Förra kapitlet:

Vi kommer fram till en skog. Jag förstår inte varför Chelsey drog med mig ut till skogen. En bit ifrån oss står en kvinna. Chelsey leder mig mot henne och jag ser att det är Justins mamma. Jag känner hur tårarna är på väg men lyckas hålla dem inne. 
”Hej” hälsar hon och ger mig en hård kram. En varm kram som var exakt all jag behövde nu. Hon luktar lite som Justin, så gott. Hon lägger armarna om mina axlar och börjar gå in i skogen. Efter ett tag kommer vi fram till en väldigt vacker sjö.

”Här brukar jag gå hit” förklarar Pattie. Jag förstår inte vart de vill komma med denna dag, men jag lyssnar duktigt.

”När jag mår dåligt, eller behöver tänka. Detta påminner mig om allt, det dåliga som hänt mig och det bra. Jag tänker tillbaka på det dåliga jag gått igenom och påminns av hur stark jag var, och att jag måste fortsätta att kämpa. Sedan tänker jag på det bra, det får mig att fortsätta fram i livet och vänta på vad som kommer runt nästa hörn. Minnena kommer aldrig att dö helt, men de blir lättare och det vet duMen man måste alltid komma ihåg att kämpa, April du får aldrig ge upp. Kom ihåg det” säger hon.

Jag vill så gärna lyda hennes råd, men det är försent. 

Jag kramar om Pattie, som följt oss till flygplatsen, under hela dagen har hon pratat på om hur jag ska tänka positivt och tro på mig själv.

I början på dagen vägrade jag att tro på henne, att allt kunde bli bra igen, men nu när jag varit med henne hela dagen börjar jag faktiskt tro en aning på vad hon säger.

Vi pratade även lite om Justin, även fast han är ett ämne jag helst undviker. På ett sätt är hon så lik Justin, men ändå inte.

Både förstår en och kommer med jätte bra tips, men skillnaden är att Pattie tänker som en tjej. Hon förstår mig mer och hon vet vad jag går igenom.

”Tack så mycket för idag, Pattie”, säger jag och kramar om henne ännu en gång.

Hon ger mig ett stort vackert leende, som jag besvarar.

”Ta hand om dig själv och gör inget dumt, ring om det är något”, jag nickar och ler innan vi börjar gå in till flygplatsen

”April!” Jag vänder mig om och kollar undrande på Pattie, vad skall hon mer säga?

”Justin gillar dig, väldigt mycket.”, jag ger henne ett falskt litet leende och fortsätter att gå fram.

Han kanske gillar mig, men han älskar mig inte, tänker jag.

Chelsey slänger ner mina väskor på sängen, med sig själv i släptåg. Hon gör en grimas som visar att det gör ont att slänga sig själv på väskorna.

”Du gör inget dumt, okej? Inga fester, ingen alkohol, ingen rökning och inga fler tatueringar. Du ska ägna sig åt skolan istället” säger Chelsey, såklart ska hon säga samma saker igen. Hon tror att jag kommer att bli lika dålig som för ett par år sedan. Men jag kommer inte det, och jag får festa hur mycket jag vill och när jag vill. Jag är snart arton år och då bestämmer jag helt över mig själv. Jag ska inte låta detta förstöra mitt liv, jag vill leva och minnas min far. Då dagen är kommen ska jag äntligen få träffa honom, men det är inte än.

Han ville att jag skulle leva mitt liv, vad som än hände och att jag inte skulle låta någon förstöra det.

”Chels, jag kommer inte att bli så som för några år sedan. Jag kan ta mig igenom detta utan en massa hjälp” jag tittar allvarligt på henne, jag kan klara mig igenom detta. Men alla behöver inte behandla mig som om jag är gjord av glas.

”Så sade du förra gången också…” mumlar hon. Hela jag stannar, hur kan hon ta upp något i det förflutna, det var flera år sedan och jag har ändrats, mycket. Hon vet även vad jag tycker om att ta upp saker som man har lämnat bakom sig, man ska se framåt istället och inte stå och trampa på samma ställe hela tiden.

”April, man behöver ibland titta bakåt också. Du kan inte bara glömma allt och gå vidare, utan ta tag i det som du har fått ogjort”, mumlar Chelsey tyst. Orden hon just sade gick rakt in i mitt huvud, det är en sak jag behöver ställa till rätta.

Jag tar upp min telefon och slår in det välkända numret, så många gånger jag har slagit in det utan att trycka på den gröna luren. Signalerna går sakta fram och jag får panik, jag kan inte göra detta. Vad ska jag säga?

”Hej” säger en trött välbekant röst, det är alltid i denna sekund jag lagt på. Jag tittar hastigt på den röda luren. Vad ska jag göra?

Chelsey lägger armarna om mig, och hennes ögon är fyllda med tårar.

”Jag kan inte fatta att du ringde” säger hon och håller fortfarande om mig. Jag kramar henne tillbaka, jag behövde detta.

”Mamma kommer nog inte att bli glad, men hon behöver sina föräldrar i sitt liv. Hon har haft det tufft ända sen pappa gick bort och hon behöver lite hjälp”, säger jag utan att tänka efter ordvalen.

Mormor blev så glad när jag berättade vem jag var, det var femton år sedan hon såg mig sist. Jag har inget minne av dem, utan jag har bara sett fotografier när dem håller om mig. Mamma ville aldrig prata om sina föräldrar, så jag fick ta reda på allt själv.

Jag är väldigt glad att jag äntligen vågade svara henne, hennes trötta röst förändrandes direkt till en mycket pigg och glad.

Jag hade även bestämt med dem att de skulle komma imorgon kväll, så jag hann fixa huset idag.

Mamma skulle antagligen jobba sent idag, men sluta vanlig tid imorgon.

”Vi tittar på en film och tar det lugnt nu”, säger Chelsey och leder mig till köket. Hon tar fram olika frukter och börjar skära dem i småbitar, jag tar upp en av de mycket vassa knivarna, som tillhörde min pappa, och skär en melon i små bitar. Vi lägger allt i en skår och blandar det noga.

De olika färgerna smälter ihop så vackert och passar perfekt ihop. 

Jag tar de två tomma glasskålarna och två silverfärgade skedar och bär upp till mitt egna vardagsrum, Chelsey tar fruktskålen och följer efter mig.

Jag ställer ner sakerna försiktigt på träbordet och går fram till filmerna som står fint placerade i hyllan. Jag drar fingret över dem och stannar.

”The Notebook” är filmen mitt finger har stannat på, jag tar ut den och sätter i den. Chelsey har redan placerat sig i soffan och jag slänger mig bredvid henne.

Denna film är verkligen en av mina favoritfilmer.

~2 Månader senare ~

Chelseys skratt kan nog höras ända hem till mig, så högt som det är.

”Alltid att den kamelen ska ge oss ett prov första dagen i skolan, alltid.”

”Jag måste ju se hur mycket ni kan” härmar Chelsey henne, en av våra lärare, med pipig röst.

Jag brister ut i skratt.

”Kamelen?”, frågar jag henne samtidigt som jag skrattar. Chelsey hittar alltid på sådana konstiga namn, jag vet inte ens vart hon får allt ifrån.

Vi kommer fram till en liten butik som vi brukar handla i, Chelsey avbryter snabbt sig och slutar skratta. Hon stirrar på en av de tidningarna som finns, jag ställer mig bredvid henne för att läsa, men lyckas ej.

”Kom” mumlar Chelsey och drar i mig, hon har ställt sig framför mig så att jag inte skall kunna se. Så farligt kan det väl inte vara, kan det vara något om min fars olycka? Eller om Justin?

Jag har inte pratat med Justin på två månader och så farligt kan det inte vara.

”Chelsey, vad är det?” frågar jag irriterat och försöker komma fram, men hon vägrar att släppa fram mig.

Hon skakar på huvudet och hennes blick visar oro.
”Jag lovar dig, du mår bättre av att inte vet” säger hon och drar i min arm, i ett försök att dra mig bort därifrån som inte lyckas.

”Låt mig se” fräser jag kallt och trycker mig förbi henne. Ett sista försök gör hon, men lyckas inte hålla mig borta från tidningarna.

Flera olika tidningar har samma rubrik, och en bild.

Sakta läser jag rubriken, om och om igen. Den kan inte vara sann.

Den lilla texten som står där krossar mitt hjärta i tusen bitar, jag känner hur allt blir svart för mina ögon.

”APRIL!”