Förra kapitlet: 

Jag tar tag i den ena resväskan och går nerför trapporna. Kevin kommer strax bakom mig och sätter ner resväskorna bredvid den jag tog. Han drar in mig i en hård kram och jag lägger händerna om hans rygg.

”Vi är okej va?” viskar han till mig och jag nickar. Han lägger händerna på mina kinder och hans huvud närmar sig mitt. Försiktigt kysser han mig och jag besvarar kyssen. Plötsligt hör jag en duns och kollar bak. Där står Chelsey chokad och stirrar på oss. Jag öppnar munnen för att förklara men inget kommer ut, Jag bara står där och kollar sorgset på Chelsey.

”Vad har hänt här?” frågar en röst och jag sneglar dit. Justin. 

 

---

 

 

Det känna precis som allt har stannat, att allt står stilla. Ingen får fram ett enda ljud.

Min blick är fortfarande på Chelsey, och alla tankar snurrar runt i huvudet.

Varför berättade vi inte tidigare? Varför lyssnade jag på Kevin när han sa att vi skulle se om det blev seriöst först. Jag vet att jag inte kunde skylla på honom, det var mitt fel med.

Men såhär skulle det inte bli, vi skulle berätta det och hon skulle inte se det såhär.

Jag önskade bara att hon kunde säga något och inte bara stå där tyst.

”Vad tysta ni är, man kan tro att någon har dö…” Ryan avslutar sin mening snabbt och kollar undrande på oss. ”Vad har hänt?” frågar han utan att få något svar.

Han kollar oroligt på klockan och tar ett djupt andetag.

”Vi måste åka nu… annars kommer vi försent” Säger han och ger oss oroliga blickar.

Jag ger Chelsey en sista blick innan jag vänder mig om och går bort från dem.

Jag hör hur de andra säger hej då och går efter mig.

Den gula taxin åker in till vägen och jag hoppar snabbt in och sätter mig i mitten medans chauffören lastar in mina väskor. Jag vet inte varför jag bara hoppade in utan att hjälpa honom, jag brukade inte göra såhär. Jag brukade inte ljuga för min bästa vän och inte för mig själv heller.

Justin säger något till chauffören innan han hoppar in i bilen.

Snabbt tar upp min mobil och startar musik tyst. Jag lutar mig mot det kalla bil fönstret och blundar.

 

Tårarna rinner oavbrutet ner för mina kinder.

”Jag kan inte fatta det, hon hatar mig…” säger jag om och om igen. Justin kramar om mig hårt.

”Nej… Det är bara svårt för henne att förstå. Ni kommer att lösa det” viskar han till mig. Jag skakar på huvudet. Jag kan inte tro på honom, hon kommer aldrig att förlåta mig. Jag tittar på armbandet. Vi skulle vara bästa vänner hela livet. Jag rör det lilla silvriga hjärtat och vänder på det. ”I love you” står inristat. Tårarna börjar rinna ännu mer.

Sakta knäpper jag upp det och lägger ner den i väskan.

”Förlåt” viskar jag tyst så att ingen ska höra.

 

Jag går sakta uppför trappan. Just nu bryr jag mig inte om vad mamma kommer att säga, allt är redan förstört.

Jag öppnar sakta dörren och går in. Det känns skönt att vara hemma, den stora ljus gråa hallen är precis som innan.

Jag kan höra hur mammas klackar slår mot golvet och det ekar i hela mitt huvud. Jag tittar upp och hon står där och ser helt förstörd ut. Hennes hår är inte fixat och hon är helt osminkat.

Hon har inte sett ut så sen pappa gick bort, även när hon är sjuk försöker hon fixa sig så gott som möjligt. Hon går fram till mig och ger mig en lång och hård kram.

 Jag lägger armarna om hennes rygg och kramar tillbaka. Tårarna bryter ut ännu en gång.

”Förlåt mamma, förlåt” viskar jag om och om igen till henne. Hon släpper taget om mig och hjälper mig upp med den ena resväskan. Jag ställer den rosa resväskan precis innanför dörren och går ner igen med mamma tätt bakom mig.

Jag orkar inte packa upp alla kläder just nu. Mamma går framför mig ut i vardagsrummet och jag sätter mig i den gråa soffan. I några sekunder försvinner mamma men kommer snabbt tillbaka igen med två koppar i händerna.

Hon ställer den ena framför mig på det vita bordet.

Jag tar upp koppen och ser att hon har gjort varmchoklad. Jag tar försiktigt en klunk och sätter ner den rykande koppen på bordet igen.

Hon sätter sig ner i den andra soffan framför mig och tar upp sin kopp. Hon sitter helt tyst med sin kopp i handen i flera sekunder.

Tillslut öppnar hon munnen.

”Du vet väl att du kommer få konsekvenser för detta?” säger hon och kollar på mig. Hon ser inte sur ut och hennes blick är inte kall. Den är mer lugn.

Jag tar den vita filten och lägger om mina ben samtidigt som jag nickar.

Hon tar ännu en klunk ur sin kopp.

”Du brukar inte göra sånt här så jag vet inte riktigt vad jag ska straffa dig med…” säger hon och tar en paus. Ännu en gång nickar jag. Jag visste ju att jag skulle få ett slags straff. Mamma tittar ut genom fönstret som hon alltid gör när hon tänker.

”Vi säger såhär, du får utegångsförbud i en vecka och den veckan måste du hjälpa till här hemma… Tillexempel arbeta i trädgården” säger hon och vänder tillbaka sin blick till mig. Jag nickar lättat på huvudet. Det var inte så jobbigt. Jag tar den sista klunken och går ut i köket. Jag sätter in koppen i diskmaskinen och ställer mig vid väggen till vardagsrummet.

”Jag går upp nu, ses sen” säger jag till henne och ler smått.

 

Det piper till någonstans i rummet och jag går fram till min väska för att ta fram min mobil. Skärmen lyser upp och jag ser att jag har fått ett nytt sms från Justin. Jag låser snabbt upp telefonen och slänger mig ner i sängen.

”Hej April, Jag är i London ikväll också så kan vi ses då innan jag åker vidare?” står det. Jag läser det om och om igen med ett leende på läpparna. Snabbt försvinner mitt leende, utegångsförbudet.

Jag tar snabbt på mig min kofta och går ner till mammas kontor. Försiktigt knackar jag men får inget svar. Jag knackar ännu en gång fast lite hårdare men får inget svar. Försiktigt öppnar jag dörren lite och ser att ingen är där inne.

Jag stänger dörren igen och går ner till vardagsrummet men även det är tomt.

Jag går fram till fönstret och ser mamma sitta ute på en av stolarna som är mycket ovanligt.

Jag öppnar glasdörren lite och går ut. Jag sätter mig bredvid henne i en av stolarna och solen lyser mig rakt i ansiktet.

”Mamma… börjar jag försiktigt. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter på meningen. ”Jag har en vän som är här en natt till och sedan åker han vidare, skulle jag kunna få träffa honom?” säger jag försiktigt. Hon vänder sin blick mot mig. Hon säger ingenting, hon bara är tyst. Jag tittar ner på mina skor, detta var dumt. Jag kommer aldrig få träffa Justin.

Hon tar ett djupt andetag.

”Visst, men du ska vara hemma klockan tio” säger hon. Jag ställer mig upp och ger henne en hård kram innan jag går in igen och springer upp för den vita trappan.

Jag ger klockan en snabb blick och ser att den står på 14:05. Jag tar upp min mobil och skriver ett svar till Justin.

”Visst, vilken tid och var?” jag skickar det snabbt och slänger min mobil på sängen. Jag tar min handduk och går in i mitt badrum. Jag tar av mig mina kläder och slänger dom i tvättkorgen.  Jag tar ett steg in i duschen och startar vattnet.

 

Jag virar den lila handduken runt min kropp och låser upp dörren. Den svala vinden kyler sakta ner mig kropp. Jag skyndar mig fram till sängen för att se om han har svarat. Snabbt låser jag upp den och läser det nya smset. ”Klockan 6 på din favorit restaurang?” Ett leende sprider sig på mina läppar. Jag går fram till min garderob och öppnar dörrarna. Vad ska jag ha på mig? Jag går in och börjar rota runt bland alla tröjor.

Hur kommer han att vara klädd? Kommer han att se ut som vanligt, eller hur? Så många frågor snurrar runt i mitt huvud. När jag hade problem med sånt här ringde jag alltid Chelsey, men det gick inte nu. Den enda jag kunde fråga om råd var min mamma.  Snabbt drar jag ut ett par mjukisbyxor och ett grått linne och springer ner för trappan. Mamma sitter fortfarande kvar på stolen och jag sätter mig bredvid henen igen.

”Mamma… Jag har ett litet problem. Jag vet inte vad jag ska ha på mig” säger jag och tittar på henne.  Hon tittar fundersamt upp på mig.

”Vad ska ni göra?” frågar hon mjukt. Jag älskade när hon pratade i den tonen, det var som om inget hänt. Allt var som innan pappa gick bort.

”Vi ska tydligen äta på min favorit restrang” hon ler stort och tänker en liten stund till. Hon skiner upp och hennes leende växer.

”Du ska ha den vita klänningen jag gav till dig förra sommaren?” säger hon glatt. Jag nickar och ger henne en kram innan jag springer upp igen.

 

Jag tar fram den vita klänningen, den är fin men inte för mycket. Den passar till det mesta. Jag trär den över huvudet. Jag granskar mig själv i spegeln, klänningen sitter helt perfekt. Jag går fram till mitt vita sminkbord, Jag kommer exakt ihåg den dagen jag fick det.

 

”Pappa, Pappa!” skrek jag. Jag sprang runt i hela affären utan att hitta honom. Jag sprang runt bland alla sängar och kom fram till en massa sminkbord. En bit bort såg jag pappa stå och prata med någon. Jag sprang snabbt fram till honom och kramade om honom hårt. Han kramade mig hårt tillbaka.

”Vad tycker du om detta gumman?” frågar han. Jag går fram till det lagom slitna sminkbordet och drar sakta min hand över de. Det är så lent. 

”Det är jätte fint” viskar jag. Han tar tag i min andra hand och börjar leda mig därifrån.

”Vi åker och äter nu, jag huttade inte det jag skulle ha” säger han som förklaring.

 

”Så skulle du vilja ha bordet?” frågar pappa. Jag funderar över det.

”Det är väl för dyrt?” frågar jag tyst. Jag tar ett hårdare tag om hans hand.

”Jo, just nu är det. Men om ett halvår eller något” säger han och bär upp mig i sin famn. Jag lägger händerna om hans hals och han ler stort. Vi går in genom den gråa dörren och pappa fortsätter uppför trappan till mitt rum. Mamma står där utanför och ler stort. Hon öppnar sakta dörren och sminkbordet står på sin plats därinne. Jag gapar stort och springer fram till det. Jag lägger min hand ovanpå det och drar handen fram och tillbaka. Det var så fint.”

 

Jag lägger min hand på bordet och drar sakta den fram och tillbaka. Det är fortfarande lika lent. Jag tar upp plattången igen och plattar den sista biten av mitt blonda hår. Jag tar fram mina skor och en väska som jag lägger mobilen och nycklarna i. Sakta går jag ner för trappan och därnere möter jag mammas glada leende.

”Ditt utegångsförbud börjar imorgon, och du ska vara hemma klockan tio. Och du är säker att ni bara är kompisar va? För jag vill gärna träffa honom någon gång” babblar hon på. Jag går snabbt fram till henne och ger henne en hård kram innan jag fortsätter ut genom dörren.

 

Jag springer så snabbt jag kan den sista biten fram till Justin. Han sträcker ut armarna och slår dem hårt om mig. ”Hej” viskar han i mitt öra och jag ler stort mot honom. Vi går in igenom de stora glas dörrarna och en servitris kommer direkt fram till oss. Hon flämtar till när hon får syn på Justin men hon hämtar sig snabbt.

”Följ efter mig” säger hon snabbt och går igenom den stora lokalen. Hon leder oss fram till ett bord för två och det är en bit in så att andra inte kan se oss. Hon lägger fram menyerna framför oss och jag kan se hur hennes händer skakar en aning. Jag ger henne ett stort leende. Och hon går iväg för att ta beställningarna från ett annat bord.

”Ehm… ” säger Justin. Han tar en lång paus innan han fortsätter. Jag ger honom en orolig blick, men han ler smått tillbaka. ”Jag pratade med Kevin och han sa att Chelsey…” Justin tar ännu en paus. Vadå Chelsey? Var hon sur? Eller hade hon och Kevin pratat ut? Så många frågar snurrar runt i mitt huvud, samma frågor ända sen jag kom hem.

”Chelsey vägrar att prata med honom, så han vet inte vad hon tycker direkt, det enda hon sa var typ hur han kunde göra så för du var hennes bästa vän” Jag flämtar till men hämtar andan snabbt igen.

 

 

 

 

 ”Hur fan kunde du? Hon… Hon är min bästa vän!” skriker jag till Kevin. Allt snurrar runt i huvudet. Kevin står med huvudet ner mot marken. En massa frågor bildas i mitt huvud, men jag kan inte få ihop ett svar. Det är som ett pussel som man inte kan få ihop.

Jag känner hur tårarna är på väg och börjar springa in mot rummet igen. Jag öppnar snabbt dörren och smäller igen den. Tårarna rinner hejdlöst nerför mina kinder.  Var dem tillsammans? Eller hände detta bara nu precis? Jag går in i sovrummet, men jag ser knappt vart jag går eftersom allt är suddigt av tårarna. Jag stöter emot sängen och faller rakt ner i den. Varför händer allt detta, varför?

---