Förra kapitlet:

”Vad ler du åt?” frågade Kevin. Jag mötte hans blick och öppnade munnen för att svara men stängde den snabbt igen. Det var inte det smartaste att säga något dumt nu.

”Våra gamla minnen, jag saknar dom. Tillexempel när vi hade varit tillsammans i tre månader, det var perfekt. Vi bråkade nästan aldrig, och nu gör vi det varje dag” jag sa det sakta och tänkte fortfarande på allt som hade varit bra.

”Vi kan ju alltid börja om på nytt” sa Kevin och log som han brukade göra innan och jag svarade honom med ett leende tillbaka. Just i denna stunden var allt perfekt. Jag var på semester med min bästavän, jag bråkade inte med min pojkvän och jag hade nya vänner. Kunde det bli bättre?

”Chelsey vakna!” skrek jag samtidigt som jag hoppade runt i sängen. Chelsey suckade hög och vände sig om. Jag satte mig på knä bredvid henne och började putta ner henne. Hon försökte göra motstånd men jag lyckades tillslut putta ner henne från sängen. Ett skratt kom ur min mun när jag såg Chelseys min.

Hon kröp upp i sängen med täcket runt kroppen och la sig ner för att fortsätta sova. Skyll dig själv tänkte jag. Jag reste mig upp och la en hårslinga bakom örat. Jag sneglade bak mot Chelsey, hon hade somnat om. Jag joggade ut i köket och började rota i alla skåp efter något stort som jag kunde fylla med vatten.

Längst uppe i ett av skåpen stod en stor skål, perfekt. Jag placerade den ena foten på diskbänken för att sedan ta tag i skåpsluckan och ta mig upp. All min tyngd la jag på skåpsluckan och drog mig sakta upp. Detta var en vana för jag nådde nästan aldrig sakerna längst upp i skåpen hemma.

Jag tog tag i den blåa skålen och hoppade snabbt, men smidigt ner från bänken. Skålen fylldes med iskallt vatten ändå upp till kanten och försiktig började jag gå in till sovrummet igen. Vattnet skvätte ner hela golvet på vägen till sovrummet.

Jag stannade vid dörren och hörde på Chelseys tysta snarkningar. Hon brukade inte snarka, men när jag inte skulle sova var det ganska gulligt. Jag stördes alltid om någon lät när jag skulle sova. Sakta smög jag fram till sängen och vände upp och ner på skålen.

Chelseys ögon spärrades upp och hon flämtade till.

”För helvete April, klockan är halv åtta. Man ska sova vid denna tiden!” Mitt skratt gick inte att hejda. Jag visste att Chelseys morgonhumör inte var att leka med, men ibland kunde jag inte låta bli. Hon ställde sig sakta upp, ett högt suckande lämnar hennes mun innan hon klampar in på toaletten.

Jag öppnar dörren till den stora garderoben och kliver in. Kläderna hänger prydlig direkt när man kommer in och vid sidorna ligger dom vikta i fina högar. Det är typiskt Chelsey alltid ordning medans jag är helt tvärtom.

Jag går bort till min del av garderoben och plockar fram något enkelt utan att direkt bry mig om hur det ser ut, vilket som är väldigt ovanligt för mig. Som vanligt går jag fram till spegeln och sminkar mig.

”Varför använder du så mycket smink, du är mycket sötare utan” Jag väcks ur mina tankar och möter Chelseys blick. Jag drar en hand igenom håret.

”Du vet varför” säger jag tyst och återgår till sminkningen. Jag har aldrig varit nöjd med mitt utseende och därför försöker jag ändra på det med hjälp av sminket.

”Du är jätte duktig på allt med sminkning, kläder och allt sånt, men vad har du för på dig? En rynka bildas i hennes panna och hon tittar missnöjt på min klädsel. Jag vänder mig om och ser till min förvåning att jag har kombinerat kläderna helt fel. Jag skyndar mig bort till mina hyllor och väljer ut en ny klädsel noggrant.

”Jag tänkte att vi ska åka skateboard till stranden och sen äta på en restaurang där ikväll. Vad tycker du om det?” Hon kollar förvånat på mig innan hon brister ut i ett stort leende och gör tummen upp.

Innan min pappa gick bort åkte vi skateboard varje dag, och det var min pappa som hjälpte mig att lära sig. Efter han gick bort slutade jag helt och hållet med att åka.

”Hej” säger en röst och jag vänder mig om. Chaz och Ryan står lutade mot väggen. Vi hade bestämt att alla skulle ses här och än så länge var det bara vi tre. Jag kollade undrande dom och ett leende spreds sig på Chazs läppar.

”Varför så…?” han hann inte avsluta meningen innan jag avbröt honom.

”Var är Justin?” Jag kollade runt omkring men kunde inte se han någonstans. Chaz och Ryan tittade på varandra och deras leenden försvann direkt. Chaz öppnade munnen för att säga något, men stängde den direkt igen. Vad var så svårt att säga?

”Han… Han var bara tvungen att fixa något, han kanske inte kommer alls men troligtvis kommer han snart. Vi skulle i alla fall börja åka utan han” Orden kom helt fel och Ryan kollade nervöst mot mig.

Jag ryckte lätt på axlarna. Vad det än var så var det mer än det dom berättade och om Justin inte ville att jag skulle veta så skulle jag inte försöka få fram sanningen. Inte nu i alla fall. Ett högt gulligt skratt hörs bakom oss. Utan att vända mig om vet jag att det är Chelsey.

Hon ställer sig framför mig med Isaac bredvid sig. Jag ser att dom håller i varandras händer och ler stort mot Chelsey. En bit bort kommer Kevin gåendes mot oss. Han nickar snabbt i en hälsning och ställer sig bredvid Isaac. Jag lägger ner min skateboard på marken och ställer mig halvt på den.

”Ska vi åka då?” blickarna riktas på mig och dom nickar snabbt. Sakta och osäkert tar jag fart med ena foten och sätter den sedan på skateboarden. Jag vinglar till men lyckas hålla mig kvar. Den ena efter den andra åker förbi mig och Chelsey tittar snabbt bak på mig.

”April, du får ju ta lite mer fart!” skriker hon. Jag tar ännu lite mer fart.

Det var flera år sedan jag åkte sist. Jag ler stort eftersom jag fortfarande kan åka. En bit fram måste vi svänga, dom andra försvinner runt hörnet och jag försöker att följa efter dem men lyckas inte, utan min skateboard fortsätter att åka rakt fram.

Jag försöker stanna och en bit fram kommer en hög kant. Skateboarden saktar inte av och kanten kommer närmare. Ett skrik lämnar min strupe samtidigt som jag ramlar och slår huvudet i asfalten. Jag ligger orörlig på marken och ser dom andra sakta försvinna en efter en. Jag känner att någon rycker i min arm, men jag kan inte göra något. Det är som att min hjärna inte vill lyda mig längre.

Det är exakt i denna sekund jag vill att Justin ska komma, hjälpa mig upp och trösta mig. Min blick åker sakta ner och ser en röd vätska som rinner från min arm. En liten figur kommer närmare. Min första tanke är att det är Justin, och jag följer människan med blicken.

Till min besvikelse ser jag att det är Chaz. Inte för att jag inte gillade han, det gjorde jag verkligen men jag hade förväntat mig att det skulle vara Justin. Som i en saga med ett perfekt slut, tyvärr var slutet i en saga bara början i det verkliga livet. Mina tankar blev röriga och jag märkte att Chaz nu var bredvid mig. Ett stelt leende spred sig på mina läppar. Chaz strök håret ur mitt ansikte och sa något lågt till dom andra personerna bakom mig.

”April, du skräms verkligen. Kan du ställa dig upp?” Frågade han med ett osäkert leende. Jag nickade och reste mig upp med hjälp av Chaz. Jag lyfte handen till min panna och kände att jag har ett plåster där. Försiktigt försöker jag ta av det men Chaz trycker snabbt tillbaka det på min panna och ger mig en oförstående blick.

”Jag kan hjälpa dig att åka, om du vill då. Han avbröt sig en sekund innan han fortsatte. Chelsey sa att du var jätte duktig innan, men slutade efter din pappa… gick bort” Det sista var nästan som en viskning. Jag nickade snabbt och ställde mig upp på skateboarden, som min pappa alltid hade sagt. Man lärde sig av sina misstag och man skulle alltid försöka igen tills man klarade det.

Dom orden skulle jag aldrig glömma. Chaz tog tag i min hand och ställde sig på sin egna skateboard och började ta fart. Sakta åkte vi rakt fram, Jag märkte att Chaz gav mig oroliga blickar men jag brydde mig inte om det. Vi närmade oss dom andra som stod tätt samman och såg riktigt rädda ut.

Jag visste att dom frågade hur det gick och allt det där, men det var som att jag inte hörde. Mina tankar var bara hos Justin, han var en av mina bästa vänner. Skulle han inte vara här nu? Visa att han brydde sig om mig? Jag blev plötsligt arg på han, han var ledig från sitt jobb och saker brukade inte at såhär lång tid att fixa.

”Kan vi åka någon gång? jag mår bra så sluta fråga” spottade jag fram, jag kanske sa det lite för hårt men jag orkade inte bry mig. Jag kramade hårdare om Chazs hand och vi gled sakta fram.

Stranden var underbar, den sammetslena sanden smekte min hand och jag borrade ner mina fötter under sanden. Sakta drog jag av mig tröjan och kände hur det ryckte till i revbenet. Jag svor tyst för mig själv och vikte ihop den vita skjortan. Jag drog av mig mina shorts och gick ner till en liten klippa. Jag tog sats och sprang rakt ut, vinden tog tag i mitt hår. 

Snabbt flög jag igenom luften och ner i vattnet. Det var svalt, men behagligt. Jag tog ett simtag och vattnet pressades undan och jag kom snabbt ut från klippan. Jag granskade den, den var inte jätte hög kanske tre meter, men det var tillräckligt.  Något tog tag i mitt hår och jag vände mig snabbt bak.

Chelseys leende var det bästa som fanns, hon tog tag i min hand och började simma bort mot klippan igen. Hon hoppade upp på en mindre klippa och drog upp mig, vi klättrade smidigt upp till den högre delen.

”Redo?” det var mest en viskning, men jag hörde det tydligt. Jag nickade och jag henne ett sista leende innan jag greppade hennes hand och sprang ut. Vi kastade oss ut från klippan och ett glädjeskrik kom från båda. Vattnet stänkte överallt och jag började skratta mitt hesa skratt. Chelsey instämde. Vi började dra oss uppåt, klockan var ganska mycket och det var dags att äta middag nu.

Servitrisen serverade våra efterrätter, såklart valde jag och Chelsey samma. Inte med meningen men det blev nästan alltid så. 

”Var ska vi åka imorgon då? ” ett leende spred sig över mina läppar direkt efter jag ställt frågan. Jag tog en klunk ur min dricka och dom andra funderade. Kevin la sin hand på mitt lår och mitt leende blev ännu större.

”Vi kan ha picknik!” Skrek Chelsey. Dom andra runt omkring oss kollade på henne men det var såklart helt ointressant. Dom andra tyckte att det var en bra idé och började planera.

Jag skrattade åt hur motiverad Chelsey var över morgondagen. Jag kollade snabbt bort mot dörren och möttes av dom hassel bruna ögonen. Justin. Snabbt vände jag bort huvudet och sa något om hur vi skulle göra imorgon. Men jag var inte koncentrerad på samtalet längre, utan sneglade på Justin hela tiden. Han satt sig ner bredvid Ryan och log mot mig. Jag besvarade inte leendet utan kollade bara tomt på honom.

Chelsey avbröt sig snabbt och hälsade tyst på Justin och gick lika snabbt tillbaka på samtalsämnet- som jag nu hade glömt allt om. Justin verkade vara som vanligt, han nämnde inte ett ända ord om vad han hade gjort. Det gjorde mig ännu argare.

”Vad har du gjort i pannan” Justins blick riktades på mig och jag låtsades att jag inte hörde och kollade på Kevin istället som höll på att berätta ett skämt till Ryan. När han var kvar skrattade jag extra högt och såg Justins besvikna blick. Han visste att jag hade hört.

Chelseys blick brände i min nacke och jag vände mig hastigt om och mötte hennes bruna ögon. Hon kollade oförstående på mig. Justin upprepade sin mening och denna gången tittade jag på honom.

”Det ska du skita i” sa jag kallt och skrattade åt något Kevin just sagt. Sakta sneglade jag mot Justin, han hade helt tystnat och stirrade på fönstret. Om hans blick hade varit besviken innan gick det inte att säga vad den menade nu. Jag kände mig riktigt taskig, men samtidigt hade han svikit mig.

Vi hade planerat denna dagen efter vad Justin ville göra. Dom skulle hem om 5 dagar och vi ville göra så mycket som möjligt dom sista dagarna. Jag kunde inte fatta hur han bara kunde göra så. Jag reste mig upp och gick med raska steg bort. Jag huttrade till av kylan där ute och gick snabbt ner mot stranden.

Jag passerade fönstret där Justin hade tittat ut och mötte hans blick. Jag visste att jag överreagerade lite, men jag orkade inte med att dom jag verkligen älskade gjorde såhär. Det påminde mig bara om den sista dagen jag såg pappa.

”Älskling, jag kan verkligen inte åka skateboard idag. Måste jobba” Jag stirrade på min pappa. Han hade lovat att ta mig till det stället som han åkte på när han var liten, jag hade barra varit där några gånger och det var bara jag och pappa som visste var det stället låg. Han sa alltid att jag inte fick berätta det för någon.

Men tyvärr kunde jag inte ta mig dit själv eftersom det var för långt borta för att jag skulle orka gå. Han pussade min pappa och viskade i mitt öra hur mycket han älskade mig innan han försvann ut från dörren. Jag stod orörligt kvar på golvet och följde min pappa med blicken.

Det var då tanken slog mig. Jag skulle ta mig dit själv. Jag sprang upp för trappan och smällde igen dörren till mitt rum. Jag älskade det rummet, det var jag och pappa tillsammans som hade fixat det. Mamma hade också hjälp till, men mest pappa. Dom bleka gula tapeterna lyste upp hela rummet.

Jag strök handen över dem och öppnade den lilla garderoben. Den rosa väskan stod som vanligt på sin plats och jag drog snabbt ut den. Jag packade ner det vi brukade ha med oss, fika, dricka, en kortlek och lite annat smått ifall vi hade tråkigt. Jag tog min lilla skateboard och tog den under armen.

Jag smög sakta förbi mammas kontor, hon skulle sluta om en timme och antagligen skulle hon inte märka att jag var borta. Jag stängde dörren tyst och började gå längst den stora vägen. Mina ljusa flätor åkte fram och tillbaka. Jag älskade hur mitt hår glittrade i solen. Pappa berättade alltid hur lik jag var en ängel i solen.

Mina ben var som spaghetti men jag vägrade att ge upp. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ge upp. Jag var verkligen trött och satt mig ner för att dricka lite. Snabbt drack jag ur en av flaskorna och la sedan tillbaka den på sin plats. Jag fortsatte att gå till den ”hemliga stället” jag och pappa hade.

Det började bli mörkt och det ljusa skenet från solen lyste upp hela himmeln. Jag kom fram till skogen och började gå mellan träden, jag följde dom gulmarkrede träden och kom in till den lilla gläntan.

Den var först täckt av gräs men sedan var det asfalterat. Pappa och jag hade byggt hinder som jag kunde lära mig åka på. Jag kände hur tröttheten tog tag i mig och gick bort till lådan där vi förvarade täcke och kudde. Jag bäddade snabbt under ett tak som skyddade om det skulle börja regna. Jag la mig tillrätta och föll i en sömn.

”April!” En strålkastare lyste i mitt ansikte och jag möttes av min pappas oroliga blick. Jag sprang upp och kramade honom. Hans salta tårar blötte ner min tröja och jag pussade honom på kinden.

”Pappa, du vet att jag älskar dig va?” mina ord ekade mellan träden och pappa tittade på mig med ett försiktigt leende.

”Jag älskar dig också över allt annat April, men skräms aldrig så igen”  Hans blick blev lite mjukare och jag kramade hårt om honom. Vi gick hand i hand ut från skogen, en bit bort stod poliser och min mamma. Jag släppte min pappas han och gav honom ett leende som han besvarande innan jag sprang bort mot min mamma och gav henne en kram. Hennes ögon var röda från tårarna och jag strök sakta bort dom och gav henne en puss på kinden som jag gjort med pappa.

”Vi ska åka hem nu” sa mamma mjukt och gav mig ett leende.

”jag vill åka med pappa” sa jag och drog i mammas klänning. Hon skakade på huvudet och gav mig ett milt leende. Jag sprang bort till pappa och hoppade upp i hans famn. Pussade hans kind innan han släppte iväg ner mig.

”Ses hemma min lilla ängel” skrek han efter mig och jag sprang bort till mamma igen. Vinden tog tag i mina flätor och jag skrattade högt. Jag satt mig framme vi mamma och knäppte bältet. Jag kollade undrande på henne och öppnade min mun för att säga något. Hon såg att jag ville säga något och väntade på att jag skulle berätta.

”varför får jag inte åka med pappa” frågade jag och la huvudet på sned.

”Han skulle bara inom jobbet och lämna in något papper gumman, han kommer strax hem” Mamma började köra iväg över den skumpiga vägen. Jag lutade mitt huvud mot fönstret och kollade ut. Mamma stannade plötsligt och jag åkte fram en bit. Framför oss hade en bil krockat med en annan.

Ambulansen var på plats. Jag kollade chokat ut och såg bilarna. Innan jag hann reagera sprang mamma ut från bilen och fram till en av bilarna. Hon letade efter något. Jag öppnade dörren och gick ut till mamma. Hon pratade med en av ambulans männen. Hon tystnade och hela hon skakade. En kille pratade lugnande till henne, men hon bara skakade på huvudet.

Hon tittade bort mot en bår och såg en blodig man ligga på den. Ett skrik lämnade hennes strupe och hon ramlade ner på marken. Jag hade aldrig hört min mamma skrika så smärtfyllt. Jag sprang fram till henne och kramade henne oförstående.

”Kom” sa en kvinna och sträckte fram sin hand men jag vägrade att släppa min mamma, Jag tittade bort mot mannen som dom höll på att lasta in. Jag såg hans skor, som tillhörde… min pappa. Hela jag stelnade och min kropp började skaka häftigt. Jag stirrade rakt fram, jag var chokad.

Jag torkade bort tårarna som rann nerför mina kinder. Hela jag skakade, inte av att det var kallt utan av minnet. Jag kunde inte fatta att han bara försvann, att han aldrig skulle komma tillbaka. Varje dag väntade jag på att han skulle komma hem och säga att allt var ett skämt, eller att det inte alls var han.

Innerst inne visste jag att det aldrig skulle hända, men jag ville inte tro på det. Hoppet var det ända jag hade kvar.

”April” Justins röst avbröt mina tankar. Jag vände mitt huvud mot honom, han satt sig ner bredvid mig och lade sin jacka över mina axlar. Jag tittade ut mot det glittrande havet igen.

”Vad är det?” hans röst var mjuk. Jag suckade djupt och tänkte över vad jag skulle säga eller skulle jag bara gå?

”Var va du idag?” Man kunde höra att jag hade gråtit på min röst. Han smekte mitt hår och öppnade sin mun för att svara.

”Jag… Jag var tvungen att. Han avbröt sig för att ta ett nytt andetag. Prata med Selena” fortsatte han meningen med.

”Selena?” frågade jag chokat. Vem var det? jag hade aldig hört talas om någon Selena.

”Min flickvän, eller ja vi har typ en paus” det var som ett slag i magen. Varför hade han inte berättat för mig innan? jag kolladechokat på honom och man kunde se att han var nervös. jag skakade på huvudet innan jag ställde mig upp. detta gick inte längre.

Förlåt för att jag inte har uppdaterat på typ 100 år, men jag har verkligen inte känt för att skriva. 

Men här har ni iallafall ett kapitel.

Kommentera nu, jag vill minst ha 2 kommentarer innan jag lägger ut nästa kapitel.