Förra Kapitlet:

”Jag ska nog prata med han, ses sen?” sa jag och log. Han nickade och jag tog min halvätna macka med mig och började gå bort till Kevin.

”Kan jag sitta här” han kollade upp på mig och nickade. Jag ställde ner min tallrik och satte mig på stolen mittemot han.

”Vi behöver nog prata” han kollade ner i bordet utan att säga något. Jag suckade högt och ställde mig upp.

”Tänker du säga något eller? Jag vill lösa detta för jag älskar dig. Varför blir det alltid såhär Kevin?” Jag kollade upp i taket för att tårarna inte skulle rinna. Han kollade upp på mig och öppnade munnen utan att säga något.

”Jag älskar dig också, men jag vet inte. Allt är svårt, ingen vet om detta och jag kan inte visa hur jag känner för dig så att alla ser. Jag vill verkligen det men jag vill verkligen inte såra någon” han skakade lätt på huvudet när han avslutat meningen.

”Kevin…” jag visste inte hur jag skulle berätta detta, men vi var tvungna att vara ärliga mot varandra om detta skulle funka och Justin visste att han var min pojkvän.

”Vad?” frågade han tyst. Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte på meningen.

”Justin vet”

”Va?” hans blick gick inte att läsa, den var bara kall. Jag nickade och sneglade bort mot Justin.

”Ibland förstår jag inte dig, fattar du inte att typ hela världen kommer att veta detta nu?” jag suckade högt. Ibland fattade jag inte ens hur jag kunde älska Kevin, inte när han höll på såhär i alla fall. Han kunde vara den bästa killen i hela världen, men det hände inte ofta.

Jag satt upp fötterna på stolen bredvid och lutade mitt huvud mot fönstret. Det svalkade skönt och jag slöt mina ögon. Jag började tänka tillbaka på gamla minnen med Kevin.

” ”Du kommer aldrig att fånga mig!” skrek jag glatt medans jag sprang så snabbt jag kunde i sanden. Solen höll på att gå ner och hela himlen var orange. Jag kollade snabbt bak och såg att Kevin kom närmre och närmre, jag ökade mina steg ännu mer och sprang närmre vattnet eftersom det var lättare att springa där. Jag kände ett par starka armar runt min midja och vände huvudet bak. Jag möttes Kevins bruna ögon och kysste hans läppar. Jag log snabbt innan jag fortsatte att kyssa honom och började sakta gå framåt. Det Kevin inte visste att det fanns en mening med allt detta. Vattnet stänkte upp på mina ben och vi fortsatte att gå längre ut, tillslut när jag tyckte att det var lagom djupt puttade jag Kevin hårt så att han föll bakåt. Han tog tag i min arm och drog med mig under vattnet. Jag simmade fram till Kevin och gav honom en puss innan jag simmade upp mot vatten ytan. Jag väntade ett tag på att Kevin skulle komma upp men han gjorde aldrig det, jag började titta ner oroligt efter han för att se vart han tog vägen. Något tog fast i min fot och jag drogs längre och längre ner, jag skrek så högt jag kunde innan det försvann under vattenytan. Greppet om min fot släpptes och jag vågade sakta öppna mina ögon och möttes av Kevins leende, han tog tag i mina hand innan han simmade upp mot ytan.

”Det där var inte snällt” sa jag och försökte att vara sur. Kevin skrattade och skakade på huvudet samtidigt som han granskade mig.

”Du vet att du inte är en bra skådespelare, särskilt inte när det gäller att låtsas vara sur” hans leende blev ännu större och jag kunde inte hålla inne mitt leende längre. Jag tog hårdare tag om hans hand och pussade mitt hår mjukt.

”Du vet att jag verkligen älskar dig, jag hade aldrig klarat en dag utan dig” viskade han mot mitt hår. Jag började skratta och Kevin kollade med en frågande blick mot mig.

”Menar du mig eller mitt hår?” sa jag samtidigt som jag skrattade. Han himlade med ögonen innan han svarade.

”Ditt hår såklart, eller vad tror du smartis?” sa han ironiskt. Jag skrattade innan jag pekade på mig själv.

”Vet du vad? Jag älskar dig mer än något annat på denna jorden” sa jag och kollade ner. Vattnet nådde upp till våra knän nu och Kevin la sin hand under min haka och lyfte sakta upp mitt huvud, han kollade rakt in i mina ögon. Hans huvud närmade sig mitt och hans läppar mötte mina.”

Jag log när jag tänkte på det minnet, det var den dagen vi hade varit tillsammans i tre månader. Den tiden var Kevin underbar, han var verkligen bäst på alla sätt. Jag saknade verkligen det.

”Vad ler du åt?” frågade Kevin. Jag mötte hans blick och öppnade munnen för att svara men stängde den snabbt igen. Det var inte det smartaste att säga något dumt nu.

”Våra gamla minnen, jag saknar dom. Tillexempel när vi hade varit tillsammans i tre månader, det var perfekt. Vi bråkade nästan aldrig, och nu gör vi det varje dag” jag sa det sakta och tänkte fortfarande på allt som hade varit bra.

”Vi kan ju alltid börja om på nytt” sa Kevin och log som han brukade göra innan och jag svarade honom med ett leende tillbaka. Just i denna stunden var allt perfekt. Jag var på semester med min bästavän, jag bråkade inte med min pojkvän och jag hade nya vänner. Kunde det bli bättre?

Jag är verkligen jätte ledsen att det har tagit så lång tid att skriva och att kapitlet var kort, jag har varit sjuk och inte orkat skriva och vissa dagar har jag haft fullt upp.

Kommentera.