2 – Beau Brooks
Hopes perspektiv.
Jag hoppade över de sista trappstegen och sprang ut till vardagsrummet där min mors skrik hade kommit ifrån. Jag var rädd för henne, som jag alltid blev. En dag kunde han slå henne till döds, och den dagen fasade jag för varje minut.
Vi kom ner till Vardagsrummet på en sekund, kändes det som.
Min mor stod upp vid soffan, utan några sår i ansiktet med min far, som satt ner på golvet och plockade upp någonting.
Vi gick närmare och kollade vad som hade hänt.
”Jag tappade en kruka” svarade vår mor när hon märkte att vi undrade, Allt började bli konstigt, hur kunde vi ha varit här så länge utan att någon hade blivit skadad?
Jag nickade som svar och gick sedan upp till mitt rum igen, jag klarade inte av att vara här inne längre.
Varför låtsades dem att vi var som en vanlig familj och att alla brydde sig om varandra igen?
Jag kollade min klädsel i spegeln som bestod av ett par gamla slitna mjukisbyxor och en T-shirt som jag brukade sova i, detta kunde jag verkligen inte gå ut i. Hastigt slängde jag upp dörren till min garderob och gick in i den.
Utan att riktigt tänka efter tog jag ut ett par spetsshorts och en rosa stickad tröja. Snabbt bytte jag kläder, på vägen ut tog jag ett par skor och en av mina rosa väskor.
Vinden slog mot mitt ansikte, det var mycket kyligare ute än vad jag mindes.
På det sista stället vi bott på hade det varit varmt året runt, och varenda sekund på dygnet. Så när vi skulle flytta tillbaka hit till lilla Stratford fick vi köpa nya jackor och varmare kläder.
I rask takt gick jag den vägen, som jag brukade gå när vi bodde här, till caféet.
~
Det satt en del folk, som fikade, på caféet men ingen jag kände igen. Jag gick in genom de stora glasdörrarna och rakt fram till kassan.
”Goddag” sade en tjej med långt rött och lockigt hår, enligt mig sjukt fint. Jag gav henne ett litet leende och kollade sedan på skylten som satt på väggen.
”Jag tar en varmchoklad” sade jag, eftersom jag inte var van vid att ha det såhär kallt så frös jag faktiskt ute medans de som bodde här gick runt i vårkläder. Jag lade fram pengarna på disken och tjejen i kassan försvann för en sekund, och kom senare tillbaka med min beställning.
Jag tackade henne och började gå mot utgången.
De gamla stolarna och borden var de samma som för fyra år sedan. Detta café hade inte förändrats någonting alls faktiskt.
Folket kollade undrande på mig, detta var en liten stad och alla visste nästan vem alla var så det var inte konstigt att de undrande. Och jag var även väldigt solbränd, medans alla andra här var vinterbleka, solen hade precis kommit fram och de hade då inte hunnit sola.
Jag smuttade lite på den varma drickan, som smakade underbart gott. Det var länge sedan jag druckit något såhär gott.
Utan att se mig för gick jag mot dörren, men när jag skulle ut krockade jag med någon och min dricka spilldes ut över hela min rosa tröja.
”Oj, förlåt mig” Jag vände upp blicken och såg en kille med världens underbaraste ögon. Han kliade sig osäkert i nacken och såg ned på min tröja, som var fylld med varmchoklad.
”Det är lugnt”, sade jag och gav honom ett litet leende samtidigt som jag tittade in i hans vackra ögon.
Han mötte min blick, och jag vände snabbt bort huvudet. En värme spred sig över mina kinder, och det var tur att jag var ganska brun för annars hade jag varit lika röd som en tomat i ansiktet.
”Ehm, jag kan köpa en ny dricka åt dig” Jag skakade på huvudet och skrattade till lite.
Ännu en gång ställde jag mig i kön med killen, som jag inte visste namnet på, bredvid mig. Denna gång var det några fåtal personer framför oss.
Han harklade sig och jag gav honom all min uppmärksamhet.
”Jag heter Beau förresten, Beau Brooks” Sade han samtidigt som han rättade till kepsen på huvudet, som satt perfekt innan han rättade till den också. Innan jag hann svara honom var vi längst framme i kön. Det var en annan tjej som nu stod i kassan och skulle ta våra order.
”En kaffe och…” Han kollade på mig undrande och först förstod jag inte riktigt.
”Ehm, en varmchoklad” sade jag sedan när jag väl förstod vad han menade. Han lade fram pengarna till de båda dryckerna innan jag hann betala för min egen.
Kassörskan gick iväg för att fixa det vi beställt och de flesta hade lämnat caféet.
”Här ta pengarna…” sade jag envist och sträckte fram pengarna för min dricka till honom, han skakade på huvudet och skrattade gulligt. Ännu en gång rättade han till kepsen på huvudet.
”Det var det minsta jag kunde göra”
Jag himlade med ögonen, det var inte lönt att försöka ge honom pengarna nu. Jag kunde ju alltid ge honom dem precis innan vi skulle gå skilda vägar.
”Juste, mitt namn är Hope McCarty” sade jag när jag kom på att han inte visste vad jag hette.
I ett nytt försökt tog jag en klunk av drycken. Denna var minst lika ljuvlig som den förra, om inte mer.
Vi kom ut på gatan utan att spilla mer dricka på mig och han stannade utanför caféet. Han tog av sig sin jacka och lade den över mina axlar. Jag gav honom en undrande blick.
”Fläcken ser inte så fin ut och du ser ut att frysa” förklarade han, jag förstod fortfarande inte hur de som bodde här kunde gå i shorts, det var ju svinkallt.
Ett tag stod vi under tystnad, vi bara stod där och gjorde absolut ingenting. Tystanden med honom var inte pinsam, utan den var bara behaglig. Jag kände inte att jag var tvungen att säga något.
”Är du ny här, eller?” frågade Beau och bröt tystanden. Jag nickade först och skakade sedan på huvudet. Jag var både ny och hade bott här i nästan hela mitt liv.
”Jag har bott här i nästan hela mitt liv, men för fyra år sedan flyttade vi. Och nu är vi tillbaka igen” svarade jag honom glatt. Han tog några steg bort från mig och jag gav honom en undrande blick.
Han vände sig om mot mig igen och gjorde en gest som betydde att jag skulle följa med.
Hastigt ögnade jag klockan, den var inte så mycket så jag kunde följa med utan att få en utskällning av min far när jag kom hem. Utan att fråga något följde jag med honom, annars var jag väldigt nyfiken av mig men jag struntade i att fråga.
Vi gick längts med vägen, där det körde bilar med jämna mellanrum. Han svängde vänster in på en gata och framför oss var det en park, som jag gissade att vi skulle till.
Precis som jag trott gick vi in i den lilla parken och satte oss på en bänk, med utsikt mot vägen. Bänken var vit, och sliten, de hade antagligen inte bytat ut dem sedan jag flyttade härifrån. Parken bestod av några träd, gräsmattor och en liten lekplats för de små.
”Går du i skolan ?” frågade jag honom för att bryta tystnaden. Han såg inte ut att gå i skolan, utan han såg äldre ut men man kunde inte vara så säker på det. Beau skrattade till lite och kliade sig i nacken.
”Nej, jag slutade förra året. Jag är 20 nu” förklarade han.
”Har du fått gå om ett år?” frågade jag och kollade på honom,
Han nickade och gav mig ett ur gulligt leende.
~
Hastigt reste jag mig upp från bänken för att gå till soptunnan, som var ungefär en meter ifrån mig, egentligen hade jag inte behövt resa mig upp och gå tre steg, utan hade kunnat slänga skräpet sittandes från bänken.
Under de få sekunderna jag vände mig från Beau försvann han visst, eftersom när jag sedan skulle sätta mig ner igen var han borta.
Jag gick bort en bit för att se vart han hade tagit vägen, men såg honom inte, utan jag gav upp och började sakta och besviken gå på den lilla grusvägen hem.
”Hope, jag är här borta” hörde jag någon skrika, hastigt vände jag mig om och såg Beau stå vid vägen.
Snabbt skyndade jag mig fram till honom, och ställde mig bredvid honom.
Jämfört med honom var jag ganska kort, jag nådde bara till axlarna på honom.
Under hela den tiden vi hade varit här, hade han berättat mer om sig själv och sin familj.
Han hade berättat att dem flyttade hit, för tre år sedan, från Australien, han, hans mor och hans tvillingbröder.
Han hade även berättat att han var med i ett gäng.
”Du, jag måste sticka snart, för jag ska träffa mitt… gäng” Han var osäker på ordet gäng. Han verkade nästan lite rädd.
”Vad för gäng?” frågade jag nyfiket, på grund av hans osäkerhet innan fick det mig att vilja fråga mer. Det var inget vanligt killgäng som umgicks och spelade fotboll, nej. Det var något annat, något han gömde för mig.
”Ehm, jag vill inte riktigt prata om det” mumlade han. Då fattade jag det, det farliga gänget i Stratford. Han var med i det.
Det var så jag fick reda på det, jag hade fortfarande tusen frågar i mitt huvud, men höll dem för mig själv.
”Varför gick du?” frågade jag, han kliade sig osäkert i nacken och kollade ner på mig.
”Min kompis kommer snart hit, jag skulle ställa mig här” förklarade han och tittade ut på vägen. Utan att svara stod jag bredvid honom och kollade också ut på vägen.
En svart bil körde snabbt förbi oss, den körde så snabbt att det var farligt för allmänheten, dock stannade den in en bit bort och gjorde en U-sväng för att sedan köra tillbaka till oss.
Bilen stannade vid mig och Beau, den hade tonade rutor så att man inte kunde se in.
Sakta åkte fönstret ner och en kille, som jag gissade på var väldigt snygg av det jag kunde se, satt i förar sätet.
Han hade tonade Ray Ban solglasögon, och en keps placerad på huvudet, så att an bara såg en liten del av det bruna håret.
Hans läppar var formade som ett sträck, och det såg inte ut som han log särskilt ofta.
Killen, som jag inte visste namnet på, såg ut att vara mellan arton och tjugo år, han verkade heller inte direkt vara en trevlig typ utan helt tvärtom.
Han verkade helt tvärtom mot Beau, Beau var trevlig medan denna kille verkade så kall, så känslolös.
Jag kunde inte riktigt förstå varför dem ens var vänner, men jag kände egentligen ingen av dem så jag visste inte hurdana dem var.
Osäkert kollade jag ner på mina fötter, även fast hans glasögon var tonade märkte jag att han tittade på mig, jag kunde riktigt föreställa mig hans ögon där under, kalla, känslolösa och sorgsna.
På något sätt verkade hela han vara så.
Sakta drog han sig av solglasögonen och bet lite på kanten av dem.
Han granskade mig noga uppifrån och ner, och ett litet flin lekte sig på hans läppar.
Efter ett tag vågade jag titta upp och möta hans blick, som jag trodde var hans blick, kall, känslolös och sorgsen.
Hela hans ansikte var sorgset även fast än ett flin lekte sig på hans läppar.
Han vände blicken från mig och tittade sedan på Beau.
”Skaffat dig ett nytt ligg, Beau?” frågade han, han flinade fortfarande.
Innan jag hann reagera på hans ord, svarade Beau.
”Nej, jag spillde varm choklad över henne och sen ja, gick vi hit” Var han snabb med att svara, jag blev helt förvirrad av detta.
Ett leende spred sig på denna mystiska killes läppar, och han vände blicken tillbaka mot mig.
Jag var då snabb med att titta på Beau istället.
”Det är inte likt dig, Beau” Han slickade sig på läpparna, på ett otroligt sexigt sätt, efter han sagt klart sin mening.
”Jaja, Skitsamma. Här har du” Sade han sedan och sträckte ut en svart ryggsäck genom fönstret.
Ryggsäcken var ganska liten och svart, jag undrade av hela mitt hjärta vad det var i den som var så viktigt. Men lät bli att fråga, det var deras ensak.
”Tack” svarade Beau snabbt och killen i bilen vevade upp det tonade fönstret igen innan han körde iväg i full fart bort från oss igen.
”Vem var det?” frågade jag när vi var tillbaka till bänken igen. Beau sade inget på en stund, sedan öppnade han munnen för att säga något.
”Du vet att jag sa att jag var med i ett gäng?” Jag nickade, jag mindes exakt vilka ord han använt.
”Bra, han är ledaren i det gänget, och vad du än gör så håll dig borta från honom” sade han, han sade det inte alls med en skämtsam ton, utan han var helt allvarligt.
Han stannade plötsligt, och tog upp sin mobil.
Det enda jag kunde se var de stora siffrorna på skärmen, 22:45 visade dem. Hade redan klockan hunnit bli så mycket?
”Varför?” frågade jag, jag ville verkligen veta innan jag stack hemåt. Jag visste att jag skulle få problem när jag kom hem, men jag behövde veta detta.
”Bara håll dig borta från honom”
Andra kapitlet, vad tycker ni?
För att jag ska lägga ut nästa kapitel måste jag få kommentarer på detta, annars väntar jag tills jag fått en kommentar.
Kommentera!
1 - Stratford
Justins perspektiv.
Telefonens höga signal väckte mig ur tankarna, varje gång den hördes visste jag att det var något dåligt. Hastigt lyfte jag upp luren och mumlade fram ett Hej.
”Goddag Mr. Bieber” Hörde jag Mrs Addisons pipiga röst säga. Under tystnad väntade jag på att hon skulle fortsätta. Hon väntade ett par sekunder innan hon fortsatte.
”Är er mor hemma?” Jag smög fram till min mors dörr och öppnade försiktigt en liten springa i dörren. Hela rummet var mörkbelagt, vilket också betydde att hon inte var hemma.
”Nej” sade jag irriterat till min rektor. Att hon aldrig kunde låta bli att ringa hem till oss bara för att jag väldigt ofta hade frånvaro på lektionerna och var underkänd i nästan alla ämnen. Det var ju mitt liv och jag bestämde hur jag skulle leva det.
”Okej, jag skulle vilja att du kommer in på mitt kontor klockan åtta imorgon, jag skall tala med er lärare om det så hon vet om att du kommer försent till lektionen. Så då ses vi då Mr. Bieber” sade hon raskt och ett klick hördes i luren. Jag suckade högt, flertal gånger hade hon berättat vad konsekvenserna blev om jag inte kom till hennes kontor när hon bad mig om det, att hon skulle dra in socialen och allt det där.
Om det inte hade varit för min mor skulle jag aldrig ens fundera en sekund på att gå dit. Det räckte redan att jag sett hennes besvikna ansikte en gång och jag skulle göra allt för att inte få se henne så igen.
Varje gång hände samma sak, min rektor ringde ungefär varannan månad för att be mig att komma till hennes kontor. När vi väl satt där inne pratade hon om hur viktigt det var att gå i skolan, och om jag hade svårt att hänga med kunde jag få extra hjälp.
Hon hotade även med att dra in socialen om jag inte började vara närvarande på lektionerna. Efter det följde hon med mig till lektionen och såg till att jag är där, under dagen kollade hon till mig så att jag verkligen var på alla lektioner. Senare under veckan gjorde hon det bara på ett fåtal lektioner och alltid under samma timmar, så det var lätt att veta vilka lektioner jag skulle vara på.
Jag avbröts i mitt tänkande av att den gamla och slitna dörren öppnades. Min mors sorgsna ansikte var det enda som syntes från köket det lilla köket. Jag gick fram till henne och omfamnade henne länge. Jag kände lukten av hennes hår, som luktade underbart gott, exakt som blommor. Ett litet leende spred sig på hennes läppar, men vem som helst kunde se att det var falskt, att det var framtvingat.
Jag tog tag i matkassarna och bar in dem till det slitna köket och min mor följde mig tätt i hälarna. Hon satte sig ner på en av de två stolarna samtidigt som jag tog upp maten ur kassarna och började värma den.
”Så hur är det i skolan?” frågade hon och försökte le smått men det liknade mest en grimas. Ända sen olyckan med min bror hade hon inte riktigt kunna le, och hon såg aldrig så glad ut längre. Jag saknade verkligen hennes vackra leende.
”Jo, det går bra” svarade jag henne. Jag ville inte ge henne ännu mer att tänka på, så därför höll jag tyst om samtalen.
Jag visste att hon slet för att få pengar, att hon verkligen åt minimalt för att jag skulle få mer. Även fast hon mest låg i sin säng, och bara jobbade ibland, men det var tillräckligt jobbigt för henne.
Oftast fick jag fram pengar, till räkningarna, en del av maten och allt annat som man behövde, i tid. Men vissa månader var riktigt jobbiga för henne, jag såg hur ont det gjorde i henne att hon inte kunde ge mig allt som jag behövde.
Men vad hon inte visste är att jag alltid fixade det själv, jag använde stulna pengar för att köpa allt jag ville ha.
Jag lade upp nästan alla äggen på hennes tallrik och satte den framför henne.
”Men Justin” utbrast hon. Jag kollade förvånat på henne. ”Du kan ju inte äta så lite, ta min tallrik istället” sade hon och puttade fram sin tallrik till min sida av bordet.
Jag skakade på huvudet och sköt tillbaka hennes tallrik.
”Är inte hungrig” sade jag och försökte se glad ut. Hon tittade på mig länge innan hon försiktigt började äta av sin mat. Även jag satte mig ned på en av de slitna stolarna och började äta. Jag kollade på min mors vackra ansikte, hon förtjänade inte någon som mig. Jag var bara en besvikelse för henne, det skulle ha varit jag istället för min bror den dagen. Han hade inte gjort något fel, det var allt mitt fel. Det var mitt fel att han blev inblandad, att han ville skydda mig.
Det skulle ha varit han som satt här, han som skulle ge vår mor en kram när hon kom hem. Få se hennes vackra leende, få henne på bättre humör. Hon skulle inte vara så ledsen hela tiden om det var jag som försvann ur hennes liv.
Jag kände hur tårarna var på väg och slöt mina ögon. Men det fick jag ångra direkt, scenen spelades upp i mitt huvud om och om igen. Plötsligt ställde jag mig upp och gick raskt ut ur huset. Min mor ropade flera gånger efter mig, men jag kunde inte visa mig såhär. Jag kunde inte visa mig såhär svag för någon. Mina steg blev snabbare och jag sprang ut i skogen, allt snurrade runt i mitt huvud. Jag kunde inte låta henne leva såhär, jag måste låta henne vara lycklig.
Hopes perspektiv.
Husen, trädgårdarna och hela staden var sig precis lik, exakt så som vi lämnade den. Jag log stort mot min mor och tog tag i hennes tunna hand. Ett litet leende spred sig på hennes svullna läpp. Det gjorde så ont i mig att se henne så tunn, alla slag hade gjort henne till en helt annan person.
Hennes en gång så vackra och livliga hår var nu färglöst och tunt och hela hennes glädje hade försvunnit. Under de senaste fyra åren såg det ut som att hon hade blivit tio år äldre.
Det hade varit en ovanligt tyst bilresa, kanske för att min far körde och inte kunde dricka samtidigt eller att min bror hade sovit under den största delen. Det var skönt eftersom att min mor behövde lugn och ro, jag visste att hon trodde att hela vår familj skulle bli som förr bara för att vi flyttade tillbaka. Men problemet har inte varit att vi flyttade från stad till stad, utan min fars dåliga vanor. Jag lät henne tro att allt kommer bli som förr, eftersom jag inte hade sett henne så lycklig på år.
Det är även skönt för mig att komma tillbaka, att jag slapp den jobbiga tiden i början av en ny stad. Oftast gick det bra i skolan redan första dagen, jag fick många vänner och lärarna tycktes gilla mig. Men jag ville inte fästa mig för mycket vid någon, eftersom vi aldrig visste när det var dags att flytta igen. Min far svängde in på uppfarten och stannade den stora svarta bilen, våra saker skulle redan vara inne i huset enligt vad männen som körde lastbilen sagt.
Jag tog tag i mina och min mors väskor och öppnade bildörren. Sakta klev jag ut och öppnade även dörren för henne. Under tystnad gick vi jämsides över uppfarten och in genom den stora vita dörren. Huset var sig likt, familjen som bott här under tiden hade knappt ändrat på något alls.
Jag satte ner min mors väskor och lämnade henne med ett leende. Snabbt sprang jag upp för trappan till mitt gamla rum. Jag slängde upp den vita dörren och stannade chokat i dörröppningen. De chockrosa tapeterna bländade mig och jag tog mitt fösta steg på länge in i rummet.
Sakta gick jag fram och satte mig på min stora säng med grått sängöverkast. Noga granskade jag varenda liten bit av mitt rum, det såg sig likt ut förutom de nya tapeterna som verkligen behövdes bytas ut. Jag gick fram till lådorna som stod fint staplat mot väggen och började leta upp dem med kläder i. Jag tog fram den fösta lådan som jag hittade där det står ”Tröjor” på och öppnade den. Fint vek jag och lade in mina tröjor i garderoben.
~
Försiktigt satte jag de sista skorna på sin plats och granskade hela garderoben så att allt stod på rätt plats. Jag släckte lampan och stängde den vita dörren in till garderoben, med raska steg gick jag ner till köket där min mor precis hade lagat mat, som också var mycket ovanligt. Hela huset luktade så gott av den nylagade maten. Jag gick fram till henne och gav henne en snabb kram, hon verkade så lycklig. Ändå sen vi åkte denna morgon hade ett leende synts på hennes läppar.
En klocka var uppsatt i köket och jag såg att vi bara har varit här i tre timmar och än så länge hade jag inte hört några skrik eller slag. Hon kanske kunde ha rätt, vår familj kanske skulle ändras av att vi flyttade hem igen. Detta hus hade så många minnen, så många bra minnen från tiden då min familj var som en riktig familj. Då alla brydde sig om varandra och behandlade varandra med respekt.
Min mor vände sig om mot mig och gav mig ett stort leende, men det avbröts snabbt och hela hennes ansikte visade att det var på grund av smärtan från såret på läppen. Försiktigt lade jag min hand om hennes och gav henne ett litet leende.
”Skulle du kunna säga till din far och bror att maten är klar, jag skall bara duka fram” sade hon hest. Jag nickade snabbt och stegade bort mot mina föräldrars sovrum.
Förvånansvärt samtalade dem i ett normalt tonläge och lät inte alls arga. Tyst ställde jag mig i dörröppningen och lyssnade på deras samtal. Det var precis som förr. Jag harklade mig tyst och fick deras uppmärksamhet direkt.
”Maten är klar” sade jag och gav dem ett stort leende. Tätt i hälarna följde dem efter mig ut i köket. Min mor satt redan på sin gamla plats med ett stort vackert leende på läpparna.
På något sätt hade hennes ansikte fått liv åter igen, till och med hennes hår såg inte så livlöst ut längre. Antagligen var det bara jag som inbillade mig, men hon verkade vara så lycklig.
Sakta drog jag ut den vita stolen och satte mig ner ljudlöst, familjemiddagarna var aldrig något jag såg fram emot, utan tvärtom. De brukade alltid sluta med att min far slog till min mor och gick skrikande ut ur huset. Oftast brukade han köra iväg och komma tillbaka på morgonen, men ibland kunde han komma hem samma kväll. Detta var då mycket ovanligt. När min bror väl var hemma och inte ute på någon fest försvarade han vår mor mot vår far väldigt mycket.
De få gångerna jag hade försökt försvara henne hade min bror puttat undan mig. Efteråt hade han förklarat att han inte ville se vår far göra samma sak mot mig. Det räckte med det han redan gjorde mot vår mor, tyvärr gick det inte att få honom sluta. När han äntligen hade lämnat huset tog vi båda hand om henne, gav henne något att dricka och plåstrade om henne sår.
Jag gav min mor ett leende innan jag tog en bit av den grillade kycklingen.
”Så Hope, du behöver väl tapetsera om ditt rum. Jag hörde att dem hade ändrat tapeterna” sade min far och gav mig ett leende.
Att prata vid matbordet är absolut inget som vi gjorde, det var som en oskriven regel.
”Ja, de är chockrosa” svarade jag honom och avfyrade ett leende. Allt detta var jätte konstigt, ju längre vi var här ju mer börjar jag tro på min mor.
~
Jag öppnade locket på min dator, automatiskt skrev jag in Facebook. Jag gick in och kollade på de fem meddelande jag precis fått.
”Längtar så mycket till måndag, har saknat dig sjukt mycket. Puss älskar dig” Hade Olivia skickat, det var så skönt att komma tillbaka till alla gamla vänner. Alla minne, att få avsluta sina sista år i sin hemstad. Snabbt kollade jag igenom de andra meddelandena, det stod ungefär samma sak i alla. Någon knackade försiktigt på min dörr.
”Kom in” sade jag högt, Min bror kom in i rummet och satte sig på min säng. Jag kollade oroligt på honom, har något hänt med vår mor? Han skakade snabbt på huvudet när han fattade min oro. Varje muskel i kropp slappnade av igen och jag gav honom en nyfiken blick.
”Denna helg är det en fest, och jag skulle be dig att gå på den. Både Olivia och Caitlin ska vara där och…” sade han. Jag avbröt honom snabbt.
”Okej, jag ska gå. Vår far kommer nog ändå inte vara hemma och mor behöver lugn och ro, så ingen kommer märka att jag går ut” Dominic pustade ut. Varje gång han försökte övertala mig sade jag alltid nej, men det kunde ju faktiskt vara kul att träffa alla gamla vänner. Min mor brukade tillåta mig att göra saker, men min far däremot förbjöd nästan allt. Även för min bror, men han struntade i det och gjorde vad han ville istället. Och om min far någonsin skulle komma på mig att varit ute, skulle jag vara riktigt illa ute.
”Oroa dig inte för honom, jag tar all skit om han får reda på det” sade Dominic när han märkte min oro. Jag skakade på huvudet, jag kunde nog fixa det själv. Han gav mig en hård kram innan gick ut från mitt rum. Han stannade i dörren och flinande.
”Du behöver verkligen byta tapeter, får du inte ont i huvudet?” Frågade han, jag gav honom ett litet leende och han stängde min dörr. En duns hördes nedifrån och strax efter kom ett skrik.
Snabbt hoppade jag ut ur sängen och sprang nedför trappan jämsides med min bror.
Min Mor var det enda som fanns i mitt huvud. Hur skadad var hon? Hur farligt var det? Hade han åkt än? Eller skulle hon få stå ut med fler slag?
här var det första kapitlet, jag har inte kommit på ett namn än, har heller inte en nu design eller header. Men jag ville ändå ge er ett kapitel, och här är det.
Jag ska försöka fixa design och header så snabbt som möjligt, och komma på ett namn.
Om ni vet ett namn som passar får ni gärna kommentera det, för jag har verkligen ingen fantasi just nu.
Jag vet också att jag har tappat väldigt många läsare, och jag ska försöka uppdatera bra denna gången.
Vad tycker ni?
Kommentera!
En ny novell
Dagen då hon träffar den mystiska killen förändrar hela hennes liv, hon dras ner i en djup grop som bara blir djupare för varje dag som går, hon gräver sig ner utan att ha en endaste aning om det. Han sätter hennes liv i fara, och livet blir fyllt av skräck, samtidigt som hennes dagar är räknade. För varje sekund som går närmar hon sig sitt sista andetag, hur ska hon någonsin kunna förklara hemligheterna som bara blir mörkare och fler, de ökar ständigt med en sådan kraft att hon knappt har koll på dem längre, de blir henne vardag, och hur ska hon komma upp ur denna skräckfyllda grop som bara blir djupare?
Allt hon försökte göra var att ge sårade personer en andra chans, hon försökte göra världen till en bättre plats att vara på. Istället blev det tvärtom, hon blev en del av festerna, drogerna, och det kriminella.
Hon ändrade sida helt, gick från den ljusa sidan till mörkret.
Denna har jag börjat skriva på, men jag har inte kommit på ett namn än. Har även ingen design, eller header. Men vad tycker ni om det som jag skrivit?
Jag har fyra kapitel klara, så jag kan lägga ut dom så fort jag har fixat ett namn till novellen, en header och design. Tyvärr är det nu så att jag är jätte dålig på de sakerna så vi får se hur det går.
Vad tycker ni om den än så länge? Vill ni läsa den?
