detta?” säger hon och kollar på mig. Hon ser inte sur ut och hennes blick är inte kall. Den är mer lugn.
Jag tar den vita filten och lägger om mina ben samtidigt som jag nickar.
Hon tar ännu en klunk ur sin kopp.
”Du brukar inte göra sånt här så jag vet inte riktigt vad jag ska straffa dig med…” säger hon och tar en paus. Ännu en gång nickar jag. Jag visste ju att jag skulle få ett slags straff. Mamma tittar ut genom fönstret som hon alltid gör när hon tänker.
”Vi säger såhär, du får utegångsförbud i en vecka och den veckan måste du hjälpa till här hemma… Tillexempel arbeta i trädgården” säger hon och vänder tillbaka sin blick till mig. Jag nickar lättat på huvudet. Det var inte så jobbigt. Jag tar den sista klunken och går ut i köket. Jag sätter in koppen i diskmaskinen och ställer mig vid väggen till vardagsrummet.
”Jag går upp nu, ses sen” säger jag till henne och ler smått.
Det piper till någonstans i rummet och jag går fram till min väska för att ta fram min mobil. Skärmen lyser upp och jag ser att jag har fått ett nytt sms från Justin. Jag låser snabbt upp telefonen och slänger mig ner i sängen.
”Hej April, Jag är i London ikväll också så kan vi ses då innan jag åker vidare?” står det. Jag läser det om och om igen med ett leende på läpparna. Snabbt försvinner mitt leende, utegångsförbudet.
Jag tar snabbt på mig min kofta och går ner till mammas kontor. Försiktigt knackar jag men får inget svar. Jag knackar ännu en gång fast lite hårdare men får inget svar. Försiktigt öppnar jag dörren lite och ser att ingen är där inne.
Jag stänger dörren igen och går ner till vardagsrummet men även det är tomt.
Jag går fram till fönstret och ser mamma sitta ute på en av stolarna som är mycket ovanligt.
Jag öppnar glasdörren lite och går ut. Jag sätter mig bredvid henne i en av stolarna och solen lyser mig rakt i ansiktet.
”Mamma… börjar jag försiktigt. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter på meningen. ”Jag har en vän som är här en natt till och sedan åker han vidare, skulle jag kunna få träffa honom?” säger jag försiktigt. Hon vänder sin blick mot mig. Hon säger ingenting, hon bara är tyst. Jag tittar ner på mina skor, detta var dumt. Jag kommer aldrig få träffa Justin.
Hon tar ett djupt andetag.
”Visst, men du ska vara hemma klockan tio” säger hon. Jag ställer mig upp och ger henne en hård kram innan jag går in igen och springer upp för den vita trappan.
Jag ger klockan en snabb blick och ser att den står på 14:05. Jag tar upp min mobil och skriver ett svar till Justin.
”Visst, vilken tid och var?” jag skickar det snabbt och slänger min mobil på sängen. Jag tar min handduk och går in i mitt badrum. Jag tar av mig mina kläder och slänger dom i tvättkorgen. Jag tar ett steg in i duschen och startar vattnet.
Jag virar den lila handduken runt min kropp och låser upp dörren. Den svala vinden kyler sakta ner mig kropp. Jag skyndar mig fram till sängen för att se om han har svarat. Snabbt låser jag upp den och läser det nya smset. ”Klockan 6 på din favorit restaurang?” Ett leende sprider sig på mina läppar. Jag går fram till min garderob och öppnar dörrarna. Vad ska jag ha på mig? Jag går in och börjar rota runt bland alla tröjor.
Hur kommer han att vara klädd? Kommer han att se ut som vanligt, eller hur? Så många frågor snurrar runt i mitt huvud. När jag hade problem med sånt här ringde jag alltid Chelsey, men det gick inte nu. Den enda jag kunde fråga om råd var min mamma. Snabbt drar jag ut ett par mjukisbyxor och ett grått linne och springer ner för trappan. Mamma sitter fortfarande kvar på stolen och jag sätter mig bredvid henen igen.
”Mamma… Jag har ett litet problem. Jag vet inte vad jag ska ha på mig” säger jag och tittar på henne. Hon tittar fundersamt upp på mig.
”Vad ska ni göra?” frågar hon mjukt. Jag älskade när hon pratade i den tonen, det var som om inget hänt. Allt var som innan pappa gick bort.
”Vi ska tydligen äta på min favorit restrang” hon ler stort och tänker en liten stund till. Hon skiner upp och hennes leende växer.
”Du ska ha den vita klänningen jag gav till dig förra sommaren?” säger hon glatt. Jag nickar och ger henne en kram innan jag springer upp igen.
Jag tar fram den vita klänningen, den är fin men inte för mycket. Den passar till det mesta. Jag trär den över huvudet. Jag granskar mig själv i spegeln, klänningen sitter helt perfekt. Jag går fram till mitt vita sminkbord, Jag kommer exakt ihåg den dagen jag fick det.
”Pappa, Pappa!” skrek jag. Jag sprang runt i hela affären utan att hitta honom. Jag sprang runt bland alla sängar och kom fram till en massa sminkbord. En bit bort såg jag pappa stå och prata med någon. Jag sprang snabbt fram till honom och kramade om honom hårt. Han kramade mig hårt tillbaka.
”Vad tycker du om detta gumman?” frågar han. Jag går fram till det lagom slitna sminkbordet och drar sakta min hand över de. Det är så lent.
”Det är jätte fint” viskar jag. Han tar tag i min andra hand och börjar leda mig därifrån.
”Vi åker och äter nu, jag huttade inte det jag skulle ha” säger han som förklaring.
”Så skulle du vilja ha bordet?” frågar pappa. Jag funderar över det.
”Det är väl för dyrt?” frågar jag tyst. Jag tar ett hårdare tag om hans hand.
”Jo, just nu är det. Men om ett halvår eller något” säger han och bär upp mig i sin famn. Jag lägger händerna om hans hals och han ler stort. Vi går in genom den gråa dörren och pappa fortsätter uppför trappan till mitt rum. Mamma står där utanför och ler stort. Hon öppnar sakta dörren och sminkbordet står på sin plats därinne. Jag gapar stort och springer fram till det. Jag lägger min hand ovanpå det och drar handen fram och tillbaka. Det var så fint.”
Jag lägger min hand på bordet och drar sakta den fram och tillbaka. Det är fortfarande lika lent. Jag tar upp plattången igen och plattar den sista biten av mitt blonda hår. Jag tar fram mina skor och en väska som jag lägger mobilen och nycklarna i. Sakta går jag ner för trappan och därnere möter jag mammas glada leende.
”Ditt utegångsförbud börjar imorgon, och du ska vara hemma klockan tio. Och du är säker att ni bara är kompisar va? För jag vill gärna träffa honom någon gång” babblar hon på. Jag går snabbt fram till henne och ger henne en hård kram innan jag fortsätter ut genom dörren.
Jag springer så snabbt jag kan den sista biten fram till Justin. Han sträcker ut armarna och slår dem hårt om mig. ”Hej” viskar han i mitt öra och jag ler stort mot honom. Vi går in igenom de stora glas dörrarna och en servitris kommer direkt fram till oss. Hon flämtar till när hon får syn på Justin men hon hämtar sig snabbt.
”Följ efter mig” säger hon snabbt och går igenom den stora lokalen. Hon leder oss fram till ett bord för två och det är en bit in så att andra inte kan se oss. Hon lägger fram menyerna framför oss och jag kan se hur hennes händer skakar en aning. Jag ger henne ett stort leende. Och hon går iväg för att ta beställningarna från ett annat bord.
”Ehm… ” säger Justin. Han tar en lång paus innan han fortsätter. Jag ger honom en orolig blick, men han ler smått tillbaka. ”Jag pratade med Kevin och han sa att Chelsey…” Justin tar ännu en paus. Vadå Chelsey? Var hon sur? Eller hade hon och Kevin pratat ut? Så många frågar snurrar runt i mitt huvud, samma frågor ända sen jag kom hem.
”Chelsey vägrar att prata med honom, så han vet inte vad hon tycker direkt, det enda hon sa var typ hur han kunde göra så för du var hennes bästa vän” Jag flämtar till men hämtar andan snabbt igen.
”Hur fan kunde du? Hon… Hon är min bästa vän!” skriker jag till Kevin. Allt snurrar runt i huvudet. Kevin står med huvudet ner mot marken. En massa frågor bildas i mitt huvud, men jag kan inte få ihop ett svar. Det är som ett pussel som man inte kan få ihop.
Jag känner hur tårarna är på väg och börjar springa in mot rummet igen. Jag öppnar snabbt dörren och smäller igen den. Tårarna rinner hejdlöst nerför mina kinder. Var dem tillsammans? Eller hände detta bara nu precis? Jag går in i sovrummet, men jag ser knappt vart jag går eftersom allt är suddigt av tårarna. Jag stöter emot sängen och faller rakt ner i den. Varför händer allt detta, varför?
~aprils perspektiv ~ Kapitel 16.
”Justin, jag kan sova på soffan” Säger jag trött när jag märker att han har lagt mig i sitt rum. Han skakar på huvudet.
”Nej, jag gör det istället. Du är fortfarande sjuk.” säger han och tar ett av täckena. Jag suckar högt.
”Justin seriöst, du ska inte behöva sova på soffan för att jag är sjuk” Säger jag surt. Han tar en kudde också och börjar gå ut från dörren.
”Justin vänta” Säger jag och han stannar i dörröppningen. Han vänder sig om och tittar på mig.
”Sängen är ju stor så du kan ju också sova här” säger jag. Han skakar på huvudet och skrattar till. Jag kollar förvånat på honom, varför skrattar han?
”Vad säger din pojkvän om det då?” Jag suckar ännu en gång och slänger mig ner i sängen.
”Skitsamma vad han tycker, vi är ju bara vänner” säger irriterat. Jag hör Justins steg men orkar inte bry mig om vart han går. Jag känner hur sängen trycks ner på ena sidan och slår upp ögonen. Justin har lagt sig ner och hans ögon är slutna. Jag vänder mig om och sluter mina ögon.
Jag tar ännu en klunk och kollar på Justin.
”Så… du åker imorgon?” frågar jag försiktigt. Han tittar rakt in i mina ögon och nickar. Snabbt vänder jag ner blicken till min kopp igen. Jag tar en liten slinga från mitt hår och rullar den runt fingret.
”Justin, hur mår du egentligen? Du verkar alltid så glad, men samtidigt känns det som du inte alls är de” säger jag och tittar oroligt på honom. Det kan verkligen inte vara lätt att vara känd, alla vet vad som händer i ens liv och hittar på en massa falska rykten. Helt ärligt är jag inte säker på att jag hade klarat att leva så en dag. Han tittar upp på mig och ger mig ett lugnande leende.
”Inte så bra, men livet går ju vidare. Man måste fortsätta framåt och inte stå och trampa på samma ställe hela tiden. Men allt detta med Selena är jobbigt, jag vet inte vad jag ska göra. Alla vill veta vad som händer, alla hittar på saker och det är bara så jobbigt…” Jag lägger min hand på hans arm och han tittar upp.
”Jag förstår, jag vet inte hur det är med att alla vet ens problem, att alla vet vad man gör. Men jag kan ändå förstå hur du känner dig. Allt kommer att lösa sig tillslut” Jag ler smått till honom när jag avslutat meningen. Justin drar snabbt in mig i en mjuk kram. ”tack” viskar han i mitt öra. Jag undrar för vad, men låter bli att fråga.
”Jag har börjat skriva en låt om… du vet Selena och allt det” säger han kort. Jag nickar snabbt och sätter mig ner på den vita mattan. Justin tar fram sin gitarr och börjar spela på den nya låten.
”Lately I've been thinkin',
Thinkin' bout what we had,
I know it was hard,
It was all that we knew, yeah
Have you been drinkin'
To take all the pain away?
I wish that I could give you what you deserve.
'Cause nothing can ever,
Ever replace you.
Nothing can make me feel like you do.
You know there's no one
I can relate to.
And know we won't find a love that's so true.
There's nothing like us,
There's nothing like you and me,
Together through the storm.
There's nothing like us,
There's nothing like you and me,
Together, oh”
Han avslutar plötsligt och tittar sorgset ut i rummet.
”Det är allt jag har… än så länge. Låten är inte klar än” säger han och tittar på mig. Han försöker att le, men man ser fortfarande den sorgsna glimten i ögonen. Plötsligt börjar min mobil ringa inne i sovrummet. Jag ursäktar mig snabbt och springer in för att svara. Jag kollar snabbt på displayen för att se vem det är som ringer och ser att det står ”Mamma”. Nervöst trycker jag på svara knappen och säger ett snabbt hej.
”Hej gumman, var är du?” frågar mamma en aning surt. Jag börjar bli ännu nervösare och går runt i sovrummet.
”Ehm, hos Wish. Hurså?” Ljuger jag. Man kan antagligen höra osäkerheten i min röst. Jag sätter mig ner i sängen och ser att Justin är på väg in i sovrummet. Jag sätter pekfingret för munnen som visar att han ska vara tyst. Han nickar förstående men ser ändå fundersam ut.
”Hon sa att du var hemma. hon suckar högt ”Gumman jag vet vart du är så du behöver inte ljuga. Men jag är riktigt besviken på dig ska du veta” säger hon kallt. Jag sätter min hand framför munnen och känner hur tårarna rinner ner för kinderna. Jag kommer raskt fram till mig och håller om mig.
”Vad har hänt” frågar han oroligt. Jag skakar bara på huvudet åt honom.
”Vem var det där April? Du åker hem imorgon, och vi har en del att prata om” säger hon. ”Det var…Justin”. Säger jag. Jag tar en paus innan jag börjar prata igen. ”Mamma jag är verkligen ledsen, men jag trodde inte att du skulle låta mig åka. Förlåt” säger jag, jag menar verkligen orden.
”Okej, ses snart. Älskar dig” säger hon och lägger på. Justin kramar mig ännu hårdare och jag lutar mitt huvud mot hans axel.
”Vill du berätta vad som hänt nu?” frågar han försiktigt. Jag sätter mig sakta upp och försöker få bort allt smink som har kletat ut sig i hela mitt ansikte.
”Vi åkte hit utan att min mamma visste om det, och nu har hon fått reda på det. Jag kommer få riktigt mycket problem när jag åker hem imorgon” säger jag och lutar mig ännu en gång mot Justin.
”Kom, vi går ut på en promenad” säger han och reser sig upp. Jag tittar upp på honom, och följer sedan efter. Jag tar snabbt på mig mina skor och går sedan jämsides ut med Justin. Det blåser lätt, men det är bara skönt. Solen håller på att gå ner och hela himlen har färgats orange. Det är så vackert. Jag tar fram min kamera och fotar det.
”Så fin bild” säger han tyst. Jag tittar in i hans ögon och ler.
”Kommer… kommer vi vara vänner sen också?” frågar jag osäkert. Jag ville verkligen inte förlora han som vän, men jag förstod att hans jobb tog mycket tid. Vi kanske inte skulle träffas så ofta, men bara jag fick ha kvar han som vän var jag nöjd.
”Såklart, jag är glad att jag har lärt känna er” säger han med ett stort leende. Jag kramar snabbt han och ett stort leende sprider sig på min mun.
Jag suckar djupt och kollar på Chelsey igen. Hon sitter bredvid Justin i soffan och har lagt sitt huvud i händerna.
”Ni behöver ju inte åka hem, jag kan göra det själv” säger jag och försöker få henne att bli lite gladare. Hon tittar plötsligt upp och möter min blick. Snabbt skakar hon på huvudet. Jag slänger mig bak i soffan, hon kunde verkligen vara envis.
”Chels… Ni ska inte behöva åka hem för att jag måste det. Okej? Jag vill inte förstöra er semester” säger jag surt, jag kunde vara hemma utan henne i en vecka. Jag ställer mig upp och går in i sovrummet. Jag tar fram min resväska som ligger under sängen och slänger ner alla mina kläder. Just nu bryr jag mig inte om att packa fint. Med tunga steg går jag in i badrummet och tar alla mina saker. Även dom slänger jag ner i en resväskan. Jag tar med resväskorna ut och ställer i vardagsrummet.
”Så nu har jag packat, jag åker själv imorgon. God natt” säger jag surt och smäller igen dörren till sovrummet. Jag viker kläderna jag ska ha på mig imorgon fint och lägger dem på en stol. Jag lägger mig ner i den stora sängen och drar täcket över mig. Sakta sluter jag mina ögon och känner hur tröttheten tar tag i mig.
Sakta slår jag upp ögonen, solen tränger sig fram genom gardinerna och jag går fram och drar undan dem. Jag går fram till den gråa stolen och tar på mig mina kläder och sminkar mig lätt. Jag sneglar på klockan och ser att den står på 08:00. Bra, flyget går ikväll så jag hinner göra lite saker idag. Jag granskar mig en sista gång i spegeln innan jag går ut från rummet. Jag stannar plötsligt upp, Justin och Chelsey sitter i den vita soffan.
”Hej” mumlar jag och går snabbt förbi dem och ut genom dörren. Jag springer snabbt ner för trapporna och ut till uteserveringen av frukost. Solen står högt på himmeln redan och jag tar en tallrik och lägger upp maten på den.
”Jag hörde att du skulle hem idag” jag tittar upp och möter Kevins blick. Jag nickar snabbt och tar ännu en bit av våfflorna. Kevin sätter sig ner på stolen mittemot mig. Jag tar upp en bit av våfflorna på gaffeln och ger den till Kevin.
”Ja, mamma ringde” mumlar jag. Han sträcker handen över bordet och lägger mitt hår bakom örat.
”Vi kan ju också åka hem idag, så slipper du göra det själv” säger han och ler smått. Man ser direkt i hans blick att han vill stanna här. Jag skakar på huvudet.
”Jag åker ju med Justin, Ryan och Chaz” säger jag och ler lite mot honom. Kevin suckar djupt och tittar bort. Jag kollar undrande på honom och han möter min blick igen.
”Perfekt ju…” mumlar han, jag tar ett djupt andetag innan jag svarar honom.
”Om du tror att det är något mellan mig och Justin har du fel. Vi är bara vänner, och du tror väl inte att jag ljuger för dig? Seriöst? Ska jag inte få ha nya vänner” säger jag irriterat. Jag kunde bli riktigt trött på Kevin ibland. Han struntar i att svara mig och tittar bort mot poolen istället. Jag fortsätter att äta utan att säga något mer till Kevin, jag orkar inte vara ovän med honom när jag inte ska träffa honom på en vecka. Kevin bryter plötsligt tystnaden.
”Förlåt, jag bara… ni var här tillsammans själva och så” säger han tyst. Jag lägger min hand ovanpå hans och ger honom en blick som visar att det är okej.
Jag tar tag i den ena resväskan och går nerför trapporna. Kevin kommer strax bakom mig och sätter ner resväskorna bredvid den jag tog. Han drar in mig i en hård kram och jag lägger händerna om hans rygg.
”Vi är okej va?” viskar han till mig och jag nickar. Han lägger händerna på mina kinder och hans huvud närmar sig mitt. Försiktigt kysser han mig och jag besvarar kyssen. Plötsligt hör jag en duns och kollar bak. Där står Chelsey chokad och stirrar på oss. Jag öppnar munnen för att förklara men inget kommer ut, Jag bara står där och kollar sorgset på Chelsey.
”Vad har hänt här?” frågar en röst och jag sneglar dit. Justin.
Förlåt så mycket för att jag inte skrivit på jätte länge, men när jag försökte blev alla meningar fel och så vidare.
Minst 2 kommentarer till nästa.