Jag lägger min blomma på Justins grav, den är fylld av blommor. Tårarna rinner frittt ner, ingen bryr sig om att torka dem. Alla ser förstörda ut, detta är mitt fel.

”Förlåt” utbrister jag, jag orkar inte hålla det inne längre.

”Justin, jag älskar dig så”

Det är då jag inser det, han är verkligen borta. För alltid.

Jag slår hastigt upp ögonen, vad var det?

Ett litet ljus syns en bit bort, jag kliver upp från sängen och går mot det.

Korridoren är mörk belagd och väldigt lång, det är precis som att den inte har ett slut. Det är bara ett tomt hål, så mörk så att det både kan vara en meter ner, och tusen. Ingen vet, ingen kan se. Det är precis som att vara blind, men här finns det inte ens något ljus, inget man kan urskilja, förutom det lilla som lyser mycket svagt lång, långt bort.

Det är kallt, mycket kallt faktiskt. Jag har inget annat på mig än en lång T-shirt.

En liten tanke i huvudet säger att han står där borta, står som en ängel med stora vita vingar. Han vackra leende syns tydligt och hans ögon glittrar.

Jag kan riktigt föreställa mig hur jag lägger min hand på hans sammetslena kind, hur jag sakta smeker den. Försiktigt sluter jag ögonen, för att inte förstöra drömmen, exakt så som jag föreställt mig spelas den upp.

Ljuset som jag följer lyser starkare, det är precis som att han är här på riktigt. Att det är det ljuset tyder på.

Jag ökar på mina steg, så att jag ska komma fram till honom snabbare.

Jag vill att drömmen ska bli sann, att han verkligen finns här. Att jag kan känna hans varma kind mot min hand.

Ljuset blir stärkare, och jag bländas av det. Allt jag kan se är vitt, allt är vitt.

Sedan försvinner allt ljus, jag blinkar till några gånger på grund av att jag inte ser något.

Ett par stora vita vingar flyger förbi mig, och jag faller bakåt av vinden.

Det smärtar till i min hand, och min blick fastnar på allt blod som hunnit rinna ut på dessa få sekunderna.

Jag lägger min friska hand om såret för att stoppa blödningen, men det fortsätter rinna i samma snabba takt som innan.

Smärtan outhärdlig, det är svårt att hålla ögonen öppna. Ändå fortsätter jag kämpa, det känns som att detta är slutet för mig. Att detta är mina sista sekunder på jorden, jag vill till honom, men ändå vet jag att jag måste fortsätta kämpa. Jag vet inte för vad men jag vet att jag måste det. Jag sliter av mig min tröja och binder den, på skakiga händer, runt min hand. Blodet stoppas lite grann av det, och jag fortsätter att trycka hårt. Den kalla marken som jag ligger på, börjar kyla ner min kropp efter som jag endast har på mig underkläder. Den tröjan som höll mig varm var jag ju tvungen att använda till mitt sår.

Ängeln kommer fram till mig, allt jag kan se är hans leende.

Justin.

Jag är inte hundra procent säker på att det är Justin, allt är suddigt. Men nästan, det ser ut som Justins.

”April” säger ängeln till mig. Jag öppnar munnen för att säga något, men det går inte. Jag tar ett djupt andetag.

”Justin”

Han är här på riktigt, han håller om mig.

”April, vad har hänt? Du är så kall och fylld med blod” jag väcks ur mina drömmar, jag är ute mitt i skogen, inte vet jag vart. Men det är bara en massa träd här, och rösten tillhör inte Justin, utan Dylan. Han lyfter upp mig och börjar gå bort från den platsen jag låg på, värmen från hans kropp får mig att tina upp lite.

Vi är mitt ute i ingenstans.

Vad gör vi här?

Allt jag kan se är svart, men jag hör allt. Han öppnar en dörr, en bildörr. Och jag läggs ner på något mjukt. Jag känner hur han försiktigt lyfter på tröjan som är på såret och sedan trycker hårt ner den igen.

Ett smärtfyllt skrik lämnar min strupe. Det gör så ont.

Han var här, jag är säker på det. Jag såg honom, en vacker ängel.

”Ängel” viskar jag fram. Dylan tittar ner på mig.
”Va?” han förstår inte vad jag menar, hur kunde han missa den stora ängeln?

”Justin är här” viskar jag fram, krafterna tar slut. Allt blir svart för mina ögon, jag kan fortfarande höra, men inte se.

Han stänger dörren, och går över till sin sida. Han kör iväg från skogen, jag kan inte se vart vi är på väg, utan jag känner bara att vi åker långt bort från den.

”Justin väntar på dig, detta är din stora dag, April” Hör jag honom säga. Jag förstår inte, är det meningen att jag ska dö? Så som Justin gjorde? Är detta mitt straff för att det var jag som dödade honom?

”Jag kör dig hem, så du kan bli klar i tid, sen ses vi i kyrkan” Avslutar han meningen med.

Det är meningen. Detta är mitt slut.

”Död” får jag fram, innan jag slocknar helt.

Ögonlocken känns tunga som bly, jag tar i enda från tårna och försöker öppna dem.

En bit bort hör jag mummel, de pratar lågt, väldigt lågt.

Jag lyckas öppna ögonen en bit, allt är ljust. Ljuset bländar mig, men samtidigt är det så vackert. Är jag i himmeln? Ska jag få träffa min pappa, Justin?

Med dem i huvudet kämpar jag för att öppna ögonen helt, men det känns som att någon håller de nere.

Jag tvingar dem att öppnas, jag måste få träffa de två personerna som jag älskar mest. Det som bara har försvunnit för mig, de två som jag få sätt och vis dödade.

”April” jag öppnar ögonen. Han står där framför mig, han tittar oroligt ner på mig.

”Hur är det älskling?” tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder. Det går inte att stoppa.

Jag kollar runt i rummet, det är precis som förr. De gula tapeterna, den rosa väskan som jag glömt ställa in efter gårdagens utflykt med min pappa. Jag tittar ner på mig själv, jag är liten. Jag är ett barn igen.

”Är det såhär det är när man kommer till himmeln? Blir man ung igen” frågar jag honom, han skrattar till. Han ser inte en dag äldre ut än tjugosex och här sitter jag i min sjuåriga kropp. Jag kommer ihåg hur den dagen var, det var när jag var sju år gammal, och min pappa skulle fylla tjugosex dagen efter. Under natten hade jag haft feber, och han hade stannat hemma för min skull. Han planerade också att stanna hemma på sin födelsedag och ställa in allt som var planerat, för min skull.

”Gumman, vad som än händer, så måste du veta att jag alltid kommer att älska dig” Säger han och pussar mig på pannan. Allt blir svart för mina ögon igen. Bilder åker förbi i mitt huvud, och plötsligt stannat allt.

Jag ser en bild på min mamma, hon är gråtfärdig. Det var när hon gick i skolan.

Hon står vid fotbollsplanen, hon väntar på att pappa ska bli klar i omklädningsrummet efter en mycket viktigt match. Det var denna match som skulle förändra hela hans liv om det gick bra, han hade en säker framtid. Och den gick bra, riktigt bra till och med. Han hade aldrig spelat bättre. Han fick sitt stipendium till ett väldigt bra college den dagen.

Min mammas sextonåriga kropp står i regnet och väntar själv, hon är livrädd. Rädd för att berätta. En bit bort ser jag honom komma gåendes, han ler stort. Dem ser inte varandra än, och ingen av dem vet vad som kommer att hända. Utan det är bara jag, jag ser allt men kan inte ändra något.

Han springer den sista biten fram till henne, när han fått syn på henne. Han lyfter upp henne i luften och snurrar runt och runt. Han skrattar sitt vackra skratt så högt att till och med änglarna skulle kunna höra det. När han satt ner henne på marken igen märker han det, hon gråter.

”Vad har hänt?” säger han och smeker henens kind med tummen. Hon kollar på honom, livrädd. Hon bara skakar på huvudet.

”Babe, säg nu vad det är” säger han med sammetslen röst. Jag ser oron i hans ögon, hur han oroar sig för den han älskar mest.  Hans första kärlek.

”Jag…” börjar hon meningen med. Hon står helt stilla och ser så tunn ut, att om man tar i henne går hon sönder.

”Jag är gravid” viskar hon fram. Hon är ännu mer rädd nu, hon är rädd för vad han ska säga, hon är rädd för att hon har förstört hans framtid. Hon är bara sexton och han är sjutton. De kan inte vara föräldrar. Om ett år ska det vara föräldrar, hon vet att han inte kan genomföra alla sina planer, med ett barn vid artonårsåldern. Det är för svårt. De är för unga, de kan ingenting om hur man uppfostrar ett barn. De står helt själva.

”Är du säker?” frågar han. Jag ser det nu att han också gråter. Hon nickar, klarar inte av att prata. Han är den populära fotbollskillen på skolan, och hon är cheerleader. De båda hade en säker framtid, men det förstördes. Allt de hade byggt upp förstördes av mig.

”Jag måste åka tillbaka till England” säger hon. Han tittar rakt in i hennes ögon och nickar.

”Jag följer med” är hans enda svar.

Filmen rullar vidare, och plötsligt stannar den. Några månader senare ser jag att denna utspelar sig. Det är när det är dags för dem att berätta för sina föräldrar. De är livrädda, för vad de ska tycka. De sitter på en restaurang, mamma har på sig en lila klänning som döljer magen som blivit ganska stor nu. Ovanpå har hon en vit kofta, pappa har på sig ett par jeans och en himmelsblå skjorta. Än så länge är de själva, snart ska deras föräldrar komma in och vara glada och tro att deras barn vill ha en trevlig middag med dem. Det de inte vet om är att även deras liv kommer att förändras, efter denna dag kommer inget att vara som vanligt för dem.

Jag ser hur mormor och morfar kommer in, de skrattar och håller varandra i handen. Mammas ansikte förändras helt, hon såg rädd ut innan, men detta vet jag inte ens hur man ska förklara. Hon blir blek, nästan grön i ansiktet. Pappa tar hennes hand och lugnar ner henne, han är den enda någonsin som har kunnat göra så. Alltid när hon var stressad räckte det bara att han tog hennes hand, så blev hon lugn. Pappa går fram till dem och ger dem varsin kram som de glatt besvarar. Sedan är det mammas tur, hon är rädd. Under hela tiden har hon varit rädd, men det blir bara värre. Hon kramar om sin mamma, men håller magen långt ifrån henne. Samma sak gör hon med sin pappa. Och ingen av dem verkar märka något, sedan kommer farmor in. Hennes glada ansikte lyser upp hela rummet, hon är en av dem starkaste personerna jag vet. Hennes man dog i ett krig, och hon blev lämnad i tidig ålder med två barn själv och ändå är hon alltid glad. De går igenom samma process med henne. Sedan sätter de sig ner för att äta, mamma rör mest om i maten. Det är tidigt på morgonen och jag vet att hon mår illa. De andra äter och äter, det verkar inte finnas någon stopp på dem. När maten är uppäten ser mormor att mamma inte ens rört sin mat.

”Auden?” frågar hon. Mamma märker inte först att hon blir tilltalad, utan pappa klämmer åt hennes hand lite. Han nickar mot mormor.

”Vad?” frågar hon. Mormor gör en gest mot tallriken.

”Ehm, jag mår bara inte så bra” svarar hon på det. Hon är nervös, jag har aldrig sett min mamma så nervös.

”Är du sjuk?” frågar hennes pappa. Mamma tittar bort mot pappa. Han nickar som svar mot henne.

”Vi har något att berätta” säger han, bara sjutton år gammal och måste uppleva detta. Han är nervöst, han stryker undan sitt hår från ansiktet hela tiden. Ett typiskt tecken på att han är nervös.

”Auden är…” börjar han, rösten fastnar. Han kan inte fortsätta. Mamma ställer sig upp och drar åt klänningen lite, så att man ser magen. Det går inte att ta miste om. Hela restaurangen tystnar.

”Auden?” frågar hennes mamma.

”Du är bara sexton år” säger hon efter. Hon ser förstörd ut, som att allt hon ägde precis försvunnit.

Hela restaurangen tittar på dem, folket mumlar något om sexton. Antagligen min mammas ålder. Farmor säger inget hon bara tittar på mammas mage med ett litet, knappt synligt leende.

”Du måste komma tillbaka till England” säger mormor bestämt. Pappa tar mammas hand, och hon blir lite lugnare.

Hon tittar på sin mamma.
”Vi har inte bestämt oss än, vi vet inte vart vi vill bo” Svarar hon lugnt, pappa finns med henne och då kan hon klara allt.

”Nej, du kommer tillbaka så att vi kan fixa” Hon tar ett djupt andetag. ”Det där” hon gör en gest mot magen. Mamma spärrar upp ögonen.

”Det där?” frågar hon. Hon är arg, jag ser det i hennes ögon. Man kallar inte någons barn för det där, speciellt inte ens dotters barn.

Mormor nickar, och morfar ser bara rädd ut. Han vet inte vad han ska säga eller tycka.

”Då tänker jag verkligen inte flytta till England igen, jag stannar här då. Jag tänker inte bo med någon som kallar min dotter för det där”. Mormor ger ifrån sig ett ljud och lämnar byggnaden med en sista mening sagt. ”Då får du allt klara dig själv”

Filmen fortsätter att rulla, det är när jag är liten. Mammas ögon håller på att falla ihop och pappa är på väg att åka till jobbet. Skolböckerna ligger framme på bordet, men hon rör dem inte.

”Är du okej? Jag kan stanna?” Mamma skakar på huvudet.

”Vi behöver pengarna” Jag skriker, och jag skriker. Tröttheten i min mammas ögon går inte att ta miste om. Mamma lägger mig i hennes famn, men jag slutar inte att skrika. Hon testar att ge mig mat, men jag vill inte ha. Vad hon än gör, så slutar jag inte.

Pappa går fram och tar mig från henne, sedan går han in i sovrummet. Det enda jag ser är hur mamma sakta somnar på soffan. Tröttheten, sorgen. Hon har bara pappa, och han måste kämpa för att få ihop ekonomin samtidigt som de går i skolan. Mamma måste plugga hemifrån, och pappa går till skolan vissa dagar. Hon kan inte gå till skolan och träffa vänner, hon kan inte gå ut en helg och festa, hon kan inte ha kul på grund av mig.

Filmen börjar bli suddig, jag kan bara se pappas gestalt. Jag ser hur han lämnar över mig till någon annan, hur de två går ut från lägenheten efter att han pussat min mamma hejdå på pannan och lagt en filt om henne. Jag ser en lapp på borde, en gul lapp.

Filmen går vidare, jag ser en kyrka. Kyrkan dem gifte sig i. Jag var fem år då, jag har en vit klänning med röda detaljer. Jag går framför mamma och hennes pappa och håller en ros i handen. Längre fram står min pappa, han har en likadan ros som mig fast i kavajen och bakom mig går mamma med en bukett av dessa röda rosor. Hon har en lång vit klänning. Jag har nog aldrig sett henne vackrare. Hennes långa svartbruna hår är lockat och uppsatt i en vacker frisyr. Ja, hela hon är så vacker som en sagoprinsessa. Hon kommer fram till pappa, han tar tag i hennes hand. De ställer sig mitt emot varandra och tittar rakt in i ögonen på varandra, de ler. Jag ställer mig bredvid dem, fast en bit bort.

Ännu en gång blir filmen suddig, jag ser ännu en kyrka. Fast denna har jag inte varit i. Den är ny. Utanför står jag, i en brudklänning. Håret är uppsatt så som min mamma hade det på hennes bröllopsdag. Framför mig står Chelsey, och Hailey, en annan av mina vänner från skolan i lila klänningar. Och bredvid dem står min fasters två barn, flickan har på sig en vit klänning med lila mönster på och pojken en svart kostym med guldiga knappar. Alla håller i vita blommor. Jag förstår inte, detta har inte hänt. Vem är det jag ska gifta mig med? Klockorna börjar ringa och de två barnen ställer sig framför mig. När dörrarna öppnas börjar de gå, jag följer efter. Jag vet att Chelsey och Hailey går bakom mig. Jag kan inte se vem som står där framme, han är suddig. Ju längre fram vi kommer ju mer ser jag av honom. Tillslut ser jag vem det är.

Justin, detta har inte hänt men det kommer att hända. Jag vet att det är sant.

Han lever, och idag är den dagen vi ska gifta oss.

Japp, här var det sista kapitlet av i love you, and it's killing.

Vad tycker ni om det?

Vill bara säga förlåt för uppdateringen, jag orkar inte skriva alla andledningar utan jag säger bara förlåt. 

Jag ska antagligen börja på en ny snart, men måste fixa design och header då och det kan ta lite tid. Plus att det är mycket i skolan. Och jag lovar att om jag börjar på en ny ska uppdateringen bli mycket, mycket bättre. 

Tack för att ni stannat även fast den dåliga uppdateringen, och kommentera!

Är i skolan just nu och tänkte bara skriva att jag antagligen får internet nästa vecka. Då ska jag uppdatera, så jag har verkligen inte glömt er!

Jag har flyttat och har inget internet för tillfället. Jag får de när det kommer, och då ska jag publicera ett kapitel. Hoppas att ni förstår. Ha det så va så länge. ;)

Förra kapitlet:

Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.

”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.

”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död.

Min mobil på bordet ringer, men det är inte nödvändigt. Jag har inte sovit en blund i natt. Allt var mitt fel, det är mitt fel att han inte är här. Jag skulle bett honom komma direkt, varför ljög jag?

Jag älskar ju honom så att det gör ont, varje natt sedan den dagen på sjukhuset har varit sömnlös. Jag har somnat för en timme, men vaknat upp av mardrömmarna som förföljer mig. Varje gång jag sluter mina ögon, då spelas en scen upp i mitt huvud. Den handlar om Justin, Hur han är på väg hem till mig. Hur han inte ser bilen som kör emot honom på fel sida av vägen, hans plågsamma skrik. Hans smärta. Hans ögon, hans vackra ögon fyllda av smärta. Men värst av allt, hur han långsamt dör. Hans sista ord, ”Jag älskar dig April” viskade han ut i tomma intet. Meddelandet han lämnade till sin mamma medans han körde.

”Hej mamma, jag behöver verkligen prata med dig. Jag ska till April nu, hon ville prata med mig. Allt känns så konstigt. Det gör ont, jag älskar henne så mycket att det är obeskrivligt. Och hon har sagt att hon älskar mig så mycket också, men efter denna dagen är jag inte så säker på det. I morse var jag på väg hem till henne, tänkte överraska henne med frukost. Det var då jag fick samtalet, hon lät så konstig. Hon sa att hon inte var hemma, jag hörde direkt att hon ljög. Jag var utanför hennes hus och såg henne i fönstret, efter de orden körde jag så snabbt därifrån jag kunde. Hon ljög för mig, jag vet inte vad jag ska tro. Jag älskar henne så, det gör ont att veta att kanske inte vill detta längre. Att hon inte har samma känslor för mig.

Så mamma, snälla ring mig snart. Jag älskar dig”

Efter de orden hann han inte lägga på innan det smärtfyllda skriket kom, Pattie lyssnade på det samtalet medans hon gick genom korridoren.

Hennes skrik, hur hon föll ihop. Det var något jag aldrig kommer glömma, jag brukar höra hur hon skriker på natten. Hon som hade kört timmar i sträck efter hon fått samtalet att Justin låg på sjukhuset, hon hade kört så fort att det var farligt för allmänheten. Men detta var hennes son det gällde, hennes älskade son som hon skulle göra allt för.

Justins skrik, åh. Jag tror att alla på sjukhuset hörde det. Så högt.

Allt är mitt fel, han trodde inte att jag älskade honom så som han älskade mig. Det är nog det som gör ondast, förutom att han är borta. Att han försvann med den tanken, han hade ingen aning om vad jag ville prata om. Vår framtid, tillsammans.

Ett underbart bröllop, fyllt av glädje. Hans vackra leende framme vid altaret, hans leende som bara blir bredare ju närmre jag kommer. Jag i en vacker vit klänning, min far som lämnar över mig till Justin. Alla våra nära och kära som sitter och kollar, deras leenden.

Tårarna rinner fritt ner på mina kinder, allt är mitt fel. Varför? Varför?

Jag går upp mot sminkbordet, jag orkar inte lägga tid på detta. Jag vill bara krypa ner i sängen och glömma bort allt, somna och vakna igen då allt är normalt. Detta är bara en vanlig mardröm, den tar snart slut.

Mitt ansikte är förstört på grund av alla sömnlösa nätter, av all smärta och sorg. Jag har stora ringar under ögonen, försiktigt försöker jag dölja dem med smink, men det går inte så bra med min hand som skakar. När det ser någorlunda bra ut, duttar jag på lite mascara. 

Mitt hår är lockigt, jag tog mig tid att tvätta det igår. Detta var Justin som gällde, jag ville vara fin inför honom. Även fast jag fasade för detta, så var jag tvungen att gå. För jag älskade honom, jag behöver ta förväl och berätta hur mycket jag älskar honom. Jag tar ner den svarta klänningen som hänger på en galge på dörren, med skakiga händer trär jag den på mig. Den är vacker, riktigt vacker.

Ännu en gång granskar jag mig i spegeln, mitt långa lockiga hår hänger ner till midjan, mitt ansikte ser förstört ut, som innan. Bara lite bättre med sminket och den vackra klänningen. Klänningen är lite för stor nu, på grund av viktminskning. Efter Justin gick bort har jag vägrat att äta, när jag försökt har jag spytt upp allt igen. Det är precis som att jag inte ska få någon mat, att detta är mitt straff för att ha dödat honom.

Jag tar sakta et steg framåt på mina vingliga ben, de som jag inte gått med på dagar.

Jag går ut från rummet. Min mamma kommer ut från köket, hennes ansikte är trött och henens ögon är fyllda av sorg. Hon har, som mig, en svart klänning på sig, och hon är redan sminkad, och håret är uppsatt.

”Åh gumman, du är så vacker” viskar hon och omfamnar mig länge. Jag känner hur min axel blöts ner, och gissar på att det är min mammas tårar. Jag kan inte gråta, jag känner inget längre. Mina känslor är helt borta.

”Min måste åka, mamma” säger jag. Jag känner mig som ett spöke, levande men ändå död. Justin, jag vill vara hos dig. Vara i dina armar, höra dig viska mitt namn i mitt öra. Känna din lukt, gömma mitt ansikte i din halsgrop. Jag vill känna dina starka armar runt om min kropp, jag vill känna mig trygg. Jag drar på min mina svarta klackarskor, och en jacka. Jag går ut på trappan och min mamma följer efter mig, 

Under hela resan sitter vi tysta, mamma kör extra sakta på grund av det som hänt. Åh, Justin. Om du bara kunde höra mig, Jag älskar dig så.

Det känns som om det tar hundra år innan vi kommer fram, det står en massa svartklädda personer i en klunga vid kyrkan.

Vi är i Stratford, Canada. Det är här Justin hör hemma, det är här han växte upp. Detta är hans hem.

Det står vakter vid ingången, till en början förstår jag inte det men sedan kommer jag på det. Justins Beliebers. Jag kan inte ens tänka mig hur de känner sig, det är mitt fel, jag har förstört deras liv.

Tänk om någon skadar sig själv för detta? Eller har tagit sitt liv? Har jag mördat flera personer utan att tänka på det?

Det blir för mycket för mig, jag faller rakt ner, rakt ner på marken. Jag klarar inte av detta. Justin, var är du? Vad har jag gjort? Jag har förstört världen, jag har förstört flera människors liv, jag har tagit deras liv, hopp, allt ifrån dem. Jag är skyldig till allt, jag är mördaren.

”April?” Patties röst väcker mig, hennes ansikte är ovanför mitt. Hennes tårar rinner ner hejdlöst. Åh, Pattie, jag mördade din son. Jag älskar honom så mycket, det var inte meningen.

Hon räcker ut en hand och drar mig upp, men släpper mig inte när jag står på mina ben utan drar mig mot henne. Hon drar in mig i en hård kram, jag har verkligen saknat detta.

”Jag saknar honom så” snyftar jag fram.

”Jag också, jag också” Hennes röst är så hemsk, så smärtfylld.

Bakom hennes kan jag urskilja en liten, blek person. Chelsey.

Hon som annars är så brun, är så blek nu. Hon måste ha tagit detta riktigt hårt. Patttie avbryter våran kram och går fram till Chelsey och gör samam sak med henne. Drar in henne i en kram.

Folkmassan börjar röra på sig, in i kyrkan.

Jag lägger min blomma på Justins grav, den är fylld av blommor. Tårarna rinner frittt ner, ingen bryr sig om att torka dem. Alla ser förstörda ut, detta är mitt fel.

”Förlåt” utbrister jag, jag orkar inte hålla det inne längre.

”Justin, jag älskar dig så”

Det är då jag inser det, han är verkligen borta. För alltid. 

Kort kapitel, men jag ska åka iväg om en minut så det får vara så. 

Vad tycker ni?

KOmmentera. 

Det är konstigt att jag känner all dessa känslor för honom efter denna lilla tid jag känt honom, som just nu är tre och en halv månad.

Räcker den tiden för att falla för någon? Att nästan älska en person, att känna på detta viset?

Det känns som om jag känt honom hela livet, att han har varit med mig om allt, men det har han inte.

Hastigt slänger jag en blick på klockan, det har gått tio minuter och om Justin var på hotellet skulle han varit hos mig vid detta laget. Det kanske var mycket trafik? Eller så var han tvungen att byta kläder eller något innan, så han kom efter med tiden?

För varje minut som klockan tickar förbi blir jag ännu nervösare, tänker han visa sig alls här idag? Eller kommer han bara att strunta i det han sade och låta mig hoppas, hoppas att han skall komma.

.

Efter en timme orkar jag inte vänta längre, han får väl skylla sig själv. Jag styr mina steg mot vardagsrummet och slänger mig ner i soffan. Fjärrkontrollen ligger på bordet och jag plockar upp den, för att sätta på Tv:n.

Nyheterna visas och jag tänker precis byta kanal när något som fångar mitt intresse visas, en olycka här i London. Men det var inte det som fångade mig, det var den där bilen som jag suttit i, den jag fick en kyss i, eller snarare på. Den personen som jag älskar så gränslöst mycket. Det är hans bil, det är hans bil som är helt sönder. Fönster rutorna är krossade och det är fullt med blod, Justins blod? Är en tanke som kommer fram i mitt huvud.

Är han skadad?

Var den ens han som körde? Nej, det kan det inte ha varit. Han är oskadd, han mår bra.

Chelsey som innan gömt sig i mitt rum kommer in i vardagsrummet och kollar på mig oroligt. Inte förens hon gav mig den blicken märkte jag inte att jag grät.

”Vad har hänt?” innan jag hinner svara ser hon på tv:n. Ett skrik lämnar hennes strupe och hon drar upp mig från soffan. Tårarna rinner hejdlöst ner från hennes kinder och hon drar ut mig mot bilen, utan skor, utan jackor. Jag kan inte få fram tårarna, jag kan inte fatta någonting alls faktiskt. Hela jag är i chock, medans Chelseys tårar rinner hejdlöst.

”Åh gud,” mumlar hon hela vägen fram till bilen, hon hoppar in på förar sätet, även fast vi är för unga för att köra bil, men det finns ingen ålder just nu, nu är det Justin som gäller. Och både jag och Chelsey kan köra bil, vi har övningskört så det är inte det som är problemet ju. Hon vrider om nyckeln och bilen ger ifrån sig ett brummande, snabbt backar hon ut från uppfarten och kör mot akuten. Även fast det bara är trettio på denna gata, kör Chelsey i sjuttio. Hon kan inte komma fram snabbt nog.

Innan jag ens hinner blinka står vi där på parkeringen, jag fattar inte hur vi kom hit. Jag kommer inte ens ihåg vägarna vi körde på för några sekunder sedan, Raskt går vi in genom porten.

Jag stannar en sekund av skräck innan jag tar ett steg in, jag har varit rädd för sjukhus enda sedan det med pappa hände, om jag var riktigt illa sjuk och mamma sa att det var bäst att åka in med mig, vägrade jag. Aldrig att jag satte min fot här igen, så hon fick illa nog ge mig en tablett och låta mig vila tills jag blev frisk.

Den kala, vita, tråkiga korridoren tar aldrig slut, och det skrämmer mig, det känns precis som i en skräckfilm, det enda som finns framför mig är korridoren.

Tillslut kommer vi fram till en slags reception, bakom den står den en gammal kvinna, eller ja gammal, hon ser ut att vara i femtio år åldern. Hon ler vänligt mot oss, när vi kommer fram till disken.

”J-Justin Bieber” stammar Chelsey fram, hon kan inte riktigt prata ordentligt.

”Är ni nära vänner eller släktingar till honom?” Frågar hon. Vi nickar, hon tvekar lite innan hon öppnar munnen igen.

”Han är i rum fyrahundrafem, ni får vänta utanför tills läkaren släpper in er” Säger en fortfarande en aning tveksamt, sedan är det som ett ljus går upp för henne. 

”Du är April Smith, va?” frågar hon, jag fattar fört inte att frågan är riktad mot mig, men fattar det efter ett tag. Jag nickar och hon ger mig ett leende.

”Mitt barnbarn är galen i Justin, och berättar allt för mig. Så jag har fått höra och se bilder på dig också” Hon ger oss ett sista leende innan vi går iväg, Vad menade hon med det? Fanns det bilder och saker om mig i tidningar, ute på internet? Javisst, Justin är super känd. Det hade jag glömt helt bort. Och då är det klart att det finns saker om mig också, kanske en massa rykten, eller bra saker. Vad vet jag. Det är inte precis så att jag suttit fastklistrad vid datorn för att se om folket vet någonting om mig, det var inte precis min mening med att bli vän med Justin. Eller var vi nu står, antagligen mellan vän och i ett förhållande.

På något sätt har vi kommit in i en hiss, och kommit ut på den fjärde våningen, där Justin ska ligga i ett rum. Vi går fram till rum fyrahundrafem och sätter oss ner på två stolar som står utanför.

När vi suttit där ute som känns i flera timmar kommer en läkare ut, han tar några steg från rummet innan han ser oss.

När han vänder sig om ser han sorgsen ut i ansikte, precis som någon precis gått bort. Exakt den minen läkaren hade när hon berättade att min far inte klarat sig.

”Jag satt ihop kurad i min mammas famn, vi fick inte gå in till honom än. Läkarna höll på för fullt och flera gånger sprang dem in och ut från rummet.

Jag hade inte fattat det än, det ville inte gå in i mitt huvud. Att min far låg där inne, att han hade varit med i en trafikolycka.

Min mammas tårar rann hejdlöst, mascaran var långt ner på kinderna men hon lade inte en tanke på att ta bort det, utan hon lät det rinna.

Allt var konstigt, ingen berättade vad som hänt. Alla bara gav oss en uppmuntrande, sorgsen eller medlidande blick när de gick förbi, jag blev ursinnig. De kunde inte bara gå förbi utan att säga ett enda ord, de var tvungna att berätta hur min pappa mådde. Om han hade ont, och om han ville se mig. För jag visste att det enda han ville var att se sin familj.

Han kunde inte ha dött, det var en tanke som inte föll in i min hjärna. Jag tänkte inte ens en sekund på det. Utan han levde, det var bara så.

Han kunde inte dö, han var min pappa och skulle alltid vara det. Jag var hans lilla prinsessa och skulle alltid vara det. Så var det och ingen skulle någonsin ändra på det.

Minuterna gick, flera timmar gick faktiskt innan det började bli lugnt inne i rummet. Men fortfarande ingen uppdatering om hur han mådde.

Jag kände hur det bubblade av ilska inuti mig, de kunde inte göra såhär. Såg de inte hur ont min mor hade? Hennes tårar hade inte slutat rinna på dessa timmar, utan bara rann som en flod ner. Såg de inte hur chokade vi var? Såg de oss ens? Ja, de måste de ha gjort på grund av deras blickar, men vad betydde de?

En läkare kom ut ur rummet, hon såg helt förstörd ut, sliten och trött. Antagligen hade det varit en hård kväll för henne.

Hon kollade på oss med trötta ögon, det gick inte att urskilja vad hennes blick betydde och denna gången kunde jag inte hålla mig, utan ilskan bubblade över.

”Ni måste berätta hur han mår, ni kan inte bara gå förbi oss. Om han har ont så vill jag trösta honom, han är min pappa. Förstår ni?” skrek jag över hela stället. Läkaren som just tagit ett steg bort från oss stannade upp och vände tillbaka blicken mot mig.

Sedan brast det för henne, tårarna rann ner för henens kinder. Hon kund inte hålla inne det hur mycket hon än ville.

”Han…Han …Han…” hon kommer inte längre, hon tar ett nytt andetag och kollar djupt in i mina ögon. Min mor som precis kommit ur sin chock skriker högt och smärtfyllt. Jag har aldrig hört ett mer skrämmande skrik i hela mitt liv. Världen stannar upp.

Tillslut tar hon ett sista andetag och säger hela meningen.

”han klarade det inte”

Läkaren kollar på oss länge, hela jag skakar.

Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.

”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.

”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död. 

Jag håller på med en annan, behöver bara hitta en design, fixa header ochkomma på ett namn. Plus att jag ör på det fjärde kapitlet på den.

Kommentera!

Jag är verkligen jätte glad att jag har fått fler läsare och kommentarer.
Ni förtjänar verkligen ett kapitel idag, men jag ska shoppa med en kompis jag inte träffat på jätte länge.
Fortsätt kommentera så för det gör att jag vill skriva mer. Tack! ;)

Förra kapitlet: 

Jag tar ännu en jordgubbe från fatet, som jag innan ställt in på soffbordet, och kollar på Justin.

”Varför lämnade du mig bara sådär på hotellet?” Innan jag svara hans fråga tar jag ett djupt andetag.

”Jag… Jag är inte rätt person för dig Justin. Jag kommer bara att såra dig och dina beliebers och jag vill inte det” Han ger mig en förvånad blick.

”Hur kan du såra oss, vad menar du?”

”Jag vet inte, det är bara… jag vet inte om jag skulle klara av allt detta…” säger jag och gör en gest mot honom, som han inte verkar förstå.

”Jag skulle nog inte klara av allt som kommer med om man dejtar en kändis, all hat och att alla får reda på saker om en. Att man inte kan ha sin relation hemlig utan att alla vet om vad som händer, att det blir stora rubriker om man bråkar och en massa falska rykten” förklarar jag för honom, när jag äntligen har hittat rätt ord.

Han läger sin hand på mitt knä, och då känns det som att allt kommer att bli okej. Att vi kan lösa det tillsammans.

”Vi kommer ta oss igenom det, tillsammans” precis vad jag trodde han skulle säga, men det otroliga är att jag verkligen tror på hans ord.

Jag brukar inte tro att det kommer att bli okej när någon säger det så, sorgen efter min pappa har inte blivit lättare utan jag har bara lärt mig att inte visa den och leva så.

 Den är fortfarande lika svår som dagen då han gick bort.

”Allting kommer att bli bra” säger han och börjar sjunga på låten ”Be alright”

När han avslutar den underbara låten har jag ett stort leende på läpparna, jag böjer mig snabbt fram och pressar våra läppar samman och det är nog det smartaste jag gjort på länge.

Jag tar en hårslinga och snurrar den runt fingret.

”Justin, jag gillar dig verkligen, mycket. Men du förtjänar en tjej som är lika perfekt som dig, en som ser bra ut, är rolig och är, ja perfekt” Mumlar jag mot hans bröstkorg, som rör sig upp och ner när han andas.

Efter kyssen lade jag mig ner bredvid Justin, i denna lilla soffa med mitt huvud på hans bröstkorg.

Han hade då placerat sin arm runt mig.

”Du är perfekt för mig” säger han och pussar mig på huvudet. Det är inte lönt att säga emot honom, jag har inte energi till det.

Annars är jag väldigt envis, men jag har precis kommit hem.

Jag tar upp fjärrkontrollen och sätter igång tv:n, mitt huvud blir tyngre och jag känner hur jag håller på att falla i en djup sömn.

Eftertexterna rullar på den andra filmen och Justin är på väg att ställa sig upp, men det tillåter inte jag och drar ner honom i soffan igen.

”April, jag måste åka. Det är ganska sent” säger han och jag kan se på hans blick att han inte vill åka.

”Stanna här över natten om du kan, mamma jobbar nog sent tror jag”

”Är det okej då? För jag har ledigt ett tag nu så jag ska ingenstans” förklarar Justin.

Jag nickar som svar till hans fråga.

Sakta reser jag mig upp och drar Justin med mig.

”Vi går till mitt rum istället” säger jag och tar med mig skålen, som det tidigare lade jordgubbar i, till köket och ställer den i diskmaskinen.

På väg upp till mitt rum tar Justin tag i min hand, utan att släppa den. Föst stelnar jag till men slappnar sedan av, så farligt är det väl inte? Vi går in i mitt lilla rum.

Direkt slänger Justin sig på min ganska stora säng, som vi båda lätt skulle få plats i.

Jag lägger mig ner bredvid honom och han lägger direkt armen om mig, försiktigt närmar jag mig honom och lägger mitt huvud på hans bröstkorg.

Jag kan höra hur hans hjärta slår i en jämn takt.

”Det är en sak jag undrar” börjar Justin på sin fråga. ”Varför är ditt rum ganska litet när ni har andra som är större?” Frågar han och stryker med sin hand över mitt hår.

”Detta var mitt första rum, pappa och jag fixade det och sen när jag blev äldre ville jag inte lämna det. Det har så många minnen av honom, förstår du?”

Justin svara inte utan jag känner att han nickar.

Sakta vänder jag mig om och kysser passionerat Justins läppar, han placerar ena handen om min midja och den andra på min rumpa.

Ett litet fniss lämnar mina läppar under kyssen när jag märker var hans andra hand är placerad.

Mina händer vilar mot hans bröstkorg, men det får dem inte göra länge. Justin rullar runt så att han är över mig, men inte med hela tyngden.

Då förflyttar jag mina händer till hans hår istället.

Hans läppar masserar mjukt mina och Justin böjar dra av min tröja, men tyvärr måste vi pausa kyssen i en sekund för att han ska få min tröja över huvudet. Han slänger den snabbt på golvet och där hamnar även hans tröja.

Justins läppar letar sig nedför min hals och han placerar försiktigt en hand på mitt ena bröst.

Ett lågt stön lämnar min mun.

”Hallå!” hör jag nedifrån, snabbt rullar jag bort från Justin, vilket inte går så bra eftersom han är över mig, och drar på mig min tröja igen.

Snabbt fixar jag även till mitt hästsvansen på mitt huvud, som hunnit bli rufsigt, jag lägger pekfingret framför min mun för att visa att Justin skall vara tyst.

Utan att behöva vänta länge på svar från Justin går jag ner till min mamma som precis kommit hem.

”Hej mamma! Jag trodde att du skulle jobba” säger jag och ger henne ett litet leende. Hon skakar på huvudet.

”Jag var ute och åt med Justins mamma, hon är riktigt trevlig. Har du ätit och har Justin åkt? Frågar hon.

”Ja” svara jag henne och hon ger mig en undrande blick.

”Ja, på båda frågorna”, egentligen vet jag inte varför jag ljuger om att han har åkt. Men jag vet också att hon absolut skulle förbjuda oss ligga i samma säng och kanske till och med i samma rum.

”Jag går och lägger mig nu” säger mamma och går fram till mig, hon pussar mig på pannan och rör sig sedan mot sitt rum som är på nedanvåningen, vilket är tur då hon inte kan höra mig och Justin.

Med snabba steg skyndar jag mig upp till Justin igen, Noga stänger jag dörren efter mig.

Jag vet att mamma sover ganska tungt och hon kommer aldrig upp till ovanvåningen på nätterna, så det finns ingen risk att hon hör oss, men jag ser ändå till att det är noga stängd för säkerhetens skull.

”Du kan sova här om du smyger ut genom fönstret innan mamma vaknar imorgon, det är lätt, jag har gjort det innan” säger jag och kollar undrande på honom, av hela mitt hjärta hoppas jag att han kommer att stanna. Han nickar och gör en gest att jag ska komma och lägga mig igen.

”Tänk om hon kommer upp hit och ser mig i natt då?” frågar han tyst när jag lagt mig tillrätta.

”Det gör hon inte” Efter den meningen fortsätter vi där vi slutade innan. Justins läppar rör sig över min hals igen.

Jag puttar försiktigt till Justin, utan något resultat. Oroligt kollar jag på klockan, min mammas klocka ringe rom en halvtimme och då måste Justin vara borta.

Med mer kraft puttar jag till honom, så att han tippar över sängkanten. En duns hörs och ett fnitter lämnar min mun.

Jag har ingen tanke på att min mamma kan höra dunsen.

Justin slår irriterat upp sina ögon och möter min blick. Hans ansiktsdrag blir meddetsamma genast mjukare.

Ett stön lämnar hans mun när han ska resa sig och råka få syn på klockan.

”Mamma går upp och exakt…” Jag sneglar hastigt på klockan. ”tjugofem minuter” säger jag och ger honom en god morgon kyss som han besvarar.

Jag hjälper honom att samla ihop kläderna som han sedan tar på sig.

Justin ställer sig vid fönstret och jag följer honom dit.

”När kommer du tillbaka?” frågar jag honom.

”Idag kanske, jag ringer dig sen” säger han och ger mig en sista kyss innan han hoppar ut genom fönstret och landar på taket.

”Hoppa ner där på garaget och sedan ner på marken” säger jag samtidigt som jag pekar vart han ska gå. Justin går osäkert mot garaget och hoppar ner på garagetaket istället precis innan han försvinner ur sikte ger han mig en slängkyss.

Plötsligt känner jag mig inte så trött längre utan går ner till köket. På vägen ner hör jag min mammas klocka ringa, efter några få sekunder stängs den av och dörren till hennes rum öppnas.

”God morgon” säger jag artigt.

”Är du redan uppe?” frågar hon trött, men piggnar snabbt till. Jag nickar och går ut till köket där Zion sitter tyst och väntar på att få mat.

”Åh, hämtade du hem honom igår?” frågar jag min mamma, inte för jag vet när hon skulle ha tid för det men han var inte här när jag kom hem. Hon nickar. Jag sätter mig på huk och tar upp honom i famnen.

”jag har saknat dig lillen” viskar jag till honom och får en blöt puss till svar.

Mamma öppna kylskåpet och tar ut frukost medans jag placerar mig på en av de fyra barstolarna. Jag sätter upp mitt hår i en hästsvans så att det inte ska vara i vägen.

”Så…” Börjar min mamma. ”Justin lämnade visst aldrig igår” säger hon och tittar på min hals. Jag försöker se vad hon tittar på men tyvärr kan man inte se sin egen hals.

”Du har ett rött märke på halsen” förklara hon och jag blir genast röd som en tomat i huvudet.

”Hade ni s…” Börjar hon irriterat säga men jag hinner avbryta henne i tid.

”Nej, mamma! Verkligen inte!” utbrister jag och bli ännu rödare i huvudet.

”Du…” börjar hon, jag kan inte urskilja vilket tonläge hon har, om hon är arg eller inte.

Vad kommer Aprils mamma att säga? Om ni vill få reda på det måste ni kommentera!

Minst 2 kommentarer till nästa kapitel!

Förra kapitlet: 

Chelseys skratt kan nog höras ända hem till mig, så högt som det är.

”Alltid att den kamelen ska ge oss ett prov första dagen i skolan, alltid.”

”Jag måste ju se hur mycket ni kan” härmar Chelsey henne, en av våra lärare, med pipig röst.

Jag brister ut i skratt.

”Kamelen?”, frågar jag henne samtidigt som jag skrattar. Chelsey hittar alltid på sådana konstiga namn, jag vet inte ens vart hon får allt ifrån.

Vi kommer fram till en liten butik som vi brukar handla i, Chelsey avbryter snabbt sig och slutar skratta. Hon stirrar på en av de tidningarna som finns, jag ställer mig bredvid henne för att läsa, men lyckas ej.

”Kom” mumlar Chelsey och drar i mig, hon har ställt sig framför mig så att jag inte skall kunna se. Så farligt kan det väl inte vara, kan det vara något om min fars olycka? Eller om Justin?

Jag har inte pratat med Justin på två månader och så farligt kan det inte vara.

”Chelsey, vad är det?” frågar jag irriterat och försöker komma fram, men hon vägrar att släppa fram mig.

Hon skakar på huvudet och hennes blick visar oro. 
”Jag lovar dig, du mår bättre av att inte vet” säger hon och drar i min arm, i ett försök att dra mig bort därifrån som inte lyckas.

”Låt mig se” fräser jag kallt och trycker mig förbi henne. Ett sista försök gör hon, men lyckas inte hålla mig borta från tidningarna.

Flera olika tidningar har samma rubrik, och en bild.

Sakta läser jag rubriken, om och om igen. Den kan inte vara sann.

Den lilla texten som står där krossar mitt hjärta i tusen bitar, jag känner hur allt blir svart för mina ögon.

”APRIL!”

Doktorn tar en sista titt på mitt huvud.

”Det var en rejäl smäll du fick” säger hon och ger mig ett leende i försök att muntra upp mig. Allt sitter kvar i mitt huvud, varför? Jag stryker fingret över det stora plåstret och grimaserar av smärtan.

Min mamma kommer in i rummet med Chelsey i släptåg.

”Hur är det?” frågar båda, oroligt, i mun på varandra, jag tittar ut genom fönstret utan att svara dem. Ännu en doktor gissar jag på, kommer in i rummet och min mamma vänder sig om för att prata med henne.

Jag kan inte urskilja ett enda ord utan vad de säger, så jag anstränger mig hårdare.

”Hon… Stanna tills hon mår bättre… Ha koll på henne” är de enda orden jag kan urskilja, ska jag stanna tills jag mår bättre? Är en fråga som bildas i mitt huvud.

Hon går ut från rummet igen och min mamma kommer fram till sjukhussängen.

Jag har alltid hatat sjukhus sedan min pappa gick bort, den sista tiden fick han tillbringa på sjukhuset.

Det väcker även så många minnen om honom.

Han levde fortfarande efter krocken, men det gick tyvärr inte att rädda honom när de väl fått in honom på sjukhuset. De sade att de försökt allt, och eftersom de var säkra på att det inte fanns något kvar att göra så fick vi spendera den sista stunden han hade kvar med honom.

Det är jag dem evigt tacksam för, för då fick jag säga alla ord som var osagda.

Jag visste att han hörde för han hade den minen som han brukar när han lyssnar.

”Gumman”, börjar hon och stryker bort håret från mitt ansikte, ” De vill att du stannar tills du mår bättre, de skall då flytta dig imorgon till ett annat ställe” Min blick är fortfarande riktad mot fönstret.

Jag orkar inte möta deras ansikten, deras blickar.

Det är bara för mycket.

”Jag kommer strax” säger Chelsey när hon hört vad min mamma berättade för mig. Jag orkar inte bry mig om vart hon skall gå, utan fortsätter bara att stirra ut genom fönstret.

Det hat börjat regna smått och solen har gömt sig.

Ett tag sitter min mamma och pratar med mig, utan att få något svar. Det är föst när Chelsey kommer hon slutar prata.

”Jag tog med mig kläder, och allt det som behövs” förklarar hon till min mamma. Jag sneglar mot dem och ser att hon packat två rosa resväskor. Hon tar upp ett par rosa mjukisbyxor och en vanlig  vit T-shirt och slänger till mig, det är fört nu jag lägger märke till att min tröja är het blodig. Hon hjälper mig att få på de nya kläderna. Det känns mycket bättre med rena kläder. Hon tar tag i mitt hår och börjar fläta det.

När hon har blivit klar kommer en ny doktor kommer in i rummet.

”Vi flyttar henne nu istället” säger hon och kommer fram till mig.

Mamma kommer springandes emot mig med tårar i ögonen.

”Åh, gumman jag har saknat dig så” utbrister hon och omfamnar mig hårt. Snabbt lägger armarna om hennes rygg, och kramar hårt tillbaka.

”Mår du bättre nu?” Hon tar mina väskor och börjar bära dem bort till bilen. Hon öppnar den silvriga bakluckan och placerar de rosa väskorna fint bredvid varandra.

Smidigt hoppar jag in i framsätet och väntar på att min mamma ska sätta sig framför ratten.

”Ja, jag har fått mycket hjälp” säger jag när hon satt sig tillrätta, jag tar ner den lilla spegeln och granskar mig själv.

Mitt ansikte ser helt förstört ut, och ögonen är trötta.

Hastigt stänger jag igen spegeln, för att slippa se mitt förstörda ansikte.

”Hur har du haft det, mamma?” Jag ger henne en blick fylld av värme och kärlek.

Jag har verkligen saknat henne, det var exakt fyra månader sedan jag såg henne sist.

Hon tar ett djupt andetag och öppnar munnen för att prata.

”Det har varit svårt utan dig” hon lägger handen på mitt ben och ger mig en snabb blick, ”Men mina föräldrar har varit till en stor hjälp. Tack” säger hon och ger mig ännu en blick, men denna är tacksam.

Hon svänger in på den lilla gatan som jag har sett så många gånger i mitt liv, framför den står vårt hus.

Det nu ommålade vita huset, var en gång ett gult tegelhus.

Min pappa älskade detta huset men när han gick bort klarade inte mamma av att se det så.

Vi hoppar ut och mamma tar mina väskor denna gång med, vi går in genom dörren och det hörs ljud från köket.

Jag ger min mamma en undrande blick men hon gör bara en gest mot köket.

Jag går in i köket och möter både Chelseys och Patties leende.

Det är så likt Justins och jag kan se tidningsartikeln framför mig.

”Justin Bieber och Selena Gomez har återförenats” lyder rubriken och den stora bilden till när de kysser varandra.

Människorna framför mig börjar bli suddiga och jag känner hur min hand släpper taget om köksbänken.

”April, ta det lugnt” säger Chelsey som håller upp mig så att jag inte ska falla till marken.

Hon leder mig till stolen hon satt på innan, den bredvid Pattie.

Pattie lägger sin hand på mitt knä och ger mig ett lugnande leende.

”Jag hörde vad som hänt, skönt att du mår bättre nu” säger hon och har fortfarande det stora leende fast klistrat på hennes mun.

Jag nickar som svar, jag har inte direkt ord för att prata.

”Du är väldigt stark, men ibland behöver även de, som är starka, hjälp.” hon ger mig ett ännu större leende, som jag inte ens visste gick. ”Det är någon som vill träffa dig” säger hon en aning oroligt.

 Jag ger alla i rummet en undrande blick men de pekar bara mot vardagsrummet.

Jag tar ett långt steg mot det, och ännu ett.

Sakta tar jag mig fram till öppningen och kikar fram.

Där i den vita soffan, som jag brukar använda, sitter han, Justin.

kommentera.

Jag tänkte avsluta denna snart och sedan börja på den andra. Så denna kommer alltså inte bli så lång.

Förra kapitlet:

”Du är helt sjuk April, du går runt i en klänning som går en centimeter nedanför rumpan, dricker och röker. Vad har hänt med den April jag kände?” han lägger sig ner på sängen.

”Jag är samma person”

”För några månader sedan skulle du inte göra sånt” jag suckar högt, kan han inte bara sluta? Man hör att han fortfarande är arg på rösten men han har lugnat sig ner lite. Jag vänder mig emot honom.

”Du har skaffat en tatuering, seriöst April” utbrister Justin ilsket. Jag vänder mig om och tittar på honom. Vad är det för fel, han har själv runt tusen tatueringar. Jag väljer att hålla tyst och inte svara honom.

Det plingar till i Justins mobil och jag tar upp den.

”Jag kommer om 5, gå ut nu” står det från Chelsey. Tack och lov, hon är en räddare i nöden. Jag ställer mig upp och plockar upp min klänning. När jag ska ta av mig tröjan säger Justin plötsligt.

”Behåll den” jag bryr mig inte om att fråga varför.

Jag trycker ner handtaget men hinner inte öppna dörren.

”Du svarade inte på min fråga, vad har hänt mer?” Jag tar ett djupt andetag, han kommer att bli jätte arg säkert.

”Jag hade…”

”Säg inte mer, varför April?”

”Förlåt” svara jag honom.

Jag vet vad jag ska göra för att inte såra honom så mycket.

”Hejdå Justin, jag gör detta för att det är bäst för dig” Jag lämnar honom med tårar i ögonen, jag lyckas hålla dem inne tills jag har stängt dörren helt. Vad har jag gjort?

 

---

 

 Jag går in i sovrummet, jag orkar inte med mitt liv just nu. Jag önskar att min pappa var här, så att han kunde hålla om mig. Chelsey kommer springandes efter mig.

”April, vad har hänt?” frågar hon oroligt. Inget kan bli värre nu, allt är redan förstört. Jag slänger mig ner i sängen och det enda jag känner är lukten från Justins tröja. Jag skulle aldrig ha gjort så, jag gillar honom verkligen, jag gillar honom väldigt mycket faktiskt.

”Jag har förstört mitt liv, jag lämnade honom för hans egna bästa. Jag skulle förstöra allt han har jobbat för så länge” säger jag samtidigt som tårarna strömmar ner för mina kinder. Jag bryr mig om honom så mycket att jag till och med lämnar honom eftersom det är bäst, även fast det kommer att bli ett helvete för mig. Jag förstår också honom, varför han reagerade så som han gjorde idag.

”Vad skulle du berätta om Kevin? Vad det än är så kan det inte bli värre” säger jag hest. Just i denna sekund vill jag bara försvinna, och komma tillbaka när allt har löst sig. Chelsey lägger sig ner i sin del av sängen.

”Är du säker att du vill höra det nu, du har redan gått igenom mycket” säger hon och kollar oroande på mig. Jag nickar, jag vill veta allt nu och inga fler hemligheter. Det är slut på dem.

”Jag visste inte att ni var tillsammans så, men han kan visst inte hålla sig till en tjej” Det var inte direkt vad jag förväntat mig. Hur kunde han? Jag vet att jag inte är så mycket bättre, men jag berättade i alla fall om för honom vad jag gjort. Om mina misstag.

”Hur länge?” frågar jag chokat. Tårarna rinner fortfarande nerför mina kinder, jag har bara Chelsey, min mamma och min farmor kvar. Var tog alla andra vägen? Jag har förstört allt, det var mitt fel att min pappa dog, det är mitt fel att jag inte har Justin kvar, det är mitt fel att Kevin också är borta. Tur att Chelsey förlät mig, för annars hade jag inte orkat ta ett andetag till.

”Vi åker hem nu, April du skrämmer mig verkligen” Ingen människa skrämde någonsin Chelsey, så då måste hon verkligen mena det.

Chelseys perspektiv

Jag har aldrig sett April så nere, jag har aldrig sett henne såhär. Hon skrämmer mig verkligen och jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd för att säga fel.

Jag går ut i köket och fyller ett glas vatten och tar en sömntablett, det är lika bra att hon får sova ut. I detta skick lär hon inte kunna sova.

Jag går in i sovrummet igen och ger henne det, hon kollar fundersamt på mig med sina trötta ögon och tar sedan tabletten. Jag lägger täcket över henne. Hon har fortfarande på sig Justins tröja, varför gjorde hon inte det som var bäst för henne? Jag tar datorn och stänger dörren, så att jag inte ska störa henne. Ljudlöst går jag och sätter mig i soffan och börjar leta efter flyg hem, vi kan inte stanna här i en vecka. Inte när hon är så dålig, jag har inte sett henne såhär dålig ända sen hennes pappa gick bort, och den perioden var inte lätt för någon. De planen som går härifrån går först imorgon kväll, jag bokar snabbt de. Vi kan inte stanna här längre än vad vi behöver.

Jag ser till att April har somnat innan jag ringer samtalet. Signalerna går sakta fram en efter en, tillslut svarar en kvinna.

”Hej, detta är Chelsey. Är Justin där?” frågar jag osäkert. Jag måste verkligen tala med honom, April kan inte gå igenom en sån här period till. Varför tillät jag ens henne att gå till festen idag? Jag visste att hon mådde dåligt, men jag var så dum att jag trodde att det skulle få henne på bättre humör.

”Nej, han glömde sin mobil här. Är det något jag kan hälsa honom?” frågar hans mamma, Pattie. Tårarna rinner sakta ner för min kind.

”Ja, att han ringer mig upp så snabbt han kan…” jag snyftar till. ”Jag är bara så rädd” jag försöker torka bort tårarna men de fortsätter att rinna.

”Vad har hänt?” frågar Pattie oroligt. Jag tar ett djupt andetag innan jag berättar för henne.

”Min bästa kompis är så konstig, jag är rädd att hon ska må så dåligt som när hennes pappa dog igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är så rädd” snyftar jag fram.

Jag skulle göra allt för att få henne att må bättre, hon är som en syster för mig. Vi går igen allt tillsammans och jag var inte där när hon behövde mig.

”Är det April?” frågar Pattie oroligt. Vad jag vet, så har ingen berättat att April känner Pattie. Fast Justin kanske har pratat om henne.

”Ja” Säger jag, men det låter mer som en viskning.

”Kan jag komma över? Jag vill jätte gärna veta vad som hänt, för Justin är också väldigt nere”

Det kommer kännas konstigt att prata med en jag inte känner, men jag är verkligen rädd.

”Ja, jag behöver verkligen prata med någon nu också. Jag bryr mig om både April och Justin. Så gärna” snyftar jag fram.

”Okej, jag kommer alldeles strax” 

Försiktigt smyger jag fram till dörren och öppnar den lite, April sover väldigt tung nu, det är bra. Jag vill inte att hon ska höra. Jag älskar henne verkligen och jag vet hur nära hon är på att ge upp, men hon måste verkligen fortsätta kämpa med allt.

~

Jag ställer ner koppen med te till Pattie och sätter mig bredvid henne.

”Så du kan berätta allt du vill, det som sägs här stannar här” säger hon och ger mig ett vackert leende. Jag ler smått tillbaka, jag kan inte förklara hur mycket tacksamhet det finns i det lilla leendet.

”Jag vet inte alla detaljer om Justin och April. Men jag är så rädd att hon ska ge upp hoppet, hon har varit nära det en gång. Hon var nära att ta sitt liv ett tag, för hon fick för sig att det var henens fel att hennes pappa gick bort. Och hon är exakt lika dan nu, jag är bara så rädd. Jag har kollat till henne nästan hundra gånger även fast jag vet att hon sover tung, jag gav henne en sömntablett” Pattie ger mig en blick som gör mig lugn. Att jag ens kan prata med henne om detta är stort, jag pratar aldrig känslor annars med folk jag inte känner.

”När åker ni?” frågar hon, jag förstår inte riktigt varför det är någon skillnad.

”Imorgon kväll” svarar jag henne. Hon nickar och tar en klunk av sitt te.

”Jag har ett ställe jag vill visa henne, du kan följa med såklart för du känner henne bättre. Ta inte på er klackarskor och sånt, för vi måste gå en bit i skogen” säger hon. Jag nickar, om Pattie vill visa henne det så får hon göra det. April kan inte må sämre än vad hon gör nu, jag vill inte att hon ska bli inlagd igen. Så om alla försöker att göra det bästa de kan, kanske hon slipper det.

~

”April, klä på dig. Vi ska åka nu” säger jag och slänger kläderna på henne. Hon tittar undrande på mig av klädvalet. Ett par mjukisbyxor, en vanlig tröja, en kofta och en svart jacka. När jag väljer kläder till henne brukar det vara mer. Hon blundar och lägger tillbaka huvudet på kudden. Hon skrämmer mig verkligen, det var såhär hon började innan hon blev riktigt dålig. Jag tar på henne mjukisbyxorna och koftan. Hon får ha kvar Justins tröja om hon vill det. Jag drar försiktigt upp henne från sängen och går ut med henne i hallen. Snabbt försöker jag ta på henne ett par bekväma skor, men det är inte det lättaste. Tillslut lyckas jag. Jag tar på henne jackan och går ut från hotellrummet. Jag visste att det skulle gå såhär, så jag hade fixat mig innan. Men idag orkade jag inte att bry mig om sminket, jag orkade inte bry mig om något egentligen. Bara April blev bra då brydde jag mig inte om något annat. Jag leder fram henne till taxin Pattie beställt och sätter mig bredvid henne. Chauffören börjar köra och jag flätar Aprils ängla hår. Det är så vackert, naturligt blont och långt. Jag önskar att jag hade sådant hår.

Aprils perspektiv

Vi kommer fram till en skog. Jag förstår inte varför Chelsey drog med mig ut till skogen. En bit ifrån oss står en kvinna. Chelsey leder mig mot henne och jag ser att det är Justins mamma. Jag känner hur tårarna är på väg men lyckas hålla dem inne.
”Hej” hälsar hon och ger mig en hård kram. En varm kram som var exakt all jag behövde nu. Hon luktar lite som Justin, så gott. Hon lägger armarna om mina axlar och börjar gå in i skogen. Efter ett tag kommer vi fram till en väldigt vacker sjö.

”Här brukar jag gå hit” förklarar Pattie. Jag förstår inte vart de vill komma med denna dag, men jag lyssnar duktigt.

”När jag mår dåligt, eller behöver tänka. Detta påminner mig om allt, det dåliga som hänt mig och det bra. Jag tänker tillbaka på det dåliga jag gått igenom och påminns av hur stark jag var, och att jag måste fortsätta att kämpa. Sedan tänker jag på det bra, det får mig att fortsätta fram i livet och vänta på vad som kommer runt nästa hörn. Minnena kommer aldrig att dö helt, men de blir lättare och det vet duMen man måste alltid komma ihåg att kämpa, April du får aldrig ge upp. Kom ihåg det” säger hon.

Jag vill så gärna lyda hennes råd, men det är försent. 

Kommentera.

Förra kapitlet:

Jag knackar på dörren som tillhör Justin, det går inte ens att beskriva hur nervös jag är inför detta samtal. Handtaget trycks ner och dörren öppnad en liten bit, jag kan inte se vem det är som öppnat men jag gissar på Justin.

”April” utbrister han och öppnar dörren helt, jag blir ännu mer rädd för detta samtal nu. Jag går bara in utan att säga ett enda ord till honom, Scenen där vi kysstes spelas upp i mitt huvud och jag går fram emot Justin. Jag lägger mina armar runt hans hals och kysser honom hårt och passionerat. Alla känslor som jag har haft de sista dagarna finns i denna kyssen. Allt spelas upp som en film i mitt huvud. Justin lägger sina händer om mina ben och lyfter upp mig. Jag förflyttar mina händer till hans kinder och pressar mina läppar hårdare mot hans läppar.

Justin, jag har tänkt ett tag och…” Jag vet helt ärligt inte om jag kan berätta detta. ”Det har hänt en del sedan sist vi sågs” Jag hoppar ner på golvet igen och går fram till dörren.

”Förlåt”

Jag skyndar mig ut från dörren och springer ner för trapporna. Jag måste härifrån, min mobil vibrerar i fickan men jag orkar inte svara.

Tur att mitt hotell inte är långt härifrån, tårarna strömmar ner för mina kinder.

Jag springer in genom de stora dörrarna och uppför trapporna så snabbt så att jag inte ens kan minnas vägen hem.

Hastigt slänger jag upp dörren och Chelsey sitter och väntar på mig i soffan.

”Åh Gumman” utbrister hon och går fram till mig och ger mig en hård kram. Exakt vad jag behöver just nu, var det verkligen rätt val? Ja, det måste det vara.

”Skulle inte någon av våra vänner ha fest ikväll?” Chelsey kollar undrande på mig och nickar sedan.

”Bra, vi går dit” jag går in till vårt sovrum och börjat rota igenom både min och Chelseys väska. Tillslut hittar jag en klänning som funkar. Den är väldigt kort, men jag bryr mig inte längre om längden på klänningen. Mitt hår är redan lockigt så det är bara sminket som återstår. Jag sminkar mig väldigt snabbt och tar ett par utav de högklackade skorna, utan att bry mig vilka. På vägen ut tar jag en av mina klänningar och slänger den till Chelsey. Hon går snabbt in till sovrummet och kommer ut lika snabbt igen fast fixad för fest.

”Förresten så vill jag tatuera mig, hinner vi imorgon?” frågar jag henne.

Jag ser på henne att hon har kommit på något.

”Jag känner en som kan fixa det på oss typ nu, för vi kan ju komma när vi vill till festen” säger hon och ler stort. Min mamma kanske dödar mig, men jag orkar inte bry mig. Chelsey får göra det om hon vill, hennes föräldrar tillåter nästan allt.

”Bra, då går vi” säger jag. Vi går ut från hotellet och Chelsey försöker få tag på en taxi, med sån tur vi har stannar en direkt och vi hoppar in. Chelsey säger adressen till chauffören och han börjar köra dit.

”Det är inte så långt” säger Chelsey.

 ”Vet du vad du vill ha?” frågar hon. Jag nickar, jag har funderat på detta länge och vill ha något som betyder för mig. Min pappa hade en fågel och mitt namn på ryggen och det betyder så mycket mer, som frihet. Fast den största anledningen jag vill ha den tatueringen är att min pappa hade en fågel.

”Du då?” frågar jag henne, hon hade också velat ha en tatuering länge men inte gjort det. Hon nickar till svar, om jag känner Chelsey rätt kommer vi säkert tänkt på samma sak.

”Fåglar?” hon tittar chockerande på men fnissar till lite sedan.

”Såklart vi tänker på samma, jag vill ha den för den symboliserar frihet lite, du vet fåglar är fria och kan flyga och sånt…” hon skrattar till av sin förklaring och jag med.

”Man pappa hade en fågel, så jag vill ha något liknande” på något sätt är det som att jag stängt av mina känslor på sistone, för några månader skulle jag fortfarande sitta och gråta på mitt rum för att jag kysste Justin. Taxin stannar och jag ger pengar plus lite extra, jag orkar inte sitta kvar och vänta. Jag hoppar snabbt ut och vi går in i studion.

”Chelsey!” säger en man runt trettio års åldern glatt. Hon går fram till honom och kramar honom.

”April, detta är min farbror” säger hon och jag hälsar glatt på honom.

”Vi vill tatuera oss” förklarar Chelsey. Han nickar.

”Vet ni vad?” vi båda nickar samtidigt och brister ut i skratt sedan.

”Gud så fint det blev, jag älskar det” säger jag och kramar om Chelseys farbror.  Han skrattar och jag går fram till kassan för att betala. Han skakar bara på huvudet.

”Oroa dig inte för det, jag har lovat Chelsey en gratis tatuering så du behöver inte betala” förklarar han. Men jag vill betala så jag lägger hälften av vad det egentligen skulle kosta på disken och tackar ännu en gång innan vi går ut.

”Din mamma, kommer hon inte typ få en hjärtinfarkt när hon ser detta?” frågar Chelsey. Jag rycker på axlarna.

”Kanske, men hon vet vad den betyder för mig. Ska vi ta taxi eller?” 

Hon skakar på huvudet.

”Den är där borta” hon pekar mot ett stort, mörkt, hus som spelar sjukt hög musik. Att jag ens kunde missa det. Vi går raskt till huset där festen ska hålla hus, vi går in och jag känner igen en del av personerna. Chelsey har släkt här och känner därför en del personer här, och jag har följt med flera gånger så jag känner dem också. De har förvandlat hela rummet till en nattklubb, visst han som äger detta huset är rik och har detta rummet bara till detta. Han får sjukt mycket pengar av sina föräldrar och jobbar inget själv. Vi går fram till baren och beställer varsin dricka.

”Ikväll försvinner ingen sådär bara, okej!” skriker Chelsey, men det hörs bara som en viskning. Jag nickar, jag behöver verkligen inte fler problem. Jag häller i mig glaset och fortsätter sedan hand i hand med Chelsey ut på dansgolvet.

Justins perspektiv

Jag vet inte varför jag blev arg på April, men hon kan inte bara komma sådär och sen bara sticka utan en förklaring. Jag hoppar in i bilen för att köra en runda, jag behöver verkligen lugna ner mig.

Jag svänger in på en gata och ser att ett av husen har fest. Musiken är så hög att den hörs tydligt in i bilen. Utanför huset står det en massa ungdomar som röker, egentligen är det sjukt dumt av dem. Jag är säker på att hälften av de som är där inne är minderåriga.

Utan anledning kollar jag mot huset och ser en person som liknar April väldigt mycket, jag svänger snabbt och kör sakta förbi igen. Detta kan inte vara sant, så dum är hon väl ändå inte?

Jag stannar bilen och hoppar ut, det är verkligen April som står och röker. Jag känner hur ilskan kommer fram igen, jag går fram till henne och tar tag i hennes handled.

Förskräckt vänder hon sig om och kollar på mig.

”Släpp den” säger jag till henne, hur dum är hon?

Hon vägrar att släppa den och försöker komma ur mitt grepp, jag håller fast och börjar gå mot bilen. Jag sätter henne ner i framsätet och knäpper bältet om henne och springer över till den andra sidan.

Folk kollar undrande på henne men hon bara rycker på axlarna. Jag startar bilen och kör snabbt iväg, jag ökar hastigheten mer och mer för varje sekund som går.

”Justin, snälla sakta ner” ber hon men det gör bara så att jag ökar farten yttligare.

”Om du slutar att röka i min bil så saktar jag ner” säger jag kallt. Hon slänger ut cigaretten och vevar upp rutan igen. Jag saktar ner en aning, men kör fortfarande lite för fort.

Aprils perspektiv

Justins käkar är spända och hans blick är kall, den Justin jag har sett idag, eller ikväll faktiskt, trodde jag inte fanns.

Han svänger in på en parkeringsplats och går ut från bilen, han snarare springer, över till min sida och drar ut mig.

För denna Justin är jag faktisk rädd för, hans beteende är inte likt honom.

Han håller ett hårt grepp om min handled som gör ont.

”Justin kan du släppa mig, det gör ont” Han nästan morrar till svar och drar mig upp för trapporna efter sig.

Han Öppnar dörren och smäller igen den när jag kommit in.

”Hur fan tänker du?” han smäller händerna i väggen med mitt huvud emellan. Jag kollar ner i marken, jag vågar inte säga något fel.

”Jag tänkte inte” säger jag tyst.

”För helvete April, jag trodde att du var smartare än såhär!” skriker han och vänder sig om så att jag bara ser hans ryggtavla.

”Vad fan tror du jag ska göra när hela mitt liv är förstört?” frågar jag honom surt, om han ska bete sig som ett svin så kan jag också göra det. Han vänder sig om och slår en knytnäve i väggen.

”Hur fan kan ditt liv vara förstört?” jag har aldrig hört han svära såhär mycket, jag har aldrig sett honom vara såhär arg innan.

”Det började med att du kysste mig” säger jag tyst. Justin går en bit bort från mig. Just i denna stund är detta det sista stället jag vill vara på.

”Hur fan kan en kyss förstöra ett liv, om du nu inte ville kunde du ju bara puttat bort mig. Så jävla svårt är det inte” fräser Justin.

Jag tar ett djupt andetag.
”Det ena leder till det andra” Svarar jag honom kallt.

Hela Justin stelnar till och kollar på mig.

”Vad har du gjort?”

”Jag var på en fest” säger jag och går fram till Justins säng, jag orkar inte diskutera nu. Jag sätter mig i den och slänger av mig skorna, jag går fram till hans resväska som ännu inte är uppackat och tar en tröja.

Jag drar av mig klänningen och tar på mig den alldeles för långa tröjan. Jag lägger mig ner i Justins stora säng och tar hans mobil som ligger på nattduksbordet. Jag skriver ett sms till Chelsey.

”Förlåt, men Justin kom och var helt jävla arg. Är hos han nu. Puss love u” jag skickar iväg det till henne och lägger tillbaka telefonen.

”Du är helt sjuk April, du går runt i en klänning som går en centimeter nedanför rumpan, dricker och röker. Vad har hänt med den April jag kände?” han lägger sig ner på sängen.

”Jag är samma person”

”För några månader sedan skulle du inte göra sånt” jag suckar högt, kan han inte bara sluta? Man hör att han fortfarande är arg på rösten men han har lugnat sig ner lite. Jag vänder mig emot honom.

”Du har skaffat en tatuering, seriöst April” utbrister Justin ilsket. Jag vänder mig om och tittar på honom. Vad är det för fel, han har själv runt tusen tatueringar. Jag väljer att hålla tyst och inte svara honom.

Det plingar till i Justins mobil och jag tar upp den.

”Jag kommer om 5, gå ut nu” står det från Chelsey. Tack och lov, hon är en räddare i nöden. Jag ställer mig upp och plockar upp min klänning. När jag ska ta av mig tröjan säger Justin plötsligt.

”Behåll den” jag bryr mig inte om att fråga varför.

Jag trycker ner handtaget men hinner inte öppna dörren.

”Du svarade inte på min fråga, vad har hänt mer?” Jag tar ett djupt andetag, han kommer att bli jätte arg säkert.

”Jag hade…”

”Säg inte mer, varför April?”

”Förlåt” svara jag honom.

Jag vet vad jag ska göra för att inte såra honom så mycket.

”Hejdå Justin, jag gör detta för att det är bäst för dig” Jag lämnar honom med tårar i ögonen, jag lyckas hålla dem inne tills jag har stängt dörren helt. Vad har jag gjort?

Kommentera.

Förra kapitlet:

Jag drar upp den sista maskrosen från rabatten och slänger den i hinken.

Sakta stäcker jag upp min händer mot solen och granskar dem, de är riktigt smutsiga vid detta laget men så går det när man jobbat hårt i trädgården en hel dag.

 Min mor kommer gåendes mot mig med ett leende och jag urskilja att hon gömmer något bakom sin rygg.

Jag ger henne ett leende tillbaka och försöker diskret kolla bakom henens rygg. Men hon gömmer -vad det nu är- väldigt väl.

”Gumman, du har jobbat så hårt denna vecka så jag har med mig en liten present till dig” säger hon och ger mig ett stort äkta leende.

Hon sätter ner något med päls på marken och det lilla livet vänder sig mot mig.

En liten valp, med underbara ögon. Jag klappar honom försiktigt över ryggen och ser upp på min mor igen.

”Tack så hemskt mycket” säger jag och ger henne en hård kram.

”Han har inget namn än” säger hon och tittar in i mina ögon. Jag sätter mig på huk och granskar honom noga.

”Han ska få heta Zion” säger jag till min mor och hon skiner upp i ett leende av namnet. Min far älskade det namnet, det trodde först att jag var en pojke. Då sade min far att jag skulle heta Zion, men till sin besvikelse var jag en flicka. Efteråt sa han att han var glad at han fick en April istället. 

---

 

Otåligt kollar jag på klockan, Chelsey och Kevin skall snart komma hem.

Egentligen vet jag inte varför jag sitter i fönstret och väntar, för ingen av dem kommer ändå inte komma springandes hit och berätta hur saknad jag har varit.

En svart bil kör in på deras uppfart, försiktigt drar jag för gardinen lite så att jag inte syns.

Gramdörren öppnas och en osminkad Chelsey går ut från bilen. 

Hennes hår är uppsatt och hon har ett par svarta solglasögon, hennes mun är format som ett rakt streck.

Hon går runt om bilen och öppnar bagageluckan och tar ut sina väskor, raskt börjar hon gå mot dörren. På andra sidan har Kevin också kommit ut, inga fjärilar finns i min mage längre. Hur de kunde försvinna av en kyss vet jag inte, känslorna kan väl inte bara försvinna så snabbt.

”Här gumman” säger min farmor och ger mig en kopp varmchoklad. Jag ler tacksamt mot henne.

”Var är Zion? Följer han inte med dig över allt?” Hon kollar ner mot golvet och sedan ut mot köket.

”Jag gav honom lite kött” säger hon och kollar lite skyldigt mot mig.

Jag himlar med ögonen och ler lite mot henne.

”Farmor, jag har ju sagt att han inte kan äta hela tiden” Säger jag och suckar överdrivet högt. Hon klappar mig försiktigt på armen och ger mig blygt ett leende.

Jag tar försiktigt en klunk, för att inte bränna mig. Hastigt vänder jag all min uppmärksamhet mot Chelseys hus. Men till min besvikelse har båda gått in vid detta laget.

Jag stoppar in den sista biten av kakan och tuggar snabbt.

”Farmor, det har varit jätte kul att träffa dig idag men jag måste hem nu” säger jag och skjuter in stolen intill bordet. Min farmor följer efter mig ut i hallen.

”Hur ska du ta dig hem gumman?”

Jag tar på mig min jacka och vänder sedan min uppmärksamhet till henne.

”Jag ska gå, jag kan behöva rensa mitt huvud” Jag ger henne en stor kram och öppnar den bruna dörren.

”Ta hand om dig gumman, jag älskar dig”

”Älskar dig också, farmor” säger jag och stänger dörren efter mig.

Med raska steg börjar jag gå hemåt, diskret sneglar jag i deras trädgård och ser att Chelsey sitter ute och solar. Inte för att det behövs, för hennes perfekt smala kropp är redan så brun den behöver vara. Det är en sak jag alltid har avundats Chelsey med, hela hon är perfekt.

Hon kan gå ut osminkad och ingen märker det, hon är naturligt brun och behöver inte sola på vintern. Och hon är helt perfekt smal.

Tillskillnad från mig, som ser ut som ett troll varje morgon, måste sola på vintern och är lite knubbig. Jag är inte direkt tjock, men inte perfekt smal heller.

Jag vet också att Chelsey tycker att det är jobbigt att vara så smal, för alla tror att hon inte äter något fast hon är den personen som äter mest av alla jag känner.

Jag tycker också att det är fint när en person inte är helt perfekt, för då ser man att den är mänsklig. Men när det gäller mig själv, då kommer jag nog aldrig kunna acceptera att jag ser ut som jag gör.

Att jämföras med Chelsey är en av de värsta sakerna, enligt alla är hon helt perfekt men jag däremot är inte lika vacker.

Det skulle heller inte kunna gå med Justin, hela hans utseende är bara att dö för. Och de stunderna jag trott att jag var bra nog för honom, då vet jag inte vad jag inbillat mig. En som Justin vill inte dejta en som mig, vi är inte av samma sort. Han är känd, ser bra ut och helt perfekt, jag är allt tvärtemot det.

Under hela promenaden hem har jag tänkt på vad jag ska görs med Kevin och Justin, och jag kom på det bästa alternativet. Jag måste lämna en av dem, och vem vet jag också.

Jag häller upp maten i Zions skål och sätter ner den på golvet.

”Egentligen borde du inte äta mer, farmor gav dig ju hur mycket mat som helst innan idag, min lilla tjockis” säger jag till honom. Enda sen Chelsey och Kevin kom hem har jag varit hos min farmor varje dag. Helt ärligt vet jag inte varför, utan det har bara känts rätt att vara där.

Antingen för att jag ville få henne att prata med mig igen eller hålla mig undan, det sista stället hon skulle leta efter mig på var hos farmor. Antagligen för att det är närmast henne.

Någon knackar på dörren, det låter exakt som Chelsey men det är inget jag får inbilla mig.

Raskt gåt jag dit och öppnar. Till min förvåning kommer Chelsey gåendes in i hallen och ut till vardagsrummet. Precis som ingenting har hänt. Jag går häpet efter henne.

Hon slår sig ned i sin vanliga soffa och jag sätter mig framför henne.

”Jo, jag har tänkt” hon avbryter sig och kollar upp lite på mig. ”Jag vill veta allt och jag förlåter er” säger hon och ger mig ett litet leende, så falskt så att vem som helst hade kunnat se det.

”Vad vill du veta?” frågar jag tyst och tittar smått på henne.

Hon lägger upp benen på bordet.

”Hur länge?”

Jag tar ett djupt andetag.

”Några månader, helt ärligt så har jag glömt bort tiden” hon spärrar upp ögonen en aning och ger mig en förvånad blick.

”Okej, nu har du saker att förklara. Du har alltid koll på allt, detta är inte normalt. Det är någon annan som tar all din uppmärksamhet va?” säger hon och ett litet leende leker på hennes läppar. Vad som än hänt, så älskar Chelsey alltid allt med kärlek.

”Ja, det var det mitt samtal handlade om” säger jag som svar till henens fråga, inte för att det är ett direkt svar men det är en förklaring till varför jag ringde henne.

”Vem?” Chelsey nästan hoppar upp och ner i soffan så nyfiken hon är, nu känns det som att allt är som innan.

”Justin”

Hon nickar på huvudet och jag kan se i hennes blick att det var hennes gissning.

”Hur hände det?” frågar hon ännu mer nyfiket.

”Vi kysstes” säger jag och scenen spelas upp i mitt huvud. Den underbaraste kyssen, hans perfekta läppar mot mina, hans varma händer runt min midja.

”Ojoj, April du måste bestämma vilken kille du ska behålla” säger hon och ett klingande skratt lämnar henne strupe.

”Jag har gjort det, men var inte du sur?” frågar jag henne, hon kommer in här som om inget har hänt.

”Nej, jag accepterar det April. Men jag hade velat veta från början, då hade jag antagligen inte agerat såhär”

Den förklaringen är nog för mig.

”Så vem blir den lycklige?” frågar hon och genast blir jag på sämre humör. Helst hade jag inte velat lämna någon av dem, men jag måste det. Jag älskar både men på helt olika sätt.

”Din min är tillräcklig förklaring för mig, jag vet vem det blir och jag är glad för din skull” säger hon och ställer sig upp.

Hon går fram till min sida av bordet och sträcker fram handen.  Jag tar tag i den och hon drar upp mig.

”Du behöver lite kul, nu går vi ut och festar” säger hon och springer upp med mig hand i hand till mitt rum.

Hon förstår inte hur bra det var att hon såg på mig vem det blir, för jag hade aldrig klarat av att säga hans namn.

Så vem blir det nu?

Om jag inte får minst 2 kommenaterer på detta kapitlet så kommer jag inte lägga ut förrän jag får kommentarerna. Det känns inte lönt då, så vil ni ha ett kapitel se då till att kommentera.

Ju mer ni kommenterar ju mer skriver jag!

2 kommentarer till nästa!

Förra kapitlet:

Han lägger händerna på mina kinder och närmar sig sakta mitt ansikte.

Försiktigt nuddar hans läppar mina, han stannar så i en sekund innan hans läppar trycks mot mina. Hans läppar är mjuka, ivriga och rör sig perfekt emot mina. Jag flätar in mina fingrar i hans hår och han förflyttar sina händer till min midja istället.

”Dig” viskar jag mot hans läppar och återgår snabbt till att kyssa honom igen. Allt är perfekt, hans hungriga läppar emot mina. Hans varma händer om min midja. Såhär kändes det aldrig med Kevin, det var inte såhär perfekt då. Plötsligt avslutar jag kyssen. Kevin.

Snabbt hoppar jag ur sängen och springer ner för trappan, vad har jag gjort? Hastigt tar jag mina skor och en jacka och springer ut från huset och Justin. 

Jag kommer aldrig att kunna berätta detta för Kevin, jag kan inte. Jag stannar upp en sekund för att raskt ta på mig mina skor och fortsätter sedan att springa, jag vet inte vart jag är på väg men fortsätter ändå framåt. En liten bit bort skymtar jag ett hus och en massa träd, genast känner jag igen det. Wishs gård. Jag springer in på gården och knackar på den bruna dörren.

Fotsteg hör inifrån och dörren öppnas en liten bit. Det enda jag ser är en bit av Jacobs ansikte.

”Men April” utbrister han och öppnar dörren helt. Han kramar om mig länge och tittar sedan oroligt på mig.

”Vad har hänt?” säger han och torkar bort tårarna från mina kinder som jag fört lagt märke till nu. Han leder mig till soffan och jag sätter mig ner bredvid honom. Sakta lutar jag huvudet mot hans axel.

”Mamma är inte hemma” säger han och har fortfarande den oroliga glimten i ögat. Jag snyftar till och tårarna börjar rinna ännu mer.

”Jag har en pojkvän och idag kysste jag en annan” viskar jag tyst. Han smeker försiktigt mitt hår. Jag hade aldrig berättat något sånt här för Jacob, egentligen träffade jag honom nästan aldrig.

”Din telefon ringer” säger han och jag plockar sakta upp min telefon. Utan att titta vem det är så svarar jag.

”April, vart tog du vägen?” hör jag Justins oroliga röst säga. Vad ska jag svara? Jag får inte fram ett enda ord. Justins andetag är det enda som hörs medans han väntar på svar, men inte ett enda litet ljud kommer ut från min mun. Sakta drar jag in så mycket luft jag kan i mina lungor och blåser ut det igen.

”Min... min nyckel ligger på skrivbordet, du kan ta den och låsa. Lägg den sedan under krukan vid trappan” min röst brister på slutet även om jag försökte låta så stark som möjligt. Jag skäms så mycket, vad har jag gjort.

Jag har precis förstört min vänskap med Justin, jag har förstört mitt förhållande med Kevin. Jag har förstört allt.

”April, jag…” Snabbt lägger jag på innan han fortsätter på meningen, just nu klarar jag verkligen inte av att höra hans röst. Vad är det jag känner för honom?

Jacob öppnar sin mun för att säga något, men ångrar sid direkt.

”Säg det bara, säg hur dum jag är och vad fan jag tänkte på. Säg att jag…” Han skakar på huvudet och jag avbryter snabbt mig.

”Nej, alla gör misstag April, du också. Ingen är perfekt. Det var Justin visst?” frågar han. Jag nickar och slår ner blicken.

”Du borde prata med honom, om vad som hänt” säger Jacob ganska tyst. Egentligen borde jag det, men jag klarar inte av det. Bara tanken på vad jag gjort bryter jag ihop av. Men det kändes så rätt, allt kändes så rätt med Justin.

Men jag känner knappt honom, visst jag vet mycket om honom och han vet mycket om mig. Men 2 och en halv vecka har vi träffats, och det räcker inte.

Kan man verkligen älska en person så mycket efter så kort tid?

Jag drar borsten över Catelayas hals en sista gång, hastig kollar jag bort mot Jacob som har börjat sadla Chaquette. Jag går förbi honom och tar upp Catelayas sadel, på vägen tillbaka till henne klappar jag Star som fortfarande är skadad. Stackars Chelsey, hon älskar verkligen sin häst men kan inte rida honom.

Snabbt slänger jag upp sadeln, men ångrar mig sedan. Det var länge sedan jag red barbacka.

Raskt lägger jag tillbaka henens sadel på plats och går fram till Jacob.

”Är du klar?” frågar jag honom. Han nickar hastigt och jag går fram till Catelaya. Sakta tar jag tag i hennes tyglar och börjar gå ut.

Vid trädet som ligger ned på marken stannar jag och ställer mig på det. Jag tar tag i hennes man och hoppar upp. Tack och lov att det trädet föll, för utan det skulle jag inte kunna hoppa upp på henne. 

Jacob har också hoppat upp och börjat skritta mot skogen. Jag följer hans exempel. Jag kan inte komma ihåg senast när jag såg honom rida, det var så länge sedan. När vi var små red vi varje dag, vi var bästa vänner då. Men när han blev äldre slutade han med allt sådant och började hitta på andra saker.

Jag var först besviken på honom, hur kunde en fest vara viktigare än allt annat? Men jag kom över det snabbt, han får göra vad han vill. Det är ju ändå hans liv.

Att rida hjälper alltid mig att tänka, mamma ville alltid att jag skulle gå till en psykolog när pappa hade gått bort, men det hjälpte aldrig. Utan det enda som fick mig att må bättre var att rida. Hon förstod aldrig det och gör det fortfarande inte, men det gjorde alltid pappa.

Justins perspektiv.

Ännu en gång försöker jag ringa April, men jag kommer till hennes telefonsvarare igen.

”Hej detta är April, jag kan inte svara just nu men lämna ett meddelande så ringer jag upp dig snart” jag lägger snabbt på. Det är inte lönt att lämna fler, hon kommer ändå inte ringa upp mig när hon ser det. Jag går fram till hennes skrivbord som hon sa att nyckeln skulle ligga på.

Bredvid den lilla tavlan på henne och Kevin ligger den, jag tar upp tavlan och kollar på den. Hon ser så lycklig ut, hennes stora vackra leende och den speciella glimten i hennes ögon som bara finns där när hon är lycklig. Jag har sett den så ofta på sistone att jag är van vid den, men den blicken jag fick precis innan hon lämnade huset, den var så smärtfylld. Jag har aldrig sett en person så full av smärta.

Det som hände kom plötsligt, även för mig. Jag gillar henne verkligen, det gör jag. Allt kändes rätt i den stunden, som att hela världen stod stilla i de sekunderna. Att vi var de enda som existerade, bara vi och inget annat.

Känslan när jag ser henne, det känns som om jag överlever allt bara jag får se hennes leende. Att få röra vid henne, att få se hennes vackra ögon. Hela April får mig att känna mig hel, som att ingen del av mig saknas längre.

När jag kysste henne kände jag allt, exakt allt. Så många nya känslor finns inom mig nu, att jag inte ens vet vad de betyder. Jag har inte en sen aning om vad de betyder, jag har aldrig känt såhär för en person. Inte ens för Selena, jag trodde att det jag kände för henne var äkta. Men vad är detta i så fall? 

Jag går ut från Aprils rum, men stannar is dörren. Jag granskar varenda liten detalj av hennes rum.

Det är ganska litet, inte för litet men inte jätte stort heller. När jag såg detta stora hus först trodde jag att hennes rum skulle vara större, för vad jag vet finns det gästrum som är större.

Vid fönstret står det en lagom stor säng, lite större än normalt och det hänger en tv på väggen så att man kan ligga i sängen och titta på tv samtidigt.

Mittemot sängen hänger det massor av kläder, i slutet av kläderna är det en dörr in till hennes garderob.

Precis vid dörren står ett skrivbord och ett sminkbord bredvid. De är i exakt samma färg och höjd, så att det ser ut som att de sitter ihop.

I det lilla fönstret står det vita bokstäver och över det hänger det en ljusslinga. Hela hennes rum är mysigt, det är inte för mycket saker i det och det känns inte trångt även fast det är litet. Jag stänger försiktigt den vita dörren och går ner för trappan.

En nyckel vrids om i låset och ytterdörren öppnas. April är det första jag kommer att tänka på men möts av henens mamma istället. Jag ger henne ett litet leende och går sakta ner de sista stegen.

”Är inte April här?” frågar hon och besvarar mitt leende. Jag skakar5 på huvudet. En liten rynka bildas i hennes panna.

”Var är hon?” frågar Auden, jag tar ett djupt andetag.

”Jag vet faktiskt inte… det hände en sak och hon sprang iväg. Jag har ingen aning om vart” säger jag nervöst. Jag är vanligtvis inte såhär nervös, men jag känner knappt henens mamma. Hon hänger upp sin jacka och börjar stega in mot vardagsrummet.

”Kom Justin” säger hon och jag blir ännu nervösare. Jag går efter Auden och sätter mig i soffan mittemot henne.

”Vad hände?” frågar hon. Och tittar mjukt på mig, jag glömmer bort orden helt och sitter tyst en stund.

”Jag…Vi kysstes” säger jag tyst med blicken på golvet. Auden spärrar upp ögonen.

Vad tycker ni? förlåt igen för att det dröjde, men jag har andra saker att göra också.

Minst 2 kommentarer till nästa.