~Aprils perspektiv ~ Kapitel 11.
”Ta för er nu” sa Chelsey med ett skratt. Hon gjorde en gest mot maten och alla började ta för sig som om dom inte ätit på år. Jag skrattade med dom andra. Allt var verkligen perfekt nu.
”Nu åker vi till stranden!” utbrast Chelsey när alla ätit klart. Jag hjälpte henne att packa ner resten av maten i korgen som var gjord av trä. Snabbt lyfte jag upp korgen och Chelsey hann precis lägga ner den sista saken. Med raska steg gick jag rakt över gräset fram till cyklarna och fäster korgen på min pakethållare. Det skulle bara ta 20 minuter att åka till stranden. Sakta trampade jag och cykeln rullar fram. En bit fram kommer det en nedförsbacke och det är tur eftersom det var en sjukt jobbig uppförsbacke hit. Hjulen rullar snabbare och vinden slår mot mitt ansikte. En bit fram skymtar jag havet och svänger plötsligt i på en liten stig som leder in mot havet. Jag parkerar cykeln bredvid en sten och lyfter av sakerna som ska ner till stranden. Otåligt väntar jag på att dom andra ska komma.
”April vi ska ju inte vara här!” skriker Chelsey.
”Här finns det inga människor” svarar jag tillbaka och riktar minan steg mot havet. Jag slår mig ner en bit från havet och börjar ta av mig mitt linne. Jag lägger mig ner på handduken i bikinin och solen bränner mot min hud på ett skönt sätt. Sakta sluter jag mina ögon och känner hur tröttheten tar tag i mig.
Något blött rinner nerför mitt ansikte och jag slår förskräckt upp ögonen. En skrattande Chelsey står ovanför mig och en bit bort står dom andra.
”Hämnd, kommer du ihåg att du kastade vatten över mig?” Chelsey viker sig dubbel av skratt. Det är då det slår mig. Jag reser mig upp och springer mot henne. Lyfter upp henne i min famn och springer mot havet. Vattnet slår upp mot mina ben men jag fortsätter att springa längre ut. Jag kastar ut Chelsey en bit från mig men blir neddragen av henne. Min mun blir fylld av vatten och jag tar sats upp. Jag möter en skrattande Chelsey när jag kommer upp till ytan igen.
”Det hade du inte räknat med va älskling?” flinar hon.
”Nu jävlar” skriker jag tillbaka och skvätter upp vatten i hennes ansikte, ett skrik blandat med skratt kommer från Chelsey och jag får minst lika mycket vattnet i mitt ansikte. Jag jagar runt henne i vattnet - som inte går så bra och slutar med att jag ramlar själv. Snabbt reser jag mig upp och springer så fort jag kan mot Chelsey. Jag tar tag i hennes arm och drar henne med under vattnet. Hon tar tag i min hand och vi simmar vi upp mot ytan och går skrattandes upp till stranden igen. Vattnet stänker upp på mina ben och jag tar ett hårdare grepp om Chelseys hand innan jag börjar springa igen. Den torra sanden klibbar sig fast mot fötterna och jag försöker torka av det. Jag verkligen hatar när sanden fäster sig på kroppen. Jag slänger mig ner på handduken och försöker somna igen, men jag är inte trött längre.
”Vet du vad jag tänkte?” frågar Chelsey och ler stort. Jag skrattar till och slår henne lätt i huvudet.
”Hur ska jag veta vad du tänker? Så nej, det vet jag inte” jag himlar med ögonen och tittar undrande mot henne. Chelsey har alltid galna idéer.
”Jo, vi kan campa. Jag såg ett ställe som man kan hyra tält på och så köper vi bara några sovsäckar och kuddar, vi har ju extra kläder med oss redan” hon sa allt snabbt, men jag uppfattade vartenda ord. Jag höjde på ögonbrynen och kollade oförstående på henne. Varför kunde vi inte bara åka tillbaka till hotellet?
”Det är så varmt här och vi kan typ aldrig campa där hemma” svarade hon på min fråga som jag aldrig uttalat. Jag log stelt men nickade sedan. Det kunde bli kul, även fast jag hatade att campa. Och jag kunde inte bara göra sånt som jag tyckte var kul, vi var sju stycken och alla ville olika. Jag tittar ner på havet där Justin och Kevin pratar, en bit bort står Isaac, Chaz & Ryan.
”Det är kul att vi har blivit så bra vän med Justin, Chaz och Ryan. Jag bryr mig inte om att Justin är känd” jag kollar på Chelsey och nickar instämmande. Jag trodde inte att Justin skulle vara så underbar, men sånt vet man inte förrän man känner personen. Man har alltid läst och hört hur perfekt Justin var, men sanningen är att han inte alls är så perfekt. Han gör misstag också. Antagligen har folk bara tänk så för att dom behöver någon att se upp till eller så vill dom bara att han ska vara perfekt. Jag förstår Justin till hundra procent hur det är att försöka vara perfekt hela tiden, att le och säga att allt är bra fast inom sig går allt sönder. Man kan aldrig göra ett enda misstag, men det är inte mänskligt. Man måste få göra misstag, så att man lär sig av dom. Folk förstår inte hur mycket smärta det kan finnas bakom ett leende, hur mycket man bara vill glömma. Det är som att man bara vill lägga sig ner och sova igenom hela livet, slippa känna smärtan och saknaden. Men tyvärr är det inte så lätt, man måste gå och låtsas vara okej varje dag, sen när man ska sova kommer man inte ihåg något eftersom tankarna är åt ett helt annat håll. Man står med dom andra lyssnar på deras glada röster, säger något till svar och skrattar när dom andra gör det, men man är någon annanstans samtidigt.
”Du gråter, vad är det?” jag möter Chelseys blick och känner hur tårarna rinner nerför mina kinder. Jag torkar snabbt bort dom och ler smått mot henne.
”Jag bara tänkte” mumlar jag och Chelsey närmar sig mig. Hon lägger armarna runt min kropp och drar in mig mot henne.
”Det är okej gumman, jag älskar dig” viskar hon till mig. Jag vet det, jag vet att hon älskar mig även fast vi inte säger det så ofta, eller nästan aldrig. Men hon var alltid där. Chelsy hade alltid varit en populär tjej, medan jag var en tyst och blyg tjej som knappt sa något. Hon la knappt märke till mig först.
”Jag skyndade mig igenom korridoren, dom kala väggarna jagade mig framåt. Allt var så mörkt i denna delen av skolan, antagligen för att vaktmästaren inte hunnit fixa lamporna än men det skrämde mig. I mörkret fanns det vissa som försökte ta tag i mig. Det var bara fantasi, pappa hade berättat det men jag kunde inte tro honom Det var något där. Jag sprang allt jag orkade den sista biten och slängde upp dörren till toaletten. Jag letade efter lampknappen i mörkret och när jag tillslut hittade den var det en stor lättnad. Små snyftanden tystnade sakta, men jag kunde fortfarande höra. ”Hallå?” sa jag högt. Jag gick ner till spegeln och såg hur förfärlig jag såg ut. Snyftningarna blev högre och jag upprepade mitt hallå igen utan att få svar. Jag startade kranen och vattnet sipprade sakta fram. Jag fyllde min hand med vattnet och började tvätta av matresterna i mitt ansikte. Jag var trött på allt detta, få höra hur ful jag var varje dag, få mat på mig och allt annat. Men jag var rädd för att säga till, jag ville inte skvallra. Det var inte sån jag var. Istället tog jag all skit. Dörren till en av toaletterna låstes sakta upp och jag kunde skymta Chelsey i spegeln. Alla ville vara vän med henne. Jag vände mig om och såg hennes rödgråtna ögon. ”Hej” sa jag tyst och log varmt mot henne. ”Hej” svarade hon tillbaka utan att le.
”Vad har hänt?” frågar jag försiktigt. Hon kollar allvarligt på mig men brister sedan ut i gråt igen. Jag går fram och lägger armarna om henne. ”Mi…Mina föräldrar ska nog skiljas” hennes röst spricker och jag kramar om henne hårdare. Jag vet inte hur länge vi sitter så, men Chelsey berättar om hur hennes föräldrar bråkar varje natt. Deras skrik och sen när hennes pappa lämnar. Hur dörren smälls igen och hon kan inte somna för hennes mamma gråter. Att höra deras lögner, när hon visste sanningen. Alla trodde att hennes liv var perfekt, hon fick allt hon ville och kunde göra exakt vad hon ville. Men man kan inte köpa lycka”
Sen den dagen har jag och Chelsey hållit ihop, det var den dagen vi blev bästa vänner. Allt blev bättre och alla blev snälla mot mig. Även fast Chelsey kunde få vilken vän hon ville lämnade hon aldrig min sida. Aldrig.
”Vi kan åka nu och fixa det med tältet eller?” Hon ställer sig upp och nickar. Jag borstar av sanden från min kropp och tar på mig min strand klänning. Sakta går vi upp till cyklarna och trampar iväg.
”Hej, vi behöver ett tält för…hm… sju personer” säger Chelsy när hon räknat några gånger på fingrarna. Expediten går fram till ett tält och lyfter ner ett inpackat från hyllan. Han går fram till kassan igen och lägger ner tältet på den.
Chelsy går fram till sovsäckar en bit bort och plockar ner sju stycken.
”April, ta filtar och kuddar” säger hon utan att ta blicken från sovsäckarna. Jag går fram till en annan hylla och plockar ner några filtar och kuddar. Jag går fram till Chelsey som står vid kassan och väntar på mig att komma med sakerna så att hon kan betala. Snabbt ger jag sakerna till killen i kassan och Han ber Chelsey att sätta i kortet. Hon slår in koden och får sakerna i en kasse.
”kom nu April, vi måste handla mat också” vi går ut från affären och in i den som ligger vägg i vägg med den förra. Hon går fram till köttet och tar några bitar innan hon fortsätter ner till kassan. På vägen plockar hon upp fler saker. Tillslut kommer vi till kassan och Chelsey tar upp plånboken.
”Åhnej vad gulliga, vi måste ha dessa” säger Chelsey och håller fram hello Kitty såpbubblor. Jag nickar, dom var riktigt söta. Hon ställde fram dom och betalade snabbt. Med fem kassar i händerna går vi ut till cyklarna igen, jag försöker sätta fast kassarna så snabbt jag kan, men dom är väldigt stora. Tillslut lyckas jag och vi börjar cykla mot det stället där vi stannade till innan idag.
”Hur sätter man upp ett tält?” En rynka bildas i Chelseys panna när hon läser om hur det ska sättas ihop.
”Låt mig se” säger jag och tar den lilla boken ifrån henne. Jag kollar oförstående ner i boken och ser bara en massa streck. Det är nu det märks att jag aldrig ville följa med när vi skulle campa med släkten, utan åkte till Chelsey istället.
”Vi får väl försöka… på bilden är det en lång pinne, leta upp den” Chelsey letar ivrigt efter den långa pinnen men alla är lika korta. Jag släpper boken och går fram till henne. Smidigt tar jag upp pinnen från marken och vecklar ut den. ”Jag trodde att jag var den blonda här” säger jag lätt och flinar mot henne. Hon räcker ut tungan och börjar veckla ut alla dom andra pinnarna. Jag tar upp boken från marken och fortsätter att läsa. ”Den långa ska vara i mitten och resten kan vi sätta på dom andra ställena antar jag” Raskt går jag fram till Chelsey som håller upp tältet och försöker trä in den långa pinnen. Jag lägger tältet på marken och Chelsey puttar in den långa pinnen genom den lilla öppningen. Jag skymtar den och drar ut den.
”Så då var den första pinnen klar, bara fyra till” säger jag och vi fortsätter med den andra.
”Bara och bara” fnyser Chelsey och puttar in den tredje pinnen.
”Men vi klarar detta ganska bra ändå” säger jag och ler lätt mot henne. Hon nickar instämmande och tar den sista pinnen. När jag äntligen ser den på min sida av tältet lyfter jag upp boken och läser nästa steg.
”Okej, nu ska vi tydligen banka fast det i marken med några små saker” Chelsey skrattar och tar fram små metall saker. ”Dessa? Frågar hon och jag nickar. Exakt dom. Vi hjälps åt att lyfta upp tältet och sätta fast det i marken. Jag trycker ner en av dom man sätter fast i marken och så var det klart. ”Nu ska vi sätta fast innertältet, vilket jävla innertält?” Chelseys ögonbryn åker långt upp i pannan och jag går fram till alla saker vi köpt. Ett stort grått tyg ligger på marken och jag lyfter upp det. ”Tack, det var exakt det” skriker Chelsey. Jag springer fram till henne med tyget i min hand och ger det till henne. Hon lyfter upp det och börjar grubbla på hur det ska sitta. ”April kan du hjälpa mig lite eller ska du drömma hela dagen?” jag springer över gräset och kommer fram till henne. Jag granskar tyget och rycker det ur hennes händer. Snabbt går jag in i tältet och spänner fast innertältet.
”Klart” skriker jag ut till Chelsey och hon kommer in med sovsäckarna, ”Så nu ska vi bädda” säger hon med ett stort leende. Jag tar tag i en av sov säckarna och lägger den på marken. Jag läger en av filtarna och en kudde ovanpå. Klart. Jag tittar bort på Chelsey som hunnit lägga ut alla andra. Hon var verkligen snabb. Jag kollade runt i tältet och såg att allt var på plats, till och med maten låg i sin hörna.
”Du är inte direkt snabb på att bädda, men nu ska vi ha lite kul” säger hon och tar tag i min hand. Hon leder mig ut på gräset och lyfter upp såpbubblorna, snabbt överlämnar hon den ena till mig och jag börjar blåsa. Små bubblor stiger upp till luften och jag springer runt samtidigt som jag blåser. Överallt runt omkring mig finns det små runda bubblor. Jag älskade detta när jag var liten, och jag älskade det fortfarande.
Jag är verkligen ledsen att jag inte skrivit på typ år, men jag har varit sjuk och sovit hela tiden. Och förlåt att detta kapitlet är rörigt men jag har verkligen varit trött och knappt sett vad jag skrivit.
2 kommentarer till nästa kapitel.
~Aprils perspektiv ~ Kapitel 10.
Förra kapitlet:
Vad är det?” hans röst var mjuk. Jag suckade djupt och tänkte över vad jag skulle säga eller skulle jag bara gå?
”Var va du idag?” Man kunde höra att jag hade gråtit på min röst. Han smekte mitt hår och öppnade sin mun för att svara.
”Jag… Jag var tvungen att. Han avbröt sig för att ta ett nytt andetag. Prata med Selena” fortsatte han meningen med.
”Selena?” frågade jag chokat. Vem var det? jag hade aldig hört talas om någon Selena.
”Min flickvän, eller ja vi har typ en paus” det var som ett slag i magen. Varför hade han inte berättat för mig innan? jag kollade chokat på honom och man kunde se att han var nervös. jag skakade på huvudet innan jag ställde mig upp. detta gick inte längre.
Jag torkade ilsket bort tårarna som inte ville sluta rinna ner för mina kinder, ärligt talat så visste jag knappt vad jag hade sagt till Justin. Det enda som var i mina tankar var min pappa. Det var mitt fel, mitt fel att han dog. Om jag inte hade gått iväg, utan väntat till en annan dag så hade han levt nu. Eller om jag hade tjatat tills jag fick åka med pappa som jag brukade då hade han inte kört exakt i den stunden. Jag visste att det var mitt fel, alla visste det men ändå sa dom att det inte alls var så. Men varför slutade då mamma att vara som vanligt och stängde in sig på sitt kontor hela dagarna? Jag tog av mig Justins jacka och la den på marken bredvid honom.
”Vad… Vad är det som inte funkar?” han sa det osäkert, Aldrig hade jag hört honom så osäker. Detta kändes verkligen inte bra.
”Allt detta Justin, jag har berättat nästan allt för dig. Du vet till och med saker som inte Chelsey vet. Och du kan inte berätta något sånt här? ”Min röst sprack. Justin tittade allvarligt på mig.
”Du har inte tänkt…” han tog en paus. ”Tänkt på vad?” sa jag frustrerat.
”Du blir sur för att jag inte berättade om Selena, hur ska då Chelsey ragera när du berättar om din pojkvän?” han fortsatte att titta ut på havet. Jag slog mig ner bredvid honom igen. Sakta lutade jag huvudet mot hans axel och tårarna fortsatte att strömma ner för mina kinder. Han smekte mitt hår och lutade sitt huvud mot mitt.
Min tröja blev fuktig av Aprils tårar, jag visste att jag borde ha berättat för henne innan men det tog emot varje gång, precis som att det var helt fel.Allt med Selena var bara så konstigt, jag trodde att det var bäst att hålla allt för mig själv. Jag var verkligen glad över att April var min vän, och att hon kunde lita på mig. Vi hade blivit så bra vänner på en kort tid. Chaz hade snabbt förklarat för mig om skateboard olyckan och att hon inte åkt skateboard sedan hennes pappa gick bort. Jag förstod hur jobbigt hon hade det.
”Du klarar det gumman, du är stark. Jag kommer alltid finnas här för dig” viskade jag mot hennes hår. Jag kunde höra hennes tysta snyftningar, det gjorde ont i mig att höra att hon var ledsen. Hon mumlade något tyst och jag kunde bara höra ordet saknar.
”Va?” frågade jag mjukt.
”Jag saknar honom så att det gör ont” hon brast ut i gråt igen. Jag var förtvivlad, jag visste verkligen inte vad jag skulle göra.
”Vem?”
”Min Pappa, får jag berätta… berätta en sak för dig?” hon stammade fram orden och jag kunde lätt höra att detta var jobbigt för henne. ”Visst” jag lutade mig bak för att få tag i min jacka. Jag lade den försiktigt över hennes axlar igen, denna gång lät hon den ligga kvar och skakade inte av den.
”Jag känner mig så dum, det är mitt fel att pappa dog..” hon började berätta om den dagen hennes pappa dog. Hur besviken hon hade blivit på honom och stack iväg själv. Hon fick pausa då och då för att orka berätta. Hon började skaka häftigt när hon kom till slutet.
”Nej pappa lämna mig inte, jag behöver dig. Pappa!” ett smärtfyllt skrik lämnade hennes mun och hon skakade av rädsla. Jag kramade hårt henne. ”Såja April, allt är bra” viskade jag om och om till henne.
Skakningarna började skata avta och jag lyfte upp henne i min famn. Hon gjorde sig så liten som möjligt. Hennes andetag blev regelbundna och tyngre, jag tittade ner på henne och såg att hon hade slutit sina ögon.
Jag kollade ut mot havet, det fanns så mycket mer som tyngde ner henne hjärta, saker som hon behövde prata om för att gå vidare. Jag gissade mig fram till att hon inte hade berätta hur hon kände om sin pappa till någon, kanske Chelsey.
Jag hade aldrig sett en människa så rädd och smärtfylld som April precis var. Jag var själv rädd, rädd för att göra fel med henne, att allt skulle bli sämre.
Jag kollade ner på hennes drömmande ansikte, hon hade somnat. En skugga lade sig över hennes ansikte och jag såg upp. Chelsey tittade oroligt på henne.
”Hon mådde inte så bra, hon berättade om sin pappa”
”Vi hörde hennes skrik, jag har också varit med om det. Men hon mår mycket bättre när hon har pratat om det. Justin, det är mycket som du inte vet om henne och hon pratar nästan aldrig om hur hon mår. Hon är riktigt osäker på sig själv, man märker inte det för hon gömmer det.
Men innerst inne är hon rädd för allt. Jag vet att hon gömmer något för mig, och jag ser att hon plågas av det. Men jag tvingar henne aldrig att berätta något som hon inte vill, allt blir bara värre då” Hon talade lugnt och sansat. Den svala luften fyllde mina lungor, jag blåste sakta ut luften för att dra in ny.
”Jag vet vad det är som hon vill berätta för dig, men jag vill att hon ska berätta själv när hon är redo” Chelsey nickade, det var tur att hon höll med. Jag hade aldrig velat svika April så, speciellt inte när Kevin stod bakom sin syster.
☆☆☆
Vi killar turades om att bära hem April, inte för att hon var tung – för det var hon verkligen inte, hon vägde knappt något. Chelsey hade berättat lite mer om April, tillexempel att hon knappt åt något. Hon satt bara och pillade i sin mat så att det såg ut att hon åt mer.
”Det är väldigt konstigt, hon brukar aldrig vara så… lugn vid en ny person, eller våga säga vad hon tycker. Hon litar verkligen på dig Justin, så snälla svik henne inte” jag nickade och tittade på April som bars av Kevin.
Hon sov fortfarande, en sak som Chelsey hade berättat var att hon knappt sov om nätterna utan satt sig på taket och tittade upp mot stjärnorna, tittade upp och hoppades att se sin pappa igen.
Jag skymtade hotellet och lyssnade på dom andras prat om vad vi skulle göra imorgon.
”Men vi sa ju picknik!” utbrast Chelsey och lade armarna i kors. Jag skrattade tyst åt hennes min. Hon kunde verkligen vara envis. ”Och förresten ville April också ha picknik, fråga henne själv när hon vaknar” sa hon tjurigt. Hon lät verkligen som en treåring som inte fick som hon ville.
Jag flinade mot henne och fick en mördande blick som svar. Vi gick igenom dom stora dörrarna till hotellet. Det var verkligen vacker därinne, det var gammeldags inredning men fortfarande modernt, April hade berättat att hon älskade den inredningen. Jag vinkade smått mot tjejen i receptionen, som log stelt så man knappt såg det. Jag var glad att alla inte flippade ur här för att jag var Justin Bieber, jag älskade verkligen mina fans men ibland var det skönt med lugn och ro.
De andra gick in i hissen och jag övervägde en sekund att följa deras exempel men gick tillslut upp för trapporna. Flera sekunder fick jag vänta på att Chaz och Ryan skulle komma upp, flera gånger kollade jag otåligt på klockan som stod helt stilla.
Tillslut kom dom ut från hissen skrattandes, jag höjde på ögonbrynen och kollade undrande på dem men dom bara skakade på huvudet. Jag ryckte på axlarna och Ryan låste upp dörren med kortet. Jag gick snabbt in på mitt rum utan att bry mig att ta av mina skor slängde jag mig ner i sängen och somnade.
”Så jag har packat ner mackor, kakor, vatten, läsk..” jag slutade lyssna på Chelseys tjat om vad hon hade packat ner och om något saknades. Hon älskade verkligen det här. Idag skulle Chelsey och April cykla, Chelsey sa att det var för att maten skulle få plats men jag visste att det även var för att April inte vill åka skateboard efter gårdagens händelse.
Vi började åka iväg mot en strand som låg en bit bort eftersom vi ville komma bort från alla turister. Vi skulle antagligen inte få så mycket tid att äta picknik då. Jag tog mer fart och kom ifatt Chelsey, tog ett hårt grepp om hennes pakethållare och drogs med i farten.
Vinden slog mot mitt ansikte, jag släppte taget och farten saktade långsamt av. Jag tittade bort mot April, vinden hade tagit tag i hennes vita blus. Chelsy stannade plötsligt och jag fick ta tag i hennes cykel för att inte ramla.
”Vi stannar här en stund och äter, jag är vrål hungrig” jag kollade klockan, vi hade åkt i 40 minuter och det var cirka 20 minuter kvar tills vi kom fram till stranden. Jag kollade bort mot dom skrattande tjejerna, April hade hoppat upp på Chelsey rygg. Dom sprang runt och ramlade ner i gräset igen. Ryan kom springandes mot Chelsey och lyfte upp henne. Han snurrade snabbt runt och runt. Chelseys skratt ekade mellan träden och tillslut satt Ryan ner henne. Dom packade upp maten och alla satt sig ner på den lila filten. Bra val av färg.
”Ta för er nu” sa Chelsey med ett skratt. Hon gjorde en gest mot maten och alla började ta för sig som om dom inte ätit på år. Jag skrattade med dom andra. Allt var verkligen perfekt nu.
Vad tycker ni?
3 kommentarer för nästa kapitel, jag vet att ni klarar det så kommentera nu!
~Aprils perspektiv ~ Kapitel 9.
Förra kapitlet:
”Vad ler du åt?” frågade Kevin. Jag mötte hans blick och öppnade munnen för att svara men stängde den snabbt igen. Det var inte det smartaste att säga något dumt nu.
”Våra gamla minnen, jag saknar dom. Tillexempel när vi hade varit tillsammans i tre månader, det var perfekt. Vi bråkade nästan aldrig, och nu gör vi det varje dag” jag sa det sakta och tänkte fortfarande på allt som hade varit bra.
”Vi kan ju alltid börja om på nytt” sa Kevin och log som han brukade göra innan och jag svarade honom med ett leende tillbaka. Just i denna stunden var allt perfekt. Jag var på semester med min bästavän, jag bråkade inte med min pojkvän och jag hade nya vänner. Kunde det bli bättre?
”Chelsey vakna!” skrek jag samtidigt som jag hoppade runt i sängen. Chelsey suckade hög och vände sig om. Jag satte mig på knä bredvid henne och började putta ner henne. Hon försökte göra motstånd men jag lyckades tillslut putta ner henne från sängen. Ett skratt kom ur min mun när jag såg Chelseys min.
Hon kröp upp i sängen med täcket runt kroppen och la sig ner för att fortsätta sova. Skyll dig själv tänkte jag. Jag reste mig upp och la en hårslinga bakom örat. Jag sneglade bak mot Chelsey, hon hade somnat om. Jag joggade ut i köket och började rota i alla skåp efter något stort som jag kunde fylla med vatten.
Längst uppe i ett av skåpen stod en stor skål, perfekt. Jag placerade den ena foten på diskbänken för att sedan ta tag i skåpsluckan och ta mig upp. All min tyngd la jag på skåpsluckan och drog mig sakta upp. Detta var en vana för jag nådde nästan aldrig sakerna längst upp i skåpen hemma.
Jag tog tag i den blåa skålen och hoppade snabbt, men smidigt ner från bänken. Skålen fylldes med iskallt vatten ändå upp till kanten och försiktig började jag gå in till sovrummet igen. Vattnet skvätte ner hela golvet på vägen till sovrummet.
Jag stannade vid dörren och hörde på Chelseys tysta snarkningar. Hon brukade inte snarka, men när jag inte skulle sova var det ganska gulligt. Jag stördes alltid om någon lät när jag skulle sova. Sakta smög jag fram till sängen och vände upp och ner på skålen.
Chelseys ögon spärrades upp och hon flämtade till.
”För helvete April, klockan är halv åtta. Man ska sova vid denna tiden!” Mitt skratt gick inte att hejda. Jag visste att Chelseys morgonhumör inte var att leka med, men ibland kunde jag inte låta bli. Hon ställde sig sakta upp, ett högt suckande lämnar hennes mun innan hon klampar in på toaletten.
Jag öppnar dörren till den stora garderoben och kliver in. Kläderna hänger prydlig direkt när man kommer in och vid sidorna ligger dom vikta i fina högar. Det är typiskt Chelsey alltid ordning medans jag är helt tvärtom.
Jag går bort till min del av garderoben och plockar fram något enkelt utan att direkt bry mig om hur det ser ut, vilket som är väldigt ovanligt för mig. Som vanligt går jag fram till spegeln och sminkar mig.
”Varför använder du så mycket smink, du är mycket sötare utan” Jag väcks ur mina tankar och möter Chelseys blick. Jag drar en hand igenom håret.
”Du vet varför” säger jag tyst och återgår till sminkningen. Jag har aldrig varit nöjd med mitt utseende och därför försöker jag ändra på det med hjälp av sminket.
”Du är jätte duktig på allt med sminkning, kläder och allt sånt, men vad har du för på dig? En rynka bildas i hennes panna och hon tittar missnöjt på min klädsel. Jag vänder mig om och ser till min förvåning att jag har kombinerat kläderna helt fel. Jag skyndar mig bort till mina hyllor och väljer ut en ny klädsel noggrant.
”Jag tänkte att vi ska åka skateboard till stranden och sen äta på en restaurang där ikväll. Vad tycker du om det?” Hon kollar förvånat på mig innan hon brister ut i ett stort leende och gör tummen upp.
Innan min pappa gick bort åkte vi skateboard varje dag, och det var min pappa som hjälpte mig att lära sig. Efter han gick bort slutade jag helt och hållet med att åka.
”Hej” säger en röst och jag vänder mig om. Chaz och Ryan står lutade mot väggen. Vi hade bestämt att alla skulle ses här och än så länge var det bara vi tre. Jag kollade undrande dom och ett leende spreds sig på Chazs läppar.
”Varför så…?” han hann inte avsluta meningen innan jag avbröt honom.
”Var är Justin?” Jag kollade runt omkring men kunde inte se han någonstans. Chaz och Ryan tittade på varandra och deras leenden försvann direkt. Chaz öppnade munnen för att säga något, men stängde den direkt igen. Vad var så svårt att säga?
”Han… Han var bara tvungen att fixa något, han kanske inte kommer alls men troligtvis kommer han snart. Vi skulle i alla fall börja åka utan han” Orden kom helt fel och Ryan kollade nervöst mot mig.
Jag ryckte lätt på axlarna. Vad det än var så var det mer än det dom berättade och om Justin inte ville att jag skulle veta så skulle jag inte försöka få fram sanningen. Inte nu i alla fall. Ett högt gulligt skratt hörs bakom oss. Utan att vända mig om vet jag att det är Chelsey.
Hon ställer sig framför mig med Isaac bredvid sig. Jag ser att dom håller i varandras händer och ler stort mot Chelsey. En bit bort kommer Kevin gåendes mot oss. Han nickar snabbt i en hälsning och ställer sig bredvid Isaac. Jag lägger ner min skateboard på marken och ställer mig halvt på den.
”Ska vi åka då?” blickarna riktas på mig och dom nickar snabbt. Sakta och osäkert tar jag fart med ena foten och sätter den sedan på skateboarden. Jag vinglar till men lyckas hålla mig kvar. Den ena efter den andra åker förbi mig och Chelsey tittar snabbt bak på mig.
”April, du får ju ta lite mer fart!” skriker hon. Jag tar ännu lite mer fart.
Det var flera år sedan jag åkte sist. Jag ler stort eftersom jag fortfarande kan åka. En bit fram måste vi svänga, dom andra försvinner runt hörnet och jag försöker att följa efter dem men lyckas inte, utan min skateboard fortsätter att åka rakt fram.
Jag försöker stanna och en bit fram kommer en hög kant. Skateboarden saktar inte av och kanten kommer närmare. Ett skrik lämnar min strupe samtidigt som jag ramlar och slår huvudet i asfalten. Jag ligger orörlig på marken och ser dom andra sakta försvinna en efter en. Jag känner att någon rycker i min arm, men jag kan inte göra något. Det är som att min hjärna inte vill lyda mig längre.
Det är exakt i denna sekund jag vill att Justin ska komma, hjälpa mig upp och trösta mig. Min blick åker sakta ner och ser en röd vätska som rinner från min arm. En liten figur kommer närmare. Min första tanke är att det är Justin, och jag följer människan med blicken.
Till min besvikelse ser jag att det är Chaz. Inte för att jag inte gillade han, det gjorde jag verkligen men jag hade förväntat mig att det skulle vara Justin. Som i en saga med ett perfekt slut, tyvärr var slutet i en saga bara början i det verkliga livet. Mina tankar blev röriga och jag märkte att Chaz nu var bredvid mig. Ett stelt leende spred sig på mina läppar. Chaz strök håret ur mitt ansikte och sa något lågt till dom andra personerna bakom mig.
”April, du skräms verkligen. Kan du ställa dig upp?” Frågade han med ett osäkert leende. Jag nickade och reste mig upp med hjälp av Chaz. Jag lyfte handen till min panna och kände att jag har ett plåster där. Försiktigt försöker jag ta av det men Chaz trycker snabbt tillbaka det på min panna och ger mig en oförstående blick.
”Jag kan hjälpa dig att åka, om du vill då. Han avbröt sig en sekund innan han fortsatte. Chelsey sa att du var jätte duktig innan, men slutade efter din pappa… gick bort” Det sista var nästan som en viskning. Jag nickade snabbt och ställde mig upp på skateboarden, som min pappa alltid hade sagt. Man lärde sig av sina misstag och man skulle alltid försöka igen tills man klarade det.
Dom orden skulle jag aldrig glömma. Chaz tog tag i min hand och ställde sig på sin egna skateboard och började ta fart. Sakta åkte vi rakt fram, Jag märkte att Chaz gav mig oroliga blickar men jag brydde mig inte om det. Vi närmade oss dom andra som stod tätt samman och såg riktigt rädda ut.
Jag visste att dom frågade hur det gick och allt det där, men det var som att jag inte hörde. Mina tankar var bara hos Justin, han var en av mina bästa vänner. Skulle han inte vara här nu? Visa att han brydde sig om mig? Jag blev plötsligt arg på han, han var ledig från sitt jobb och saker brukade inte at såhär lång tid att fixa.
”Kan vi åka någon gång? jag mår bra så sluta fråga” spottade jag fram, jag kanske sa det lite för hårt men jag orkade inte bry mig. Jag kramade hårdare om Chazs hand och vi gled sakta fram.
Stranden var underbar, den sammetslena sanden smekte min hand och jag borrade ner mina fötter under sanden. Sakta drog jag av mig tröjan och kände hur det ryckte till i revbenet. Jag svor tyst för mig själv och vikte ihop den vita skjortan. Jag drog av mig mina shorts och gick ner till en liten klippa. Jag tog sats och sprang rakt ut, vinden tog tag i mitt hår.
Snabbt flög jag igenom luften och ner i vattnet. Det var svalt, men behagligt. Jag tog ett simtag och vattnet pressades undan och jag kom snabbt ut från klippan. Jag granskade den, den var inte jätte hög kanske tre meter, men det var tillräckligt. Något tog tag i mitt hår och jag vände mig snabbt bak.
Chelseys leende var det bästa som fanns, hon tog tag i min hand och började simma bort mot klippan igen. Hon hoppade upp på en mindre klippa och drog upp mig, vi klättrade smidigt upp till den högre delen.
”Redo?” det var mest en viskning, men jag hörde det tydligt. Jag nickade och jag henne ett sista leende innan jag greppade hennes hand och sprang ut. Vi kastade oss ut från klippan och ett glädjeskrik kom från båda. Vattnet stänkte överallt och jag började skratta mitt hesa skratt. Chelsey instämde. Vi började dra oss uppåt, klockan var ganska mycket och det var dags att äta middag nu.
Servitrisen serverade våra efterrätter, såklart valde jag och Chelsey samma. Inte med meningen men det blev nästan alltid så.
”Var ska vi åka imorgon då? ” ett leende spred sig över mina läppar direkt efter jag ställt frågan. Jag tog en klunk ur min dricka och dom andra funderade. Kevin la sin hand på mitt lår och mitt leende blev ännu större.
”Vi kan ha picknik!” Skrek Chelsey. Dom andra runt omkring oss kollade på henne men det var såklart helt ointressant. Dom andra tyckte att det var en bra idé och började planera.
Jag skrattade åt hur motiverad Chelsey var över morgondagen. Jag kollade snabbt bort mot dörren och möttes av dom hassel bruna ögonen. Justin. Snabbt vände jag bort huvudet och sa något om hur vi skulle göra imorgon. Men jag var inte koncentrerad på samtalet längre, utan sneglade på Justin hela tiden. Han satt sig ner bredvid Ryan och log mot mig. Jag besvarade inte leendet utan kollade bara tomt på honom.
Chelsey avbröt sig snabbt och hälsade tyst på Justin och gick lika snabbt tillbaka på samtalsämnet- som jag nu hade glömt allt om. Justin verkade vara som vanligt, han nämnde inte ett ända ord om vad han hade gjort. Det gjorde mig ännu argare.
”Vad har du gjort i pannan” Justins blick riktades på mig och jag låtsades att jag inte hörde och kollade på Kevin istället som höll på att berätta ett skämt till Ryan. När han var kvar skrattade jag extra högt och såg Justins besvikna blick. Han visste att jag hade hört.
Chelseys blick brände i min nacke och jag vände mig hastigt om och mötte hennes bruna ögon. Hon kollade oförstående på mig. Justin upprepade sin mening och denna gången tittade jag på honom.
”Det ska du skita i” sa jag kallt och skrattade åt något Kevin just sagt. Sakta sneglade jag mot Justin, han hade helt tystnat och stirrade på fönstret. Om hans blick hade varit besviken innan gick det inte att säga vad den menade nu. Jag kände mig riktigt taskig, men samtidigt hade han svikit mig.
Vi hade planerat denna dagen efter vad Justin ville göra. Dom skulle hem om 5 dagar och vi ville göra så mycket som möjligt dom sista dagarna. Jag kunde inte fatta hur han bara kunde göra så. Jag reste mig upp och gick med raska steg bort. Jag huttrade till av kylan där ute och gick snabbt ner mot stranden.
Jag passerade fönstret där Justin hade tittat ut och mötte hans blick. Jag visste att jag överreagerade lite, men jag orkade inte med att dom jag verkligen älskade gjorde såhär. Det påminde mig bara om den sista dagen jag såg pappa.
”Älskling, jag kan verkligen inte åka skateboard idag. Måste jobba” Jag stirrade på min pappa. Han hade lovat att ta mig till det stället som han åkte på när han var liten, jag hade barra varit där några gånger och det var bara jag och pappa som visste var det stället låg. Han sa alltid att jag inte fick berätta det för någon.
Men tyvärr kunde jag inte ta mig dit själv eftersom det var för långt borta för att jag skulle orka gå. Han pussade min pappa och viskade i mitt öra hur mycket han älskade mig innan han försvann ut från dörren. Jag stod orörligt kvar på golvet och följde min pappa med blicken.
Det var då tanken slog mig. Jag skulle ta mig dit själv. Jag sprang upp för trappan och smällde igen dörren till mitt rum. Jag älskade det rummet, det var jag och pappa tillsammans som hade fixat det. Mamma hade också hjälp till, men mest pappa. Dom bleka gula tapeterna lyste upp hela rummet.
Jag strök handen över dem och öppnade den lilla garderoben. Den rosa väskan stod som vanligt på sin plats och jag drog snabbt ut den. Jag packade ner det vi brukade ha med oss, fika, dricka, en kortlek och lite annat smått ifall vi hade tråkigt. Jag tog min lilla skateboard och tog den under armen.
Jag smög sakta förbi mammas kontor, hon skulle sluta om en timme och antagligen skulle hon inte märka att jag var borta. Jag stängde dörren tyst och började gå längst den stora vägen. Mina ljusa flätor åkte fram och tillbaka. Jag älskade hur mitt hår glittrade i solen. Pappa berättade alltid hur lik jag var en ängel i solen.
Mina ben var som spaghetti men jag vägrade att ge upp. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ge upp. Jag var verkligen trött och satt mig ner för att dricka lite. Snabbt drack jag ur en av flaskorna och la sedan tillbaka den på sin plats. Jag fortsatte att gå till den ”hemliga stället” jag och pappa hade.
Det började bli mörkt och det ljusa skenet från solen lyste upp hela himmeln. Jag kom fram till skogen och började gå mellan träden, jag följde dom gulmarkrede träden och kom in till den lilla gläntan.
Den var först täckt av gräs men sedan var det asfalterat. Pappa och jag hade byggt hinder som jag kunde lära mig åka på. Jag kände hur tröttheten tog tag i mig och gick bort till lådan där vi förvarade täcke och kudde. Jag bäddade snabbt under ett tak som skyddade om det skulle börja regna. Jag la mig tillrätta och föll i en sömn.
”April!” En strålkastare lyste i mitt ansikte och jag möttes av min pappas oroliga blick. Jag sprang upp och kramade honom. Hans salta tårar blötte ner min tröja och jag pussade honom på kinden.
”Pappa, du vet att jag älskar dig va?” mina ord ekade mellan träden och pappa tittade på mig med ett försiktigt leende.
”Jag älskar dig också över allt annat April, men skräms aldrig så igen” Hans blick blev lite mjukare och jag kramade hårt om honom. Vi gick hand i hand ut från skogen, en bit bort stod poliser och min mamma. Jag släppte min pappas han och gav honom ett leende som han besvarande innan jag sprang bort mot min mamma och gav henne en kram. Hennes ögon var röda från tårarna och jag strök sakta bort dom och gav henne en puss på kinden som jag gjort med pappa.
”Vi ska åka hem nu” sa mamma mjukt och gav mig ett leende.
”jag vill åka med pappa” sa jag och drog i mammas klänning. Hon skakade på huvudet och gav mig ett milt leende. Jag sprang bort till pappa och hoppade upp i hans famn. Pussade hans kind innan han släppte iväg ner mig.
”Ses hemma min lilla ängel” skrek han efter mig och jag sprang bort till mamma igen. Vinden tog tag i mina flätor och jag skrattade högt. Jag satt mig framme vi mamma och knäppte bältet. Jag kollade undrande på henne och öppnade min mun för att säga något. Hon såg att jag ville säga något och väntade på att jag skulle berätta.
”varför får jag inte åka med pappa” frågade jag och la huvudet på sned.
”Han skulle bara inom jobbet och lämna in något papper gumman, han kommer strax hem” Mamma började köra iväg över den skumpiga vägen. Jag lutade mitt huvud mot fönstret och kollade ut. Mamma stannade plötsligt och jag åkte fram en bit. Framför oss hade en bil krockat med en annan.
Ambulansen var på plats. Jag kollade chokat ut och såg bilarna. Innan jag hann reagera sprang mamma ut från bilen och fram till en av bilarna. Hon letade efter något. Jag öppnade dörren och gick ut till mamma. Hon pratade med en av ambulans männen. Hon tystnade och hela hon skakade. En kille pratade lugnande till henne, men hon bara skakade på huvudet.
Hon tittade bort mot en bår och såg en blodig man ligga på den. Ett skrik lämnade hennes strupe och hon ramlade ner på marken. Jag hade aldrig hört min mamma skrika så smärtfyllt. Jag sprang fram till henne och kramade henne oförstående.
”Kom” sa en kvinna och sträckte fram sin hand men jag vägrade att släppa min mamma, Jag tittade bort mot mannen som dom höll på att lasta in. Jag såg hans skor, som tillhörde… min pappa. Hela jag stelnade och min kropp började skaka häftigt. Jag stirrade rakt fram, jag var chokad.
Jag torkade bort tårarna som rann nerför mina kinder. Hela jag skakade, inte av att det var kallt utan av minnet. Jag kunde inte fatta att han bara försvann, att han aldrig skulle komma tillbaka. Varje dag väntade jag på att han skulle komma hem och säga att allt var ett skämt, eller att det inte alls var han.
Innerst inne visste jag att det aldrig skulle hända, men jag ville inte tro på det. Hoppet var det ända jag hade kvar.
”April” Justins röst avbröt mina tankar. Jag vände mitt huvud mot honom, han satt sig ner bredvid mig och lade sin jacka över mina axlar. Jag tittade ut mot det glittrande havet igen.
”Vad är det?” hans röst var mjuk. Jag suckade djupt och tänkte över vad jag skulle säga eller skulle jag bara gå?
”Var va du idag?” Man kunde höra att jag hade gråtit på min röst. Han smekte mitt hår och öppnade sin mun för att svara.
”Jag… Jag var tvungen att. Han avbröt sig för att ta ett nytt andetag. Prata med Selena” fortsatte han meningen med.
”Selena?” frågade jag chokat. Vem var det? jag hade aldig hört talas om någon Selena.
”Min flickvän, eller ja vi har typ en paus” det var som ett slag i magen. Varför hade han inte berättat för mig innan? jag kolladechokat på honom och man kunde se att han var nervös. jag skakade på huvudet innan jag ställde mig upp. detta gick inte längre.
Förlåt för att jag inte har uppdaterat på typ 100 år, men jag har verkligen inte känt för att skriva.
Men här har ni iallafall ett kapitel.
Kommentera nu, jag vill minst ha 2 kommentarer innan jag lägger ut nästa kapitel.
Onedirectionfanfiiction.blogg.se
Denna skriv av min kompis, den handlar om One Direction. Men den är sjukt bra, så alla måste läsa den nu!
~Aprils perspektiv ~kapitel 8.
Förra Kapitlet:
”Jag ska nog prata med han, ses sen?” sa jag och log. Han nickade och jag tog min halvätna macka med mig och började gå bort till Kevin.
”Kan jag sitta här” han kollade upp på mig och nickade. Jag ställde ner min tallrik och satte mig på stolen mittemot han.
”Vi behöver nog prata” han kollade ner i bordet utan att säga något. Jag suckade högt och ställde mig upp.
”Tänker du säga något eller? Jag vill lösa detta för jag älskar dig. Varför blir det alltid såhär Kevin?” Jag kollade upp i taket för att tårarna inte skulle rinna. Han kollade upp på mig och öppnade munnen utan att säga något.
”Jag älskar dig också, men jag vet inte. Allt är svårt, ingen vet om detta och jag kan inte visa hur jag känner för dig så att alla ser. Jag vill verkligen det men jag vill verkligen inte såra någon” han skakade lätt på huvudet när han avslutat meningen.
”Kevin…” jag visste inte hur jag skulle berätta detta, men vi var tvungna att vara ärliga mot varandra om detta skulle funka och Justin visste att han var min pojkvän.
”Vad?” frågade han tyst. Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte på meningen.
”Justin vet”
”Va?” hans blick gick inte att läsa, den var bara kall. Jag nickade och sneglade bort mot Justin.
”Ibland förstår jag inte dig, fattar du inte att typ hela världen kommer att veta detta nu?” jag suckade högt. Ibland fattade jag inte ens hur jag kunde älska Kevin, inte när han höll på såhär i alla fall. Han kunde vara den bästa killen i hela världen, men det hände inte ofta.
Jag satt upp fötterna på stolen bredvid och lutade mitt huvud mot fönstret. Det svalkade skönt och jag slöt mina ögon. Jag började tänka tillbaka på gamla minnen med Kevin.
” ”Du kommer aldrig att fånga mig!” skrek jag glatt medans jag sprang så snabbt jag kunde i sanden. Solen höll på att gå ner och hela himlen var orange. Jag kollade snabbt bak och såg att Kevin kom närmre och närmre, jag ökade mina steg ännu mer och sprang närmre vattnet eftersom det var lättare att springa där. Jag kände ett par starka armar runt min midja och vände huvudet bak. Jag möttes Kevins bruna ögon och kysste hans läppar. Jag log snabbt innan jag fortsatte att kyssa honom och började sakta gå framåt. Det Kevin inte visste att det fanns en mening med allt detta. Vattnet stänkte upp på mina ben och vi fortsatte att gå längre ut, tillslut när jag tyckte att det var lagom djupt puttade jag Kevin hårt så att han föll bakåt. Han tog tag i min arm och drog med mig under vattnet. Jag simmade fram till Kevin och gav honom en puss innan jag simmade upp mot vatten ytan. Jag väntade ett tag på att Kevin skulle komma upp men han gjorde aldrig det, jag började titta ner oroligt efter han för att se vart han tog vägen. Något tog fast i min fot och jag drogs längre och längre ner, jag skrek så högt jag kunde innan det försvann under vattenytan. Greppet om min fot släpptes och jag vågade sakta öppna mina ögon och möttes av Kevins leende, han tog tag i mina hand innan han simmade upp mot ytan.
”Det där var inte snällt” sa jag och försökte att vara sur. Kevin skrattade och skakade på huvudet samtidigt som han granskade mig.
”Du vet att du inte är en bra skådespelare, särskilt inte när det gäller att låtsas vara sur” hans leende blev ännu större och jag kunde inte hålla inne mitt leende längre. Jag tog hårdare tag om hans hand och pussade mitt hår mjukt.
”Du vet att jag verkligen älskar dig, jag hade aldrig klarat en dag utan dig” viskade han mot mitt hår. Jag började skratta och Kevin kollade med en frågande blick mot mig.
”Menar du mig eller mitt hår?” sa jag samtidigt som jag skrattade. Han himlade med ögonen innan han svarade.
”Ditt hår såklart, eller vad tror du smartis?” sa han ironiskt. Jag skrattade innan jag pekade på mig själv.
”Vet du vad? Jag älskar dig mer än något annat på denna jorden” sa jag och kollade ner. Vattnet nådde upp till våra knän nu och Kevin la sin hand under min haka och lyfte sakta upp mitt huvud, han kollade rakt in i mina ögon. Hans huvud närmade sig mitt och hans läppar mötte mina.”
Jag log när jag tänkte på det minnet, det var den dagen vi hade varit tillsammans i tre månader. Den tiden var Kevin underbar, han var verkligen bäst på alla sätt. Jag saknade verkligen det.
”Vad ler du åt?” frågade Kevin. Jag mötte hans blick och öppnade munnen för att svara men stängde den snabbt igen. Det var inte det smartaste att säga något dumt nu.
”Våra gamla minnen, jag saknar dom. Tillexempel när vi hade varit tillsammans i tre månader, det var perfekt. Vi bråkade nästan aldrig, och nu gör vi det varje dag” jag sa det sakta och tänkte fortfarande på allt som hade varit bra.
”Vi kan ju alltid börja om på nytt” sa Kevin och log som han brukade göra innan och jag svarade honom med ett leende tillbaka. Just i denna stunden var allt perfekt. Jag var på semester med min bästavän, jag bråkade inte med min pojkvän och jag hade nya vänner. Kunde det bli bättre?
Jag är verkligen jätte ledsen att det har tagit så lång tid att skriva och att kapitlet var kort, jag har varit sjuk och inte orkat skriva och vissa dagar har jag haft fullt upp.
Kommentera.
