”Du vet att jag sa att jag var med i ett gäng?” Jag nickade, jag mindes exakt vilka ord han använt.

”Bra, han är ledaren i det gänget, och vad du än gör så håll dig borta från honom” sade han, han sade det inte alls med en skämtsam ton, utan han var helt allvarligt.

Han stannade plötsligt, och tog upp sin mobil.

Det enda jag kunde se var de stora siffrorna på skärmen, 22:45 visade dem. Hade redan klockan hunnit bli så mycket?

”Varför?” frågade jag, jag ville verkligen veta innan jag stack hemåt. Jag visste att jag skulle få problem när jag kom hem, men jag behövde veta detta.

”Bara håll dig borta från honom”

 

”Du måste nog hem nu, klockan är mycket” skyndade sig Beau att säga efter meningen innan.

Jag kanske inte skulle få ur honom svaret nu, men senare.

Jag var tvungen att veta varför, vem var han?

Varför skulle jag hålla mig borta från honom?

Och varför ville inte Beau berätta?

Tusen frågor bildades i mitt huvud, och jag kom fram till att man kunde göra om dem till en enda fråga: Varför?

”Jag skjutsar dig hem, kom” sade han och började gå tillbaka den vägen vi kom hit på, förbi mitt favorit café och in på parkeringen.

På parkeringen stod det bara två bilar, en sportbil och en gammal sliten bil, eftersom den andra killen hade haft en sportbil antog jag också att Beau skulle ha en, de var ändå i samma gäng ju.

Som jag trott gick han fram till den fina bilen och öppnade passagerardörren till mig, jag log vänligt och hoppade in.

Bilen luktade ny, precis som om han köpt den idag.

Han hoppade in på sin sida av bilen och startade motorn, den gav ifrån sig ett högt ljud och han körde snabbt iväg från parkeringen.

Precis som den mystiska killen körde han alldeles för fort, men jag sade inget. Jag ville ändå hem så snabbt jag kunde.

”Var bor du?” frågade han, han började likna den andra killen nu. Han pratade kallt och han gav mig inte en enda mjuk blick.

”Sväng höger här framme, sedan tar du höger i rondellen och sedan vänster. Det är huset längst ner på gatan” förklarade jag, han nickade till svar utan att ta blicken från vägen.

”Varför vill du inte berätta varför jag skall hålla mig undan från honom?” försökte jag igen, han spände sina käkar, och som innan svarade han inte på min fråga.

Beau ökade farten igen, och det var bara en gata kvar innan mitt hus. Jag skulle inte hinna få ur honom svaret.

Plötsligt stannade han och vi stod vid mitt hus, jag satt kvar i bilen ett tag.

Vi satt där under tystnad, tillslut bestämde jag mig för att gå in.

Jag öppnade bildörren och skulle precis kliva ut när Beau stoppade mig.

”Ehm, skulle jag kunna få ditt nummer?” frågade han osäkert, och som innan kliade han sig i nacken, som han alltid verkade göra när han var osäker.

”Visst” svarade jag och avfyrade ett leende. Jag gav honom min mobil, så han kunde knappa in sitt nummer.

När han var kvar gav han tillbaka den, jag tryckte på numret som syntes på skärmen och den ringde till hans telefon.

Precis när jag hörde signalen från hans mobil, lade jag på och gick ut från bilen.

Vinden slog mot mina ben, det hade blivit riktigt kyligt ute under färden hemåt.

”Så nu har du mitt nummer, ses” sade jag och gav honom ett sista leende innan jag smällde igen den svarta dörren. Sakta gick jag upp på uppfarten, men hann inte ända fram till dörren innan min bror öppnat sitt fönster och ropade på mig.

”Gå upp på garaget och sedan taket, hoppa in genom mitt fönster” försökte han ropa så tyst som möjligt.

Utan att undra varför, gjorde jag som han sade, jag gick bort till garaget hoppade upp på soptunnorna och upp på garagetaket.

Försiktigt gick jag bort mot hustaket, när jag tillslut kom dit satte jag ena foten på taket och drog mig upp med händerna.

Det var länge sedan jag gjorde detta, jag och Dominic gjorde alltid detta för fyra år sedan.

Jag kom exakt ihåg hur man gjorde, men kände mig ändå som en nybörjare.

Jag kom fram till Dominics fönster och hoppade in, hans rum var sig likt, förutom att han hade flyttat runt möblerna och det luktade rök.

”Röker du här inne?” frågade jag och rynkade på näsan.

Han skrattade tyst åt min grimas, men nickade sedan. Jag rynkade på näsan igen av lukten som stank här inne, jag hatade den. Han hade fått mig att ta ett bloss en gång, och efter det hade jag aldrig testat igen, och jag hade inga planer på det i heller.

”Säg inget till mor eller far” sade han sedan allvarligt och tittade på mig, eller snarare stirrade på mig, ända tills jag nickade.

Han behövde aldrig oroa sig att jag skulle skvallra, vi höll alltid ihop och ville ha vår mor utesluten från våra problem.

Hon hade redan tillräckligt.

”Jag sade till mor och far att du hade lagt dig, så de inte skulle kolla i ditt rum.

Vart var du?” frågade han sedan, jag gav honom ett tacksamt leende.

”Jag gick ut, och träffade en person. Tiden gick snabbt” förklarade jag kortfattat och började gå mot den vita dörren, som ledde ut från hans rum.

Innan jag hann gå ut därifrån stoppade han mig genom att ta tag i min arm. Jag vände mig om mot honom igen.

”Vem skjutsade dig hem?” Jag suckade, men svarade sedan ärligt.

”Beau” Vi hade alltid varit ärliga mot varandra och det tänkte jag inte ändra på nu, jag drog mig ur min bror grepp och smög ut i den långa hallen.

Han kunde vara riktigt överbeskyddande, om jag hade en pojkvän hotade han dem så att de aldrig skulle våga såra mig, och det gjorde dem aldrig heller. Utan det som fick oss att gå skilda vägar var att min far hade fått jobb i en annan del av landet och vi var illa tvungna att flytta.

Sakta smög jag mig in på mitt rum, jag orkade inte en massa frågor från min bror utan jag behövde vara ifred för att tänka.

De tusen frågorna som jag inte fått svar på under kvällen kom tillbaka i mitt huvud, han var vän med denna kille men ändå ville han att jag skulle hålla mig undan från honom? De var i samma gäng, varför sade Beau något sådant om sin vän? Var dem ens vänner? Och vad var det i den svarta ryggsäcken?

Nya frågor bildades i mitt huvud medans jag tvättade av ansikte med vatten, jag orkade inte lägga ner till på att duscha, som jag verkligen behövde men om jag gjorde det kunde min mor höra det och förstå att jag varit ute.

Det var ändå ingen skola imorgon för mig, så jag kunde hinna duscha det då. Aldrig kunde jag förstå de som hann duscha på morgonen, jag hann aldrig. Antingen var det för att jag gick upp alldeles försent, jag var då väldigt morgontrött.

Jag torkade mitt ansikte med en av de lila handdukarna som hängde på väggen, utan att se mig själv i spegeln igen gick jag ut från badrummet. När jag stängt dörren gick jag in i min garderob, utan att lägga någon större tid på kläder tog jag en lång tröja, som var flera storlekar för stor för mig, men perfekt att sova i.

Hastigt slängde jag de kläder som jag haft på mig under kvällen, i tvättkorgen och drog tröjan över huvudet.

Tröjan slutade precis under rumpan, och den var riktigt bekväm, så som de blir när man tvättat dem för många gånger.

Jag slängde mig ner i sängen, och försökte somna. Men hur hårt jag än försökte, och hur trött jag än var så kunde jag inte falla in i en sömn.

Tankarna flög runt omkring i mitt huvud, jag var verkligen nyfiken på denna kille.

Om jag skulle hålla mig undan, då måste han väl vara farlig. Han var ju med i ett gäng, och Beau hade sagt att de inte alltid gjorde lagliga saker.

Men han kunde väl inte vara en sån person som mördade folk? För i så fall skulle väl Beau också göra det, och det kunde jag bara inte tro på. Han med de så snälla och vackra ögonen, han skulle väl aldrig kunna ta en människas liv?

Nu ångrade jag mig att jag inte krävt mer svar från Beau, det var ju ändå han som börjat berätta och om man sagt A då får man se till att säga B också.

 

~

 

När jag lagt och vänt mig och rullat från sida till sida i sängen i över en timme, i hopp om att få en liten blund, tröttnade jag. Om jag ändå inte kunde somna så kunde jag lika bra hitta på något.

Jag omslöt min kropp med en lila filt och hoppade ut genom mitt fönster, det gick också att gå ut genom mitt fönster men Dominics var närmare garaget. Så som jag gjort tusen gånger innan, gjorde jag också nu. Såg till att fönstret var lite öppet, och hoppade ner på taket. Försiktigt gick jag ner till garaget och hoppade tillslut ner på soptunnorna.

Inte för att jag visste vad jag skulle göra ute, men jag kunde inte bara stanna inne och fortsätta tänka på detta hela natten.

Med sakta steg började jag gå längst den långa vägen, någon gång kom en bil och körde förbi mig. Men verkade inte alls att bry sig om att kolla vad jag gjorde ute vid denna tid. Vilket var skönt, jag ångrade mig att jag inte klätt på mig mer kläder. Utan jag hade bara den långa, otroligt sköna tröjan som slutade precis nedanför rumpan. Och sedan filten som gömde hela min kropp.

Jag hade gått väldigt länge, och började smått frysa. Men ändå tvingade jag mig att fortsätta framåt. På fötterna hade jag bara mina inneskor, vilket var väldigt dumt av mig eftersom mina fötter också började göra ont. Men ändå fortsatte jag framåt, jag var tvungen att gå en bit till.

Jag kom fram till en annan park, som låg mycket längre bort än den jag var på innan idag. Denna var mycket större, det var en större lekplats, som jag brukade leka på när jag var yngre.

Och det fanns även en restaurang här, eller restaurang var kanske fel ord. Man kunde väl säga en väldigt liten restaurang, då det endast fanns fem bord med stolar. Dock hade dem världens godaste mat, och dyrt var det inte heller.

Det tog ungefär fyrtio till femtio minuter att gå hit, och det kändes verkligen inte som att jag varit ute så länge.

Just nu frös jag verkligen, och mina fötter gjorde riktigt ont, det kändes som att det höll på att gå sönder.

Detta hade verkligen inte varit en bra idé, jag hade bara kunnat sätta mig ute på taket och få frisk luft så, varför tvingade jag mig att gå denna långa väg?

Sakta, för att det inte skulle göra alldeles för ont, började jag stega hemåt.

Just nu önskade jag bara att någon jag kände skulle komma körande förbi, och stanna för att fråga om jag ville ha skjuts hem. Just nu brydde jag mig inte om att jag var osminkad, mina fötter gjorde alldeles för ont och jag frös mycket.

Jag var så dum, detta var dumt gjort av mig.

Det var precis som att någon läst mina tankar, fast då hade den läst dem en aning fel, för när jag gått en bit till stannade en lyxig bil vid mig. Beau, var min tanke.

Bilen hade kört över till fel sida av vägen, men det var antagligen ingen fara vid denna tid, plus att det inte var så många som körde här.

Det stora problemet var att den skvätt ner hela min filt, så att den var alldeles blöt. Det fick mig då att frysa ännu mer.

Den tonade rutan rullades sakta ner, och han satt där bakom ratten med de tonade Ray Ban solglasögonen, ett flin lekte sig på hans läppar.

Mitt hjärta tog ett litet skutt och det kändes som att det sedan stannade. Det frös liksom till is.

”Hej” ett större flin lekte på hans läppar. Precis som att han planerat något speciellt.

Jag vågade inte svara, utan tänkte på alla frågor som varit i mitt huvud under kvällen. Problemet var att denna kille inte var Beau. Utan det var den killen som lämnade över ryggsäcken till honom.

Detta var denna kille som jag skulle hålla mig undan ifrån.

---