~Aprils perspektiv ~ Kapitel 19.
Förra kapitlet:
Han lägger händerna på mina kinder och närmar sig sakta mitt ansikte.
Försiktigt nuddar hans läppar mina, han stannar så i en sekund innan hans läppar trycks mot mina. Hans läppar är mjuka, ivriga och rör sig perfekt emot mina. Jag flätar in mina fingrar i hans hår och han förflyttar sina händer till min midja istället.
”Dig” viskar jag mot hans läppar och återgår snabbt till att kyssa honom igen. Allt är perfekt, hans hungriga läppar emot mina. Hans varma händer om min midja. Såhär kändes det aldrig med Kevin, det var inte såhär perfekt då. Plötsligt avslutar jag kyssen. Kevin.
Snabbt hoppar jag ur sängen och springer ner för trappan, vad har jag gjort? Hastigt tar jag mina skor och en jacka och springer ut från huset och Justin.
Jag kommer aldrig att kunna berätta detta för Kevin, jag kan inte. Jag stannar upp en sekund för att raskt ta på mig mina skor och fortsätter sedan att springa, jag vet inte vart jag är på väg men fortsätter ändå framåt. En liten bit bort skymtar jag ett hus och en massa träd, genast känner jag igen det. Wishs gård. Jag springer in på gården och knackar på den bruna dörren.
Fotsteg hör inifrån och dörren öppnas en liten bit. Det enda jag ser är en bit av Jacobs ansikte.
”Men April” utbrister han och öppnar dörren helt. Han kramar om mig länge och tittar sedan oroligt på mig.
”Vad har hänt?” säger han och torkar bort tårarna från mina kinder som jag fört lagt märke till nu. Han leder mig till soffan och jag sätter mig ner bredvid honom. Sakta lutar jag huvudet mot hans axel.
”Mamma är inte hemma” säger han och har fortfarande den oroliga glimten i ögat. Jag snyftar till och tårarna börjar rinna ännu mer.
”Jag har en pojkvän och idag kysste jag en annan” viskar jag tyst. Han smeker försiktigt mitt hår. Jag hade aldrig berättat något sånt här för Jacob, egentligen träffade jag honom nästan aldrig.
”Din telefon ringer” säger han och jag plockar sakta upp min telefon. Utan att titta vem det är så svarar jag.
”April, vart tog du vägen?” hör jag Justins oroliga röst säga. Vad ska jag svara? Jag får inte fram ett enda ord. Justins andetag är det enda som hörs medans han väntar på svar, men inte ett enda litet ljud kommer ut från min mun. Sakta drar jag in så mycket luft jag kan i mina lungor och blåser ut det igen.
”Min... min nyckel ligger på skrivbordet, du kan ta den och låsa. Lägg den sedan under krukan vid trappan” min röst brister på slutet även om jag försökte låta så stark som möjligt. Jag skäms så mycket, vad har jag gjort.
Jag har precis förstört min vänskap med Justin, jag har förstört mitt förhållande med Kevin. Jag har förstört allt.
”April, jag…” Snabbt lägger jag på innan han fortsätter på meningen, just nu klarar jag verkligen inte av att höra hans röst. Vad är det jag känner för honom?
Jacob öppnar sin mun för att säga något, men ångrar sid direkt.
”Säg det bara, säg hur dum jag är och vad fan jag tänkte på. Säg att jag…” Han skakar på huvudet och jag avbryter snabbt mig.
”Nej, alla gör misstag April, du också. Ingen är perfekt. Det var Justin visst?” frågar han. Jag nickar och slår ner blicken.
”Du borde prata med honom, om vad som hänt” säger Jacob ganska tyst. Egentligen borde jag det, men jag klarar inte av det. Bara tanken på vad jag gjort bryter jag ihop av. Men det kändes så rätt, allt kändes så rätt med Justin.
Men jag känner knappt honom, visst jag vet mycket om honom och han vet mycket om mig. Men 2 och en halv vecka har vi träffats, och det räcker inte.
Kan man verkligen älska en person så mycket efter så kort tid?
Jag drar borsten över Catelayas hals en sista gång, hastig kollar jag bort mot Jacob som har börjat sadla Chaquette. Jag går förbi honom och tar upp Catelayas sadel, på vägen tillbaka till henne klappar jag Star som fortfarande är skadad. Stackars Chelsey, hon älskar verkligen sin häst men kan inte rida honom.
Snabbt slänger jag upp sadeln, men ångrar mig sedan. Det var länge sedan jag red barbacka.
Raskt lägger jag tillbaka henens sadel på plats och går fram till Jacob.
”Är du klar?” frågar jag honom. Han nickar hastigt och jag går fram till Catelaya. Sakta tar jag tag i hennes tyglar och börjar gå ut.
Vid trädet som ligger ned på marken stannar jag och ställer mig på det. Jag tar tag i hennes man och hoppar upp. Tack och lov att det trädet föll, för utan det skulle jag inte kunna hoppa upp på henne.
Jacob har också hoppat upp och börjat skritta mot skogen. Jag följer hans exempel. Jag kan inte komma ihåg senast när jag såg honom rida, det var så länge sedan. När vi var små red vi varje dag, vi var bästa vänner då. Men när han blev äldre slutade han med allt sådant och började hitta på andra saker.
Jag var först besviken på honom, hur kunde en fest vara viktigare än allt annat? Men jag kom över det snabbt, han får göra vad han vill. Det är ju ändå hans liv.
Att rida hjälper alltid mig att tänka, mamma ville alltid att jag skulle gå till en psykolog när pappa hade gått bort, men det hjälpte aldrig. Utan det enda som fick mig att må bättre var att rida. Hon förstod aldrig det och gör det fortfarande inte, men det gjorde alltid pappa.
Justins perspektiv.
Ännu en gång försöker jag ringa April, men jag kommer till hennes telefonsvarare igen.
”Hej detta är April, jag kan inte svara just nu men lämna ett meddelande så ringer jag upp dig snart” jag lägger snabbt på. Det är inte lönt att lämna fler, hon kommer ändå inte ringa upp mig när hon ser det. Jag går fram till hennes skrivbord som hon sa att nyckeln skulle ligga på.
Bredvid den lilla tavlan på henne och Kevin ligger den, jag tar upp tavlan och kollar på den. Hon ser så lycklig ut, hennes stora vackra leende och den speciella glimten i hennes ögon som bara finns där när hon är lycklig. Jag har sett den så ofta på sistone att jag är van vid den, men den blicken jag fick precis innan hon lämnade huset, den var så smärtfylld. Jag har aldrig sett en person så full av smärta.
Det som hände kom plötsligt, även för mig. Jag gillar henne verkligen, det gör jag. Allt kändes rätt i den stunden, som att hela världen stod stilla i de sekunderna. Att vi var de enda som existerade, bara vi och inget annat.
Känslan när jag ser henne, det känns som om jag överlever allt bara jag får se hennes leende. Att få röra vid henne, att få se hennes vackra ögon. Hela April får mig att känna mig hel, som att ingen del av mig saknas längre.
När jag kysste henne kände jag allt, exakt allt. Så många nya känslor finns inom mig nu, att jag inte ens vet vad de betyder. Jag har inte en sen aning om vad de betyder, jag har aldrig känt såhär för en person. Inte ens för Selena, jag trodde att det jag kände för henne var äkta. Men vad är detta i så fall?
Jag går ut från Aprils rum, men stannar is dörren. Jag granskar varenda liten detalj av hennes rum.
Det är ganska litet, inte för litet men inte jätte stort heller. När jag såg detta stora hus först trodde jag att hennes rum skulle vara större, för vad jag vet finns det gästrum som är större.
Vid fönstret står det en lagom stor säng, lite större än normalt och det hänger en tv på väggen så att man kan ligga i sängen och titta på tv samtidigt.
Mittemot sängen hänger det massor av kläder, i slutet av kläderna är det en dörr in till hennes garderob.
Precis vid dörren står ett skrivbord och ett sminkbord bredvid. De är i exakt samma färg och höjd, så att det ser ut som att de sitter ihop.
I det lilla fönstret står det vita bokstäver och över det hänger det en ljusslinga. Hela hennes rum är mysigt, det är inte för mycket saker i det och det känns inte trångt även fast det är litet. Jag stänger försiktigt den vita dörren och går ner för trappan.
En nyckel vrids om i låset och ytterdörren öppnas. April är det första jag kommer att tänka på men möts av henens mamma istället. Jag ger henne ett litet leende och går sakta ner de sista stegen.
”Är inte April här?” frågar hon och besvarar mitt leende. Jag skakar5 på huvudet. En liten rynka bildas i hennes panna.
”Var är hon?” frågar Auden, jag tar ett djupt andetag.
”Jag vet faktiskt inte… det hände en sak och hon sprang iväg. Jag har ingen aning om vart” säger jag nervöst. Jag är vanligtvis inte såhär nervös, men jag känner knappt henens mamma. Hon hänger upp sin jacka och börjar stega in mot vardagsrummet.
”Kom Justin” säger hon och jag blir ännu nervösare. Jag går efter Auden och sätter mig i soffan mittemot henne.
”Vad hände?” frågar hon. Och tittar mjukt på mig, jag glömmer bort orden helt och sitter tyst en stund.
”Jag…Vi kysstes” säger jag tyst med blicken på golvet. Auden spärrar upp ögonen.
Vad tycker ni? förlåt igen för att det dröjde, men jag har andra saker att göra också.
Minst 2 kommentarer till nästa.
