Förra kapitlet:

En nyckel vrids om i låset och ytterdörren öppnas. April är det första jag kommer att tänka på men möts av henens mamma istället. Jag ger henne ett litet leende och går sakta ner de sista stegen.

”Är inte April här?” frågar hon och besvarar mitt leende. Jag skakar5 på huvudet. En liten rynka bildas i hennes panna.

”Var är hon?” frågar Auden, jag tar ett djupt andetag.

”Jag vet faktiskt inte… det hände en sak och hon sprang iväg. Jag har ingen aning om vart” säger jag nervöst. Jag är vanligtvis inte såhär nervös, men jag känner knappt henens mamma. Hon hänger upp sin jacka och börjar stega in mot vardagsrummet.

”Kom Justin” säger hon och jag blir ännu nervösare. Jag går efter Auden och sätter mig i soffan mittemot henne.

”Vad hände?” frågar hon. Och tittar mjukt på mig, jag glömmer bort orden helt och sitter tyst en stund.

”Jag…Vi kysstes” säger jag tyst med blicken på golvet. Auden spärrar upp ögonen.

Ett litet leende sprider sig på hennes läppar. Men snabbt återgår hon till att vara allvarlig.

”Varför sprang hon iväg då?” Jag kollar konstigt på henne, det är ju självklart varför hon gjorde det. Vet hon inte om Kevin, är en tanke som slår mig.

”Hon har ju en pojkvän redan” säger jag tyst, detta är verkligen pinsamt. Prata med tjejen som jag precis kyssts mamma - som jag knappt känner – om det som precis hänt. Auden tar ett djupt andetag.

”Jag vet visst minde om min dotter än jag trodde” Detta är otroligt, de har varit tillsammans väldigt länge och hennes mamma vet inte ens om det. I och för sig vet ingen annan om det heller, eller nu gör de det. Men innan visste bara jag.

”Ni har väl inte känt varandra så länge?”

Jag skakar på huvudet, men antagligen tillräckligt länge för att få känslor för en person.

”Två och en halv vecka” svarar jag henne.

Hon nickar och funderar ett tag.

”Jag ska inte lägga mig i, jag är bara orolig för min dotter. Men om du skadar henne Justin, på riktigt så vet jag inte vad jag ska ta mig till, hon kan nog behöva dig nu” säger hon och ställer sig upp.

”Du får gärna stanna här om du vill, för hon kommer antagligen tillbaka snart. Jag vet vart hon gått, så jag ringer dit” hon går ut mot köket och tar upp telefonen. Hon pratar en liten stund innan hon lägger tillbaka telefonen.

”Hon kommer hem om någon timme antagligen, du får välja om du vill stanna eller inte”

Jag tar ett djupt andetag

”Hon behöver nog tänka, det gör jag också. Och jag måste åka vidare ikväll så jag måste nog gå, men jag hade gärna stannat” säger jag och klistrar på ett leende.

Jag tar på mig mina skor och ger Auden en lätt kram.

”Det var trevligt att träffa dig” säger jag och hon besvara mig med ett leende. Jag går ut och stänger dörren efter mig.  Min bil står parkerad där jag lämnade den och försiktigt hoppar jag in. Hårt slår jag mitt huvud mot ratten en gång, vad har jag gjort?

Det var mig som hon sa allt det om, det var mig. Men jag skulle aldrig gjort såhär, det är fel. Hon har faktiskt en pojkvän.

Jag vrider om nyckeln och motorn ger ifrån sig ett högt ljud. Snabbt kör jag ut från deras uppfart och ökar farten ännu mer när jag kommer ut på vägen.

Sakna ner, hör jag en röst inom mig säga. Det får mig bara att öka faten, jag vet att jag inte borde köra såhär fort.

Jag kan skada någon, men något inom mig får mig att köra fortare och fortare för varje sekund. Plötsligt ser jag hotellet framför mig, och inser att jag körde fotare än vad jag trodde.

Bakom hotellet parkerar jag bilen och springer in.

Snabbt springer jag igenom korridoren utan att hälsa på någon.

Någon knackar på dörren och jag går trött upp för att öppna, jag öppnar bara en liten springa och ser min mammas vackra leende utanför.

Hastigt öppnar jag dörren och hon går in.

”Vad har hänt Justin?” frågar hon oroligt när hon tittar närmare på mitt ansikte. Hon går fram till mig och ger mig en hård kram, exakt vad jag behöver nu.

Min mamma är alltid så förstående, hon förstår mig alltid och jag kan prata med henne om nästan allt.

”det är en lång historia” mumlar jag mot hennes hår.

”Justin jag har inte bråttom, om du vill prata om det så kan jag lyssna. Du vet att jag alltid för här för dig”  

Jag sätter mig ned i soffan och lägger huvudet i händerna. Min mamma klappar mig sakta över ryggen.

”Jag tror att jag håller på att bli kär…” mumlar jag mot mina händer.

”Selena?”

jag kollar med stora ögon på min mor, jag har inte haft en enda tanke på Selena på hur länge som helst.

”Nej, hon heter April” Hennes namn låter så perfekt, jag hade kunnat säga det om och om igen varje dag. Mamma ger mig en undrande blick men säger inget.

”Jag träffade henne på semestern” förklarar jag snabbt och det var allt hon behövde. Det känns som att mina läppar fortfarande är varma av kyssen, att värmen från hennes läppar aldrig kommer att försvinna.

”Justin, gör det som är rätt innan det är försent” säger hon och går ut genom dörren.

Aprils perspektiv.

Sakta slår jag vant in numret som jag kan helt utantill, så många gånger jag ringt det.

Jag överväger en sekund att strunta i det men trycker sedan på ”Ring”.

Signalerna går fram en efter en.
”Hej, detta är Chelsey!” ett klingande skratt hörs i telefonsvararen. ”Jag kan inte svara just nu för att jag lever mitt liv” ännu ett skratt ekar i telefonen, svagt kan jag höra mitt eget skratt i bakgrunden.

En tår rinner sakta ner för min kind, det är sjukt hur mycket man kan gråta på en dag. Tar aldrig tårarna slut?

”Men lämna ett meddelande så jag kan ringa upp dig om jag orkar, puss hej” ett sista skratt hörs innan pipet kommer.

”Hej Chelsey” Jag tar en kort paus. ”Jag vet att du är jätte sur nu, men jag behöver dig verkligen. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till…” min röst spricker och jag brister ut i gråt. ”Jag är verkligen jätte ledsen över allt, men jag har ett stort problem och jag behöver din hjälp. Jag förstår att du inte vill prata med mig längre…” snyftar jag fram.

Älskar dig” är det sista jag får fram innan jag stänger ner samtalet.

Om allt hade varit som vanligt nu, hade jag kunnat prata om detta med henne. Allt hade varit så mycket lättare då. Jag sluter ögonen och faller in i en sömn.

Jag drar upp den sista maskrosen från rabatten och slänger den i hinken.

Sakta stäcker jag upp min händer mot solen och granskar dem, de är riktigt smutsiga vid detta laget men så går det när man jobbat hårt i trädgården en hel dag.

 Min mor kommer gåendes mot mig med ett leende och jag urskilja att hon gömmer något bakom sin rygg.

Jag ger henne ett leende tillbaka och försöker diskret kolla bakom henens rygg. Men hon gömmer -vad det nu är- väldigt väl.

”Gumman, du har jobbat så hårt denna vecka så jag har med mig en liten present till dig” säger hon och ger mig ett stort äkta leende.

Hon sätter ner något med päls på marken och det lilla livet vänder sig mot mig.

En liten valp, med underbara ögon. Jag klappar honom försiktigt över ryggen och ser upp på min mor igen.

”Tack så hemskt mycket” säger jag och ger henne en hård kram.

”Han har inget namn än” säger hon och tittar in i mina ögon. Jag sätter mig på huk och granskar honom noga.

”Han ska få heta Zion” säger jag till min mor och hon skiner upp i ett leende av namnet. Min far älskade det namnet, det trodde först att jag var en pojke. Då sade min far att jag skulle heta Zion, men till sin besvikelse var jag en flicka. Efteråt sa han att han var glad at han fick en April istället. 

Vad tycks? 

Kommentera!