Jag lägger min blomma på Justins grav, den är fylld av blommor. Tårarna rinner frittt ner, ingen bryr sig om att torka dem. Alla ser förstörda ut, detta är mitt fel.

”Förlåt” utbrister jag, jag orkar inte hålla det inne längre.

”Justin, jag älskar dig så”

Det är då jag inser det, han är verkligen borta. För alltid.

---

 

 

Jag slår hastigt upp ögonen, vad var det?

Ett litet ljus syns en bit bort, jag kliver upp från sängen och går mot det.

Korridoren är mörk belagd och väldigt lång, det är precis som att den inte har ett slut. Det är bara ett tomt hål, så mörk så att det både kan vara en meter ner, och tusen. Ingen vet, ingen kan se. Det är precis som att vara blind, men här finns det inte ens något ljus, inget man kan urskilja, förutom det lilla som lyser mycket svagt lång, långt bort.

Det är kallt, mycket kallt faktiskt. Jag har inget annat på mig än en lång T-shirt.

En liten tanke i huvudet säger att han står där borta, står som en ängel med stora vita vingar. Han vackra leende syns tydligt och hans ögon glittrar.

Jag kan riktigt föreställa mig hur jag lägger min hand på hans sammetslena kind, hur jag sakta smeker den. Försiktigt sluter jag ögonen, för att inte förstöra drömmen, exakt så som jag föreställt mig spelas den upp.

Ljuset som jag följer lyser starkare, det är precis som att han är här på riktigt. Att det är det ljuset tyder på.

Jag ökar på mina steg, så att jag ska komma fram till honom snabbare.

Jag vill att drömmen ska bli sann, att han verkligen finns här. Att jag kan känna hans varma kind mot min hand.

Ljuset blir stärkare, och jag bländas av det. Allt jag kan se är vitt, allt är vitt.

Sedan försvinner allt ljus, jag blinkar till några gånger på grund av att jag inte ser något.

Ett par stora vita vingar flyger förbi mig, och jag faller bakåt av vinden.

Det smärtar till i min hand, och min blick fastnar på allt blod som hunnit rinna ut på dessa få sekunderna.

Jag lägger min friska hand om såret för att stoppa blödningen, men det fortsätter rinna i samma snabba takt som innan.

Smärtan outhärdlig, det är svårt att hålla ögonen öppna. Ändå fortsätter jag kämpa, det känns som att detta är slutet för mig. Att detta är mina sista sekunder på jorden, jag vill till honom, men ändå vet jag att jag måste fortsätta kämpa. Jag vet inte för vad men jag vet att jag måste det. Jag sliter av mig min tröja och binder den, på skakiga händer, runt min hand. Blodet stoppas lite grann av det, och jag fortsätter att trycka hårt. Den kalla marken som jag ligger på, börjar kyla ner min kropp efter som jag endast har på mig underkläder. Den tröjan som höll mig varm var jag ju tvungen att använda till mitt sår.

Ängeln kommer fram till mig, allt jag kan se är hans leende.

Justin.

Jag är inte hundra procent säker på att det är Justin, allt är suddigt. Men nästan, det ser ut som Justins.

”April” säger ängeln till mig. Jag öppnar munnen för att säga något, men det går inte. Jag tar ett djupt andetag.

”Justin”

Han är här på riktigt, han håller om mig.

”April, vad har hänt? Du är så kall och fylld med blod” jag väcks ur mina drömmar, jag är ute mitt i skogen, inte vet jag vart. Men det är bara en massa träd här, och rösten tillhör inte Justin, utan Dylan. Han lyfter upp mig och börjar gå bort från den platsen jag låg på, värmen från hans kropp får mig att tina upp lite.

Vi är mitt ute i ingenstans.

Vad gör vi här?

Allt jag kan se är svart, men jag hör allt. Han öppnar en dörr, en bildörr. Och jag läggs ner på något mjukt. Jag känner hur han försiktigt lyfter på tröjan som är på såret och sedan trycker hårt ner den igen.

Ett smärtfyllt skrik lämnar min strupe. Det gör så ont.

Han var här, jag är säker på det. Jag såg honom, en vacker ängel.

”Ängel” viskar jag fram. Dylan tittar ner på mig.
”Va?” han förstår inte vad jag menar, hur kunde han missa den stora ängeln?

”Justin är här” viskar jag fram, krafterna tar slut. Allt blir svart för mina ögon, jag kan fortfarande höra, men inte se.

Han stänger dörren, och går över till sin sida. Han kör iväg från skogen, jag kan inte se vart vi är på väg, utan jag känner bara att vi åker långt bort från den.

”Justin väntar på dig, detta är din stora dag, April” Hör jag honom säga. Jag förstår inte, är det meningen att jag ska dö? Så som Justin gjorde? Är detta mitt straff för att det var jag som dödade honom?

”Jag kör dig hem, så du kan bli klar i tid, sen ses vi i kyrkan” Avslutar han meningen med.

Det är meningen. Detta är mitt slut.

”Död” får jag fram, innan jag slocknar helt.

 

Ögonlocken känns tunga som bly, jag tar i enda från tårna och försöker öppna dem.

En bit bort hör jag mummel, de pratar lågt, väldigt lågt.

Jag lyckas öppna ögonen en bit, allt är ljust. Ljuset bländar mig, men samtidigt är det så vackert. Är jag i himmeln? Ska jag få träffa min pappa, Justin?

Med dem i huvudet kämpar jag för att öppna ögonen helt, men det känns som att någon håller de nere.

Jag tvingar dem att öppnas, jag måste få träffa de två personerna som jag älskar mest. Det som bara har försvunnit för mig, de två som jag få sätt och vis dödade.

”April” jag öppnar ögonen. Han står där framför mig, han tittar oroligt ner på mig.

”Hur är det älskling?” tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder. Det går inte att stoppa.

Jag kollar runt i rummet, det är precis som förr. De gula tapeterna, den rosa väskan som jag glömt ställa in efter gårdagens utflykt med min pappa. Jag tittar ner på mig själv, jag är liten. Jag är ett barn igen.

”Är det såhär det är när man kommer till himmeln? Blir man ung igen” frågar jag honom, han skrattar till. Han ser inte en dag äldre ut än tjugosex och här sitter jag i min sjuåriga kropp. Jag kommer ihåg hur den dagen var, det var när jag var sju år gammal, och min pappa skulle fylla tjugosex dagen efter. Under natten hade jag haft feber, och han hade stannat hemma för min skull. Han planerade också att stanna hemma på sin födelsedag och ställa in allt som var planerat, för min skull.

”Gumman, vad som än händer, så måste du veta att jag alltid kommer att älska dig” Säger han och pussar mig på pannan. Allt blir svart för mina ögon igen. Bilder åker förbi i mitt huvud, och plötsligt stannat allt.

Jag ser en bild på min mamma, hon är gråtfärdig. Det var när hon gick i skolan.

Hon står vid fotbollsplanen, hon väntar på att pappa ska bli klar i omklädningsrummet efter en mycket viktigt match. Det var denna match som skulle förändra hela hans liv om det gick bra, han hade en säker framtid. Och den gick bra, riktigt bra till och med. Han hade aldrig spelat bättre. Han fick sitt stipendium till ett väldigt bra college den dagen.

Min mammas sextonåriga kropp står i regnet och väntar själv, hon är livrädd. Rädd för att berätta. En bit bort ser jag honom komma gåendes, han ler stort. Dem ser inte varandra än, och ingen av dem vet vad som kommer att hända. Utan det är bara jag, jag ser allt men kan inte ändra något.

Han springer den sista biten fram till henne, när han fått syn på henne. Han lyfter upp henne i luften och snurrar runt och runt. Han skrattar sitt vackra skratt så högt att till och med änglarna skulle kunna höra det. När han satt ner henne på marken igen märker han det, hon gråter.

”Vad har hänt?” säger han och smeker henens kind med tummen. Hon kollar på honom, livrädd. Hon bara skakar på huvudet.

”Babe, säg nu vad det är” säger han med sammetslen röst. Jag ser oron i hans ögon, hur han oroar sig för den han älskar mest.  Hans första kärlek.

”Jag…” börjar hon meningen med. Hon står helt stilla och ser så tunn ut, att om man tar i henne går hon sönder.

”Jag är gravid” viskar hon fram. Hon är ännu mer rädd nu, hon är rädd för vad han ska säga, hon är rädd för att hon har förstört hans framtid. Hon är bara sexton och han är sjutton. De kan inte vara föräldrar. Om ett år ska det vara föräldrar, hon vet att han inte kan genomföra alla sina planer, med ett barn vid artonårsåldern. Det är för svårt. De är för unga, de kan ingenting om hur man uppfostrar ett barn. De står helt själva.

”Är du säker?” frågar han. Jag ser det nu att han också gråter. Hon nickar, klarar inte av att prata. Han är den populära fotbollskillen på skolan, och hon är cheerleader. De båda hade en säker framtid, men det förstördes. Allt de hade byggt upp förstördes av mig.

”Jag måste åka tillbaka till England” säger hon. Han tittar rakt in i hennes ögon och nickar.

”Jag följer med” är hans enda svar.

 

Filmen rullar vidare, och plötsligt stannar den. Några månader senare ser jag att denna utspelar sig. Det är när det är dags för dem att berätta för sina föräldrar. De är livrädda, för vad de ska tycka. De sitter på en restaurang, mamma har på sig en lila klänning som döljer magen som blivit ganska stor nu. Ovanpå har hon en vit kofta, pappa har på sig ett par jeans och en himmelsblå skjorta. Än så länge är de själva, snart ska deras föräldrar komma in och vara glada och tro att deras barn vill ha en trevlig middag med dem. Det de inte vet om är att även deras liv kommer att förändras, efter denna dag kommer inget att vara som vanligt för dem.

Jag ser hur mormor och morfar kommer in, de skrattar och håller varandra i handen. Mammas ansikte förändras helt, hon såg rädd ut innan, men detta vet jag inte ens hur man ska förklara. Hon blir blek, nästan grön i ansiktet. Pappa tar hennes hand och lugnar ner henne, han är den enda någonsin som har kunnat göra så. Alltid när hon var stressad räckte det bara att han tog hennes hand, så blev hon lugn. Pappa går fram till dem och ger dem varsin kram som de glatt besvarar. Sedan är det mammas tur, hon är rädd. Under hela tiden har hon varit rädd, men det blir bara värre. Hon kramar om sin mamma, men håller magen långt ifrån henne. Samma sak gör hon med sin pappa. Och ingen av dem verkar märka något, sedan kommer farmor in. Hennes glada ansikte lyser upp hela rummet, hon är en av dem starkaste personerna jag vet. Hennes man dog i ett krig, och hon blev lämnad i tidig ålder med två barn själv och ändå är hon alltid glad. De går igenom samma process med henne. Sedan sätter de sig ner för att äta, mamma rör mest om i maten. Det är tidigt på morgonen och jag vet att hon mår illa. De andra äter och äter, det verkar inte finnas någon stopp på dem. När maten är uppäten ser mormor att mamma inte ens rört sin mat.

”Auden?” frågar hon. Mamma märker inte först att hon blir tilltalad, utan pappa klämmer åt hennes hand lite. Han nickar mot mormor.

”Vad?” frågar hon. Mormor gör en gest mot tallriken.

”Ehm, jag mår bara inte så bra” svarar hon på det. Hon är nervös, jag har aldrig sett min mamma så nervös.

”Är du sjuk?” frågar hennes pappa. Mamma tittar bort mot pappa. Han nickar som svar mot henne.

”Vi har något att berätta” säger han, bara sjutton år gammal och måste uppleva detta. Han är nervöst, han stryker undan sitt hår från ansiktet hela tiden. Ett typiskt tecken på att han är nervös.

”Auden är…” börjar han, rösten fastnar. Han kan inte fortsätta. Mamma ställer sig upp och drar åt klänningen lite, så att man ser magen. Det går inte att ta miste om. Hela restaurangen tystnar.

”Auden?” frågar hennes mamma.

”Du är bara sexton år” säger hon efter. Hon ser förstörd ut, som att allt hon ägde precis försvunnit.

Hela restaurangen tittar på dem, folket mumlar något om sexton. Antagligen min mammas ålder. Farmor säger inget hon bara tittar på mammas mage med ett litet, knappt synligt leende.

”Du måste komma tillbaka till England” säger mormor bestämt. Pappa tar mammas hand, och hon blir lite lugnare.

Hon tittar på sin mamma.
”Vi har inte bestämt oss än, vi vet inte vart vi vill bo” Svarar hon lugnt, pappa finns med henne och då kan hon klara allt.

”Nej, du kommer tillbaka så att vi kan fixa” Hon tar ett djupt andetag. ”Det där” hon gör en gest mot magen. Mamma spärrar upp ögonen.

”Det där?” frågar hon. Hon är arg, jag ser det i hennes ögon. Man kallar inte någons barn för det där, speciellt inte ens dotters barn.

Mormor nickar, och morfar ser bara rädd ut. Han vet inte vad han ska säga eller tycka.

”Då tänker jag verkligen inte flytta till England igen, jag stannar här då. Jag tänker inte bo med någon som kallar min dotter för det där”. Mormor ger ifrån sig ett ljud och lämnar byggnaden med en sista mening sagt. ”Då får du allt klara dig själv”

 

Filmen fortsätter att rulla, det är när jag är liten. Mammas ögon håller på att falla ihop och pappa är på väg att åka till jobbet. Skolböckerna ligger framme på bordet, men hon rör dem inte.

”Är du okej? Jag kan stanna?” Mamma skakar på huvudet.

”Vi behöver pengarna” Jag skriker, och jag skriker. Tröttheten i min mammas ögon går inte att ta miste om. Mamma lägger mig i hennes famn, men jag slutar inte att skrika. Hon testar att ge mig mat, men jag vill inte ha. Vad hon än gör, så slutar jag inte.

Pappa går fram och tar mig från henne, sedan går han in i sovrummet. Det enda jag ser är hur mamma sakta somnar på soffan. Tröttheten, sorgen. Hon har bara pappa, och han måste kämpa för att få ihop ekonomin samtidigt som de går i skolan. Mamma måste plugga hemifrån, och pappa går till skolan vissa dagar. Hon kan inte gå till skolan och träffa vänner, hon kan inte gå ut en helg och festa, hon kan inte ha kul på grund av mig.

Filmen börjar bli suddig, jag kan bara se pappas gestalt. Jag ser hur han lämnar över mig till någon annan, hur de två går ut från lägenheten efter att han pussat min mamma hejdå på pannan och lagt en filt om henne. Jag ser en lapp på borde, en gul lapp.

Filmen går vidare, jag ser en kyrka. Kyrkan dem gifte sig i. Jag var fem år då, jag har en vit klänning med röda detaljer. Jag går framför mamma och hennes pappa och håller en ros i handen. Längre fram står min pappa, han har en likadan ros som mig fast i kavajen och bakom mig går mamma med en bukett av dessa röda rosor. Hon har en lång vit klänning. Jag har nog aldrig sett henne vackrare. Hennes långa svartbruna hår är lockat och uppsatt i en vacker frisyr. Ja, hela hon är så vacker som en sagoprinsessa. Hon kommer fram till pappa, han tar tag i hennes hand. De ställer sig mitt emot varandra och tittar rakt in i ögonen på varandra, de ler. Jag ställer mig bredvid dem, fast en bit bort.

Ännu en gång blir filmen suddig, jag ser ännu en kyrka. Fast denna har jag inte varit i. Den är ny. Utanför står jag, i en brudklänning. Håret är uppsatt så som min mamma hade det på hennes bröllopsdag. Framför mig står Chelsey, och Hailey, en annan av mina vänner från skolan i lila klänningar. Och bredvid dem står min fasters två barn, flickan har på sig en vit klänning med lila mönster på och pojken en svart kostym med guldiga knappar. Alla håller i vita blommor. Jag förstår inte, detta har inte hänt. Vem är det jag ska gifta mig med? Klockorna börjar ringa och de två barnen ställer sig framför mig. När dörrarna öppnas börjar de gå, jag följer efter. Jag vet att Chelsey och Hailey går bakom mig. Jag kan inte se vem som står där framme, han är suddig. Ju längre fram vi kommer ju mer ser jag av honom. Tillslut ser jag vem det är.

Justin, detta har inte hänt men det kommer att hända. Jag vet att det är sant.

Han lever, och idag är den dagen vi ska gifta oss.

 

---

Japp, här var det sista kapitlet av i love you, and it's killing.

Vad tycker ni om det?

 

Vill bara säga förlåt för uppdateringen, jag orkar inte skriva alla andledningar utan jag säger bara förlåt. 

 

Jag ska antagligen börja på en ny snart, men måste fixa design och header då och det kan ta lite tid. Plus att det är mycket i skolan. Och jag lovar att om jag börjar på en ny ska uppdateringen bli mycket, mycket bättre. 

Tack för att ni stannat även fast den dåliga uppdateringen, och kommentera!