Är i skolan just nu och tänkte bara skriva att jag antagligen får internet nästa vecka. Då ska jag uppdatera, så jag har verkligen inte glömt er!

Jag har flyttat och har inget internet för tillfället. Jag får de när det kommer, och då ska jag publicera ett kapitel. Hoppas att ni förstår. Ha det så va så länge. ;)

Förra kapitlet:

Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.

”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.

”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död.

Min mobil på bordet ringer, men det är inte nödvändigt. Jag har inte sovit en blund i natt. Allt var mitt fel, det är mitt fel att han inte är här. Jag skulle bett honom komma direkt, varför ljög jag?

Jag älskar ju honom så att det gör ont, varje natt sedan den dagen på sjukhuset har varit sömnlös. Jag har somnat för en timme, men vaknat upp av mardrömmarna som förföljer mig. Varje gång jag sluter mina ögon, då spelas en scen upp i mitt huvud. Den handlar om Justin, Hur han är på väg hem till mig. Hur han inte ser bilen som kör emot honom på fel sida av vägen, hans plågsamma skrik. Hans smärta. Hans ögon, hans vackra ögon fyllda av smärta. Men värst av allt, hur han långsamt dör. Hans sista ord, ”Jag älskar dig April” viskade han ut i tomma intet. Meddelandet han lämnade till sin mamma medans han körde.

”Hej mamma, jag behöver verkligen prata med dig. Jag ska till April nu, hon ville prata med mig. Allt känns så konstigt. Det gör ont, jag älskar henne så mycket att det är obeskrivligt. Och hon har sagt att hon älskar mig så mycket också, men efter denna dagen är jag inte så säker på det. I morse var jag på väg hem till henne, tänkte överraska henne med frukost. Det var då jag fick samtalet, hon lät så konstig. Hon sa att hon inte var hemma, jag hörde direkt att hon ljög. Jag var utanför hennes hus och såg henne i fönstret, efter de orden körde jag så snabbt därifrån jag kunde. Hon ljög för mig, jag vet inte vad jag ska tro. Jag älskar henne så, det gör ont att veta att kanske inte vill detta längre. Att hon inte har samma känslor för mig.

Så mamma, snälla ring mig snart. Jag älskar dig”

Efter de orden hann han inte lägga på innan det smärtfyllda skriket kom, Pattie lyssnade på det samtalet medans hon gick genom korridoren.

Hennes skrik, hur hon föll ihop. Det var något jag aldrig kommer glömma, jag brukar höra hur hon skriker på natten. Hon som hade kört timmar i sträck efter hon fått samtalet att Justin låg på sjukhuset, hon hade kört så fort att det var farligt för allmänheten. Men detta var hennes son det gällde, hennes älskade son som hon skulle göra allt för.

Justins skrik, åh. Jag tror att alla på sjukhuset hörde det. Så högt.

Allt är mitt fel, han trodde inte att jag älskade honom så som han älskade mig. Det är nog det som gör ondast, förutom att han är borta. Att han försvann med den tanken, han hade ingen aning om vad jag ville prata om. Vår framtid, tillsammans.

Ett underbart bröllop, fyllt av glädje. Hans vackra leende framme vid altaret, hans leende som bara blir bredare ju närmre jag kommer. Jag i en vacker vit klänning, min far som lämnar över mig till Justin. Alla våra nära och kära som sitter och kollar, deras leenden.

Tårarna rinner fritt ner på mina kinder, allt är mitt fel. Varför? Varför?

Jag går upp mot sminkbordet, jag orkar inte lägga tid på detta. Jag vill bara krypa ner i sängen och glömma bort allt, somna och vakna igen då allt är normalt. Detta är bara en vanlig mardröm, den tar snart slut.

Mitt ansikte är förstört på grund av alla sömnlösa nätter, av all smärta och sorg. Jag har stora ringar under ögonen, försiktigt försöker jag dölja dem med smink, men det går inte så bra med min hand som skakar. När det ser någorlunda bra ut, duttar jag på lite mascara. 

Mitt hår är lockigt, jag tog mig tid att tvätta det igår. Detta var Justin som gällde, jag ville vara fin inför honom. Även fast jag fasade för detta, så var jag tvungen att gå. För jag älskade honom, jag behöver ta förväl och berätta hur mycket jag älskar honom. Jag tar ner den svarta klänningen som hänger på en galge på dörren, med skakiga händer trär jag den på mig. Den är vacker, riktigt vacker.

Ännu en gång granskar jag mig i spegeln, mitt långa lockiga hår hänger ner till midjan, mitt ansikte ser förstört ut, som innan. Bara lite bättre med sminket och den vackra klänningen. Klänningen är lite för stor nu, på grund av viktminskning. Efter Justin gick bort har jag vägrat att äta, när jag försökt har jag spytt upp allt igen. Det är precis som att jag inte ska få någon mat, att detta är mitt straff för att ha dödat honom.

Jag tar sakta et steg framåt på mina vingliga ben, de som jag inte gått med på dagar.

Jag går ut från rummet. Min mamma kommer ut från köket, hennes ansikte är trött och henens ögon är fyllda av sorg. Hon har, som mig, en svart klänning på sig, och hon är redan sminkad, och håret är uppsatt.

”Åh gumman, du är så vacker” viskar hon och omfamnar mig länge. Jag känner hur min axel blöts ner, och gissar på att det är min mammas tårar. Jag kan inte gråta, jag känner inget längre. Mina känslor är helt borta.

”Min måste åka, mamma” säger jag. Jag känner mig som ett spöke, levande men ändå död. Justin, jag vill vara hos dig. Vara i dina armar, höra dig viska mitt namn i mitt öra. Känna din lukt, gömma mitt ansikte i din halsgrop. Jag vill känna dina starka armar runt om min kropp, jag vill känna mig trygg. Jag drar på min mina svarta klackarskor, och en jacka. Jag går ut på trappan och min mamma följer efter mig, 

Under hela resan sitter vi tysta, mamma kör extra sakta på grund av det som hänt. Åh, Justin. Om du bara kunde höra mig, Jag älskar dig så.

Det känns som om det tar hundra år innan vi kommer fram, det står en massa svartklädda personer i en klunga vid kyrkan.

Vi är i Stratford, Canada. Det är här Justin hör hemma, det är här han växte upp. Detta är hans hem.

Det står vakter vid ingången, till en början förstår jag inte det men sedan kommer jag på det. Justins Beliebers. Jag kan inte ens tänka mig hur de känner sig, det är mitt fel, jag har förstört deras liv.

Tänk om någon skadar sig själv för detta? Eller har tagit sitt liv? Har jag mördat flera personer utan att tänka på det?

Det blir för mycket för mig, jag faller rakt ner, rakt ner på marken. Jag klarar inte av detta. Justin, var är du? Vad har jag gjort? Jag har förstört världen, jag har förstört flera människors liv, jag har tagit deras liv, hopp, allt ifrån dem. Jag är skyldig till allt, jag är mördaren.

”April?” Patties röst väcker mig, hennes ansikte är ovanför mitt. Hennes tårar rinner ner hejdlöst. Åh, Pattie, jag mördade din son. Jag älskar honom så mycket, det var inte meningen.

Hon räcker ut en hand och drar mig upp, men släpper mig inte när jag står på mina ben utan drar mig mot henne. Hon drar in mig i en hård kram, jag har verkligen saknat detta.

”Jag saknar honom så” snyftar jag fram.

”Jag också, jag också” Hennes röst är så hemsk, så smärtfylld.

Bakom hennes kan jag urskilja en liten, blek person. Chelsey.

Hon som annars är så brun, är så blek nu. Hon måste ha tagit detta riktigt hårt. Patttie avbryter våran kram och går fram till Chelsey och gör samam sak med henne. Drar in henne i en kram.

Folkmassan börjar röra på sig, in i kyrkan.

Jag lägger min blomma på Justins grav, den är fylld av blommor. Tårarna rinner frittt ner, ingen bryr sig om att torka dem. Alla ser förstörda ut, detta är mitt fel.

”Förlåt” utbrister jag, jag orkar inte hålla det inne längre.

”Justin, jag älskar dig så”

Det är då jag inser det, han är verkligen borta. För alltid. 

Kort kapitel, men jag ska åka iväg om en minut så det får vara så. 

Vad tycker ni?

KOmmentera. 

Det är konstigt att jag känner all dessa känslor för honom efter denna lilla tid jag känt honom, som just nu är tre och en halv månad.

Räcker den tiden för att falla för någon? Att nästan älska en person, att känna på detta viset?

Det känns som om jag känt honom hela livet, att han har varit med mig om allt, men det har han inte.

Hastigt slänger jag en blick på klockan, det har gått tio minuter och om Justin var på hotellet skulle han varit hos mig vid detta laget. Det kanske var mycket trafik? Eller så var han tvungen att byta kläder eller något innan, så han kom efter med tiden?

För varje minut som klockan tickar förbi blir jag ännu nervösare, tänker han visa sig alls här idag? Eller kommer han bara att strunta i det han sade och låta mig hoppas, hoppas att han skall komma.

.

Efter en timme orkar jag inte vänta längre, han får väl skylla sig själv. Jag styr mina steg mot vardagsrummet och slänger mig ner i soffan. Fjärrkontrollen ligger på bordet och jag plockar upp den, för att sätta på Tv:n.

Nyheterna visas och jag tänker precis byta kanal när något som fångar mitt intresse visas, en olycka här i London. Men det var inte det som fångade mig, det var den där bilen som jag suttit i, den jag fick en kyss i, eller snarare på. Den personen som jag älskar så gränslöst mycket. Det är hans bil, det är hans bil som är helt sönder. Fönster rutorna är krossade och det är fullt med blod, Justins blod? Är en tanke som kommer fram i mitt huvud.

Är han skadad?

Var den ens han som körde? Nej, det kan det inte ha varit. Han är oskadd, han mår bra.

Chelsey som innan gömt sig i mitt rum kommer in i vardagsrummet och kollar på mig oroligt. Inte förens hon gav mig den blicken märkte jag inte att jag grät.

”Vad har hänt?” innan jag hinner svara ser hon på tv:n. Ett skrik lämnar hennes strupe och hon drar upp mig från soffan. Tårarna rinner hejdlöst ner från hennes kinder och hon drar ut mig mot bilen, utan skor, utan jackor. Jag kan inte få fram tårarna, jag kan inte fatta någonting alls faktiskt. Hela jag är i chock, medans Chelseys tårar rinner hejdlöst.

”Åh gud,” mumlar hon hela vägen fram till bilen, hon hoppar in på förar sätet, även fast vi är för unga för att köra bil, men det finns ingen ålder just nu, nu är det Justin som gäller. Och både jag och Chelsey kan köra bil, vi har övningskört så det är inte det som är problemet ju. Hon vrider om nyckeln och bilen ger ifrån sig ett brummande, snabbt backar hon ut från uppfarten och kör mot akuten. Även fast det bara är trettio på denna gata, kör Chelsey i sjuttio. Hon kan inte komma fram snabbt nog.

Innan jag ens hinner blinka står vi där på parkeringen, jag fattar inte hur vi kom hit. Jag kommer inte ens ihåg vägarna vi körde på för några sekunder sedan, Raskt går vi in genom porten.

Jag stannar en sekund av skräck innan jag tar ett steg in, jag har varit rädd för sjukhus enda sedan det med pappa hände, om jag var riktigt illa sjuk och mamma sa att det var bäst att åka in med mig, vägrade jag. Aldrig att jag satte min fot här igen, så hon fick illa nog ge mig en tablett och låta mig vila tills jag blev frisk.

Den kala, vita, tråkiga korridoren tar aldrig slut, och det skrämmer mig, det känns precis som i en skräckfilm, det enda som finns framför mig är korridoren.

Tillslut kommer vi fram till en slags reception, bakom den står den en gammal kvinna, eller ja gammal, hon ser ut att vara i femtio år åldern. Hon ler vänligt mot oss, när vi kommer fram till disken.

”J-Justin Bieber” stammar Chelsey fram, hon kan inte riktigt prata ordentligt.

”Är ni nära vänner eller släktingar till honom?” Frågar hon. Vi nickar, hon tvekar lite innan hon öppnar munnen igen.

”Han är i rum fyrahundrafem, ni får vänta utanför tills läkaren släpper in er” Säger en fortfarande en aning tveksamt, sedan är det som ett ljus går upp för henne. 

”Du är April Smith, va?” frågar hon, jag fattar fört inte att frågan är riktad mot mig, men fattar det efter ett tag. Jag nickar och hon ger mig ett leende.

”Mitt barnbarn är galen i Justin, och berättar allt för mig. Så jag har fått höra och se bilder på dig också” Hon ger oss ett sista leende innan vi går iväg, Vad menade hon med det? Fanns det bilder och saker om mig i tidningar, ute på internet? Javisst, Justin är super känd. Det hade jag glömt helt bort. Och då är det klart att det finns saker om mig också, kanske en massa rykten, eller bra saker. Vad vet jag. Det är inte precis så att jag suttit fastklistrad vid datorn för att se om folket vet någonting om mig, det var inte precis min mening med att bli vän med Justin. Eller var vi nu står, antagligen mellan vän och i ett förhållande.

På något sätt har vi kommit in i en hiss, och kommit ut på den fjärde våningen, där Justin ska ligga i ett rum. Vi går fram till rum fyrahundrafem och sätter oss ner på två stolar som står utanför.

När vi suttit där ute som känns i flera timmar kommer en läkare ut, han tar några steg från rummet innan han ser oss.

När han vänder sig om ser han sorgsen ut i ansikte, precis som någon precis gått bort. Exakt den minen läkaren hade när hon berättade att min far inte klarat sig.

”Jag satt ihop kurad i min mammas famn, vi fick inte gå in till honom än. Läkarna höll på för fullt och flera gånger sprang dem in och ut från rummet.

Jag hade inte fattat det än, det ville inte gå in i mitt huvud. Att min far låg där inne, att han hade varit med i en trafikolycka.

Min mammas tårar rann hejdlöst, mascaran var långt ner på kinderna men hon lade inte en tanke på att ta bort det, utan hon lät det rinna.

Allt var konstigt, ingen berättade vad som hänt. Alla bara gav oss en uppmuntrande, sorgsen eller medlidande blick när de gick förbi, jag blev ursinnig. De kunde inte bara gå förbi utan att säga ett enda ord, de var tvungna att berätta hur min pappa mådde. Om han hade ont, och om han ville se mig. För jag visste att det enda han ville var att se sin familj.

Han kunde inte ha dött, det var en tanke som inte föll in i min hjärna. Jag tänkte inte ens en sekund på det. Utan han levde, det var bara så.

Han kunde inte dö, han var min pappa och skulle alltid vara det. Jag var hans lilla prinsessa och skulle alltid vara det. Så var det och ingen skulle någonsin ändra på det.

Minuterna gick, flera timmar gick faktiskt innan det började bli lugnt inne i rummet. Men fortfarande ingen uppdatering om hur han mådde.

Jag kände hur det bubblade av ilska inuti mig, de kunde inte göra såhär. Såg de inte hur ont min mor hade? Hennes tårar hade inte slutat rinna på dessa timmar, utan bara rann som en flod ner. Såg de inte hur chokade vi var? Såg de oss ens? Ja, de måste de ha gjort på grund av deras blickar, men vad betydde de?

En läkare kom ut ur rummet, hon såg helt förstörd ut, sliten och trött. Antagligen hade det varit en hård kväll för henne.

Hon kollade på oss med trötta ögon, det gick inte att urskilja vad hennes blick betydde och denna gången kunde jag inte hålla mig, utan ilskan bubblade över.

”Ni måste berätta hur han mår, ni kan inte bara gå förbi oss. Om han har ont så vill jag trösta honom, han är min pappa. Förstår ni?” skrek jag över hela stället. Läkaren som just tagit ett steg bort från oss stannade upp och vände tillbaka blicken mot mig.

Sedan brast det för henne, tårarna rann ner för henens kinder. Hon kund inte hålla inne det hur mycket hon än ville.

”Han…Han …Han…” hon kommer inte längre, hon tar ett nytt andetag och kollar djupt in i mina ögon. Min mor som precis kommit ur sin chock skriker högt och smärtfyllt. Jag har aldrig hört ett mer skrämmande skrik i hela mitt liv. Världen stannar upp.

Tillslut tar hon ett sista andetag och säger hela meningen.

”han klarade det inte”

Läkaren kollar på oss länge, hela jag skakar.

Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.

”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.

”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död. 

Jag håller på med en annan, behöver bara hitta en design, fixa header ochkomma på ett namn. Plus att jag ör på det fjärde kapitlet på den.

Kommentera!