”Du vet att jag sa att jag var med i ett gäng?” Jag nickade, jag mindes exakt vilka ord han använt.

”Bra, han är ledaren i det gänget, och vad du än gör så håll dig borta från honom” sade han, han sade det inte alls med en skämtsam ton, utan han var helt allvarligt.

Han stannade plötsligt, och tog upp sin mobil.

Det enda jag kunde se var de stora siffrorna på skärmen, 22:45 visade dem. Hade redan klockan hunnit bli så mycket?

”Varför?” frågade jag, jag ville verkligen veta innan jag stack hemåt. Jag visste att jag skulle få problem när jag kom hem, men jag behövde veta detta.

”Bara håll dig borta från honom”

”Du måste nog hem nu, klockan är mycket” skyndade sig Beau att säga efter meningen innan.

Jag kanske inte skulle få ur honom svaret nu, men senare.

Jag var tvungen att veta varför, vem var han?

Varför skulle jag hålla mig borta från honom?

Och varför ville inte Beau berätta?

Tusen frågor bildades i mitt huvud, och jag kom fram till att man kunde göra om dem till en enda fråga: Varför?

”Jag skjutsar dig hem, kom” sade han och började gå tillbaka den vägen vi kom hit på, förbi mitt favorit café och in på parkeringen.

På parkeringen stod det bara två bilar, en sportbil och en gammal sliten bil, eftersom den andra killen hade haft en sportbil antog jag också att Beau skulle ha en, de var ändå i samma gäng ju.

Som jag trott gick han fram till den fina bilen och öppnade passagerardörren till mig, jag log vänligt och hoppade in.

Bilen luktade ny, precis som om han köpt den idag.

Han hoppade in på sin sida av bilen och startade motorn, den gav ifrån sig ett högt ljud och han körde snabbt iväg från parkeringen.

Precis som den mystiska killen körde han alldeles för fort, men jag sade inget. Jag ville ändå hem så snabbt jag kunde.

”Var bor du?” frågade han, han började likna den andra killen nu. Han pratade kallt och han gav mig inte en enda mjuk blick.

”Sväng höger här framme, sedan tar du höger i rondellen och sedan vänster. Det är huset längst ner på gatan” förklarade jag, han nickade till svar utan att ta blicken från vägen.

”Varför vill du inte berätta varför jag skall hålla mig undan från honom?” försökte jag igen, han spände sina käkar, och som innan svarade han inte på min fråga.

Beau ökade farten igen, och det var bara en gata kvar innan mitt hus. Jag skulle inte hinna få ur honom svaret.

Plötsligt stannade han och vi stod vid mitt hus, jag satt kvar i bilen ett tag.

Vi satt där under tystnad, tillslut bestämde jag mig för att gå in.

Jag öppnade bildörren och skulle precis kliva ut när Beau stoppade mig.

”Ehm, skulle jag kunna få ditt nummer?” frågade han osäkert, och som innan kliade han sig i nacken, som han alltid verkade göra när han var osäker.

”Visst” svarade jag och avfyrade ett leende. Jag gav honom min mobil, så han kunde knappa in sitt nummer.

När han var kvar gav han tillbaka den, jag tryckte på numret som syntes på skärmen och den ringde till hans telefon.

Precis när jag hörde signalen från hans mobil, lade jag på och gick ut från bilen.

Vinden slog mot mina ben, det hade blivit riktigt kyligt ute under färden hemåt.

”Så nu har du mitt nummer, ses” sade jag och gav honom ett sista leende innan jag smällde igen den svarta dörren. Sakta gick jag upp på uppfarten, men hann inte ända fram till dörren innan min bror öppnat sitt fönster och ropade på mig.

”Gå upp på garaget och sedan taket, hoppa in genom mitt fönster” försökte han ropa så tyst som möjligt.

Utan att undra varför, gjorde jag som han sade, jag gick bort till garaget hoppade upp på soptunnorna och upp på garagetaket.

Försiktigt gick jag bort mot hustaket, när jag tillslut kom dit satte jag ena foten på taket och drog mig upp med händerna.

Det var länge sedan jag gjorde detta, jag och Dominic gjorde alltid detta för fyra år sedan.

Jag kom exakt ihåg hur man gjorde, men kände mig ändå som en nybörjare.

Jag kom fram till Dominics fönster och hoppade in, hans rum var sig likt, förutom att han hade flyttat runt möblerna och det luktade rök.

”Röker du här inne?” frågade jag och rynkade på näsan.

Han skrattade tyst åt min grimas, men nickade sedan. Jag rynkade på näsan igen av lukten som stank här inne, jag hatade den. Han hade fått mig att ta ett bloss en gång, och efter det hade jag aldrig testat igen, och jag hade inga planer på det i heller.

”Säg inget till mor eller far” sade han sedan allvarligt och tittade på mig, eller snarare stirrade på mig, ända tills jag nickade.

Han behövde aldrig oroa sig att jag skulle skvallra, vi höll alltid ihop och ville ha vår mor utesluten från våra problem.

Hon hade redan tillräckligt.

”Jag sade till mor och far att du hade lagt dig, så de inte skulle kolla i ditt rum.

Vart var du?” frågade han sedan, jag gav honom ett tacksamt leende.

”Jag gick ut, och träffade en person. Tiden gick snabbt” förklarade jag kortfattat och började gå mot den vita dörren, som ledde ut från hans rum.

Innan jag hann gå ut därifrån stoppade han mig genom att ta tag i min arm. Jag vände mig om mot honom igen.

”Vem skjutsade dig hem?” Jag suckade, men svarade sedan ärligt.

”Beau” Vi hade alltid varit ärliga mot varandra och det tänkte jag inte ändra på nu, jag drog mig ur min bror grepp och smög ut i den långa hallen.

Han kunde vara riktigt överbeskyddande, om jag hade en pojkvän hotade han dem så att de aldrig skulle våga såra mig, och det gjorde dem aldrig heller. Utan det som fick oss att gå skilda vägar var att min far hade fått jobb i en annan del av landet och vi var illa tvungna att flytta.

Sakta smög jag mig in på mitt rum, jag orkade inte en massa frågor från min bror utan jag behövde vara ifred för att tänka.

De tusen frågorna som jag inte fått svar på under kvällen kom tillbaka i mitt huvud, han var vän med denna kille men ändå ville han att jag skulle hålla mig undan från honom? De var i samma gäng, varför sade Beau något sådant om sin vän? Var dem ens vänner? Och vad var det i den svarta ryggsäcken?

Nya frågor bildades i mitt huvud medans jag tvättade av ansikte med vatten, jag orkade inte lägga ner till på att duscha, som jag verkligen behövde men om jag gjorde det kunde min mor höra det och förstå att jag varit ute.

Det var ändå ingen skola imorgon för mig, så jag kunde hinna duscha det då. Aldrig kunde jag förstå de som hann duscha på morgonen, jag hann aldrig. Antingen var det för att jag gick upp alldeles försent, jag var då väldigt morgontrött.

Jag torkade mitt ansikte med en av de lila handdukarna som hängde på väggen, utan att se mig själv i spegeln igen gick jag ut från badrummet. När jag stängt dörren gick jag in i min garderob, utan att lägga någon större tid på kläder tog jag en lång tröja, som var flera storlekar för stor för mig, men perfekt att sova i.

Hastigt slängde jag de kläder som jag haft på mig under kvällen, i tvättkorgen och drog tröjan över huvudet.

Tröjan slutade precis under rumpan, och den var riktigt bekväm, så som de blir när man tvättat dem för många gånger.

Jag slängde mig ner i sängen, och försökte somna. Men hur hårt jag än försökte, och hur trött jag än var så kunde jag inte falla in i en sömn.

Tankarna flög runt omkring i mitt huvud, jag var verkligen nyfiken på denna kille.

Om jag skulle hålla mig undan, då måste han väl vara farlig. Han var ju med i ett gäng, och Beau hade sagt att de inte alltid gjorde lagliga saker.

Men han kunde väl inte vara en sån person som mördade folk? För i så fall skulle väl Beau också göra det, och det kunde jag bara inte tro på. Han med de så snälla och vackra ögonen, han skulle väl aldrig kunna ta en människas liv?

Nu ångrade jag mig att jag inte krävt mer svar från Beau, det var ju ändå han som börjat berätta och om man sagt A då får man se till att säga B också.

~

När jag lagt och vänt mig och rullat från sida till sida i sängen i över en timme, i hopp om att få en liten blund, tröttnade jag. Om jag ändå inte kunde somna så kunde jag lika bra hitta på något.

Jag omslöt min kropp med en lila filt och hoppade ut genom mitt fönster, det gick också att gå ut genom mitt fönster men Dominics var närmare garaget. Så som jag gjort tusen gånger innan, gjorde jag också nu. Såg till att fönstret var lite öppet, och hoppade ner på taket. Försiktigt gick jag ner till garaget och hoppade tillslut ner på soptunnorna.

Inte för att jag visste vad jag skulle göra ute, men jag kunde inte bara stanna inne och fortsätta tänka på detta hela natten.

Med sakta steg började jag gå längst den långa vägen, någon gång kom en bil och körde förbi mig. Men verkade inte alls att bry sig om att kolla vad jag gjorde ute vid denna tid. Vilket var skönt, jag ångrade mig att jag inte klätt på mig mer kläder. Utan jag hade bara den långa, otroligt sköna tröjan som slutade precis nedanför rumpan. Och sedan filten som gömde hela min kropp.

Jag hade gått väldigt länge, och började smått frysa. Men ändå tvingade jag mig att fortsätta framåt. På fötterna hade jag bara mina inneskor, vilket var väldigt dumt av mig eftersom mina fötter också började göra ont. Men ändå fortsatte jag framåt, jag var tvungen att gå en bit till.

Jag kom fram till en annan park, som låg mycket längre bort än den jag var på innan idag. Denna var mycket större, det var en större lekplats, som jag brukade leka på när jag var yngre.

Och det fanns även en restaurang här, eller restaurang var kanske fel ord. Man kunde väl säga en väldigt liten restaurang, då det endast fanns fem bord med stolar. Dock hade dem världens godaste mat, och dyrt var det inte heller.

Det tog ungefär fyrtio till femtio minuter att gå hit, och det kändes verkligen inte som att jag varit ute så länge.

Just nu frös jag verkligen, och mina fötter gjorde riktigt ont, det kändes som att det höll på att gå sönder.

Detta hade verkligen inte varit en bra idé, jag hade bara kunnat sätta mig ute på taket och få frisk luft så, varför tvingade jag mig att gå denna långa väg?

Sakta, för att det inte skulle göra alldeles för ont, började jag stega hemåt.

Just nu önskade jag bara att någon jag kände skulle komma körande förbi, och stanna för att fråga om jag ville ha skjuts hem. Just nu brydde jag mig inte om att jag var osminkad, mina fötter gjorde alldeles för ont och jag frös mycket.

Jag var så dum, detta var dumt gjort av mig.

Det var precis som att någon läst mina tankar, fast då hade den läst dem en aning fel, för när jag gått en bit till stannade en lyxig bil vid mig. Beau, var min tanke.

Bilen hade kört över till fel sida av vägen, men det var antagligen ingen fara vid denna tid, plus att det inte var så många som körde här.

Det stora problemet var att den skvätt ner hela min filt, så att den var alldeles blöt. Det fick mig då att frysa ännu mer.

Den tonade rutan rullades sakta ner, och han satt där bakom ratten med de tonade Ray Ban solglasögonen, ett flin lekte sig på hans läppar.

Mitt hjärta tog ett litet skutt och det kändes som att det sedan stannade. Det frös liksom till is.

”Hej” ett större flin lekte på hans läppar. Precis som att han planerat något speciellt.

Jag vågade inte svara, utan tänkte på alla frågor som varit i mitt huvud under kvällen. Problemet var att denna kille inte var Beau. Utan det var den killen som lämnade över ryggsäcken till honom.

Detta var denna kille som jag skulle hålla mig undan ifrån.

Justins perspektiv.

Telefonens höga signal väckte mig ur tankarna, varje gång den hördes visste jag att det var något dåligt. Hastigt lyfte jag upp luren och mumlade fram ett Hej.

”Goddag Mr. Bieber” Hörde jag Mrs Addisons pipiga röst säga. Under tystnad väntade jag på att hon skulle fortsätta. Hon väntade ett par sekunder innan hon fortsatte.

”Är er mor hemma?” Jag smög fram till min mors dörr och öppnade försiktigt en liten springa i dörren. Hela rummet var mörkbelagt, vilket också betydde att hon inte var hemma.

”Nej” sade jag irriterat till min rektor. Att hon aldrig kunde låta bli att ringa hem till oss bara för att jag väldigt ofta hade frånvaro på lektionerna och var underkänd i nästan alla ämnen. Det var ju mitt liv och jag bestämde hur jag skulle leva det.

”Okej, jag skulle vilja att du kommer in på mitt kontor klockan åtta imorgon, jag skall tala med er lärare om det så hon vet om att du kommer försent till lektionen. Så då ses vi då Mr. Bieber” sade hon raskt och ett klick hördes i luren.  Jag suckade högt, flertal gånger hade hon berättat vad konsekvenserna blev om jag inte kom till hennes kontor när hon bad mig om det, att hon skulle dra in socialen och allt det där.

Om det inte hade varit för min mor skulle jag aldrig ens fundera en sekund på att gå dit. Det räckte redan att jag sett hennes besvikna ansikte en gång och jag skulle göra allt för att inte få se henne så igen.

Varje gång hände samma sak, min rektor ringde ungefär varannan månad för att be mig att komma till hennes kontor. När vi väl satt där inne pratade hon om hur viktigt det var att gå i skolan, och om jag hade svårt att hänga med kunde jag få extra hjälp.

Hon hotade även med att dra in socialen om jag inte började vara närvarande på lektionerna. Efter det följde hon med mig till lektionen och såg till att jag är där, under dagen kollade hon till mig så att jag verkligen var på alla lektioner. Senare under veckan gjorde hon det bara på ett fåtal lektioner och alltid under samma timmar, så det var lätt att veta vilka lektioner jag skulle vara på.

Jag avbröts i mitt tänkande av att den gamla och slitna dörren öppnades. Min mors sorgsna ansikte var det enda som syntes från köket det lilla köket. Jag gick fram till henne och omfamnade henne länge. Jag kände lukten av hennes hår, som luktade underbart gott, exakt som blommor. Ett litet leende spred sig på hennes läppar, men vem som helst kunde se att det var falskt, att det var framtvingat.

Jag tog tag i matkassarna och bar in dem till det slitna köket och min mor följde mig tätt i hälarna. Hon satte sig ner på en av de två stolarna samtidigt som jag tog upp maten ur kassarna och började värma den.

”Så hur är det i skolan?” frågade hon och försökte le smått men det liknade mest en grimas. Ända sen olyckan med min bror hade hon inte riktigt kunna le, och hon såg aldrig så glad ut längre. Jag saknade verkligen hennes vackra leende.

”Jo, det går bra” svarade jag henne. Jag ville inte ge henne ännu mer att tänka på, så därför höll jag tyst om samtalen.

Jag visste att hon slet för att få pengar, att hon verkligen åt minimalt för att jag skulle få mer. Även fast hon mest låg i sin säng, och bara jobbade ibland, men det var tillräckligt jobbigt för henne.

Oftast fick jag fram pengar, till räkningarna, en del av maten och allt annat som man behövde, i tid. Men vissa månader var riktigt jobbiga för henne, jag såg hur ont det gjorde i henne att hon inte kunde ge mig allt som jag behövde.

Men vad hon inte visste är att jag alltid fixade det själv, jag använde stulna pengar för att köpa allt jag ville ha.

Jag lade upp nästan alla äggen på hennes tallrik och satte den framför henne.

”Men Justin” utbrast hon. Jag kollade förvånat på henne. ”Du kan ju inte äta så lite, ta min tallrik istället” sade hon och puttade fram sin tallrik till min sida av bordet.

Jag skakade på huvudet och sköt tillbaka hennes tallrik.

”Är inte hungrig” sade jag och försökte se glad ut. Hon tittade på mig länge innan hon försiktigt började äta av sin mat. Även jag satte mig ned på en av de slitna stolarna och började äta.  Jag kollade på min mors vackra ansikte, hon förtjänade inte någon som mig. Jag var bara en besvikelse för henne, det skulle ha varit jag istället för min bror den dagen. Han hade inte gjort något fel, det var allt mitt fel. Det var mitt fel att han blev inblandad, att han ville skydda mig.

Det skulle ha varit han som satt här, han som skulle ge vår mor en kram när hon kom hem. Få se hennes vackra leende, få henne på bättre humör.  Hon skulle inte vara så ledsen hela tiden om det var jag som försvann ur hennes liv.

Jag kände hur tårarna var på väg och slöt mina ögon. Men det fick jag ångra direkt, scenen spelades upp i mitt huvud om och om igen. Plötsligt ställde jag mig upp och gick raskt ut ur huset.  Min mor ropade flera gånger efter mig, men jag kunde inte visa mig såhär. Jag kunde inte visa mig såhär svag för någon. Mina steg blev snabbare och jag sprang ut i skogen, allt snurrade runt i mitt huvud. Jag kunde inte låta henne leva såhär, jag måste låta henne vara lycklig.

Hopes perspektiv.

Husen, trädgårdarna och hela staden var sig precis lik, exakt så som vi lämnade den. Jag log stort mot min mor och tog tag i hennes tunna hand. Ett litet leende spred sig på hennes svullna läpp. Det gjorde så ont i mig att se henne så tunn, alla slag hade gjort henne till en helt annan person.

Hennes en gång så vackra och livliga hår var nu färglöst och tunt och hela hennes glädje hade försvunnit. Under de senaste fyra åren såg det ut som att hon hade blivit tio år äldre.

Det hade varit en ovanligt tyst bilresa, kanske för att min far körde och inte kunde dricka samtidigt eller att min bror hade sovit under den största delen. Det var skönt eftersom att min mor behövde lugn och ro, jag visste att hon trodde att hela vår familj skulle bli som förr bara för att vi flyttade tillbaka. Men problemet har inte varit att vi flyttade från stad till stad, utan min fars dåliga vanor. Jag lät henne tro att allt kommer bli som förr, eftersom jag inte hade sett henne så lycklig på år.

Det är även skönt för mig att komma tillbaka, att jag slapp den jobbiga tiden i början av en ny stad. Oftast gick det bra i skolan redan första dagen, jag fick många vänner och lärarna tycktes gilla mig. Men jag ville inte fästa mig för mycket vid någon, eftersom vi aldrig visste när det var dags att flytta igen.  Min far svängde in på uppfarten och stannade den stora svarta bilen, våra saker skulle redan vara inne i huset enligt vad männen som körde lastbilen sagt.

Jag tog tag i mina och min mors väskor och öppnade bildörren. Sakta klev jag ut och öppnade även dörren för henne. Under tystnad gick vi jämsides över uppfarten och in genom den stora vita dörren. Huset var sig likt, familjen som bott här under tiden hade knappt ändrat på något alls.

Jag satte ner min mors väskor och lämnade henne med ett leende. Snabbt sprang jag upp för trappan till mitt gamla rum. Jag slängde upp den vita dörren och stannade chokat i dörröppningen. De chockrosa tapeterna bländade mig och jag tog mitt fösta steg på länge in i rummet.

Sakta gick jag fram och satte mig på min stora säng med grått sängöverkast. Noga granskade jag varenda liten bit av mitt rum, det såg sig likt ut förutom de nya tapeterna som verkligen behövdes bytas ut. Jag gick fram till lådorna som stod fint staplat mot väggen och började leta upp dem med kläder i. Jag tog fram den fösta lådan som jag hittade där det står ”Tröjor” på och öppnade den.  Fint vek jag och lade in mina tröjor i garderoben.

~

Försiktigt satte jag de sista skorna på sin plats och granskade hela garderoben så att allt stod på rätt plats. Jag släckte lampan och stängde den vita dörren in till garderoben, med raska steg gick jag ner till köket där min mor precis hade lagat mat, som också var mycket ovanligt. Hela huset luktade så gott av den nylagade maten. Jag gick fram till henne och gav henne en snabb kram, hon verkade så lycklig. Ändå sen vi åkte denna morgon hade ett leende synts på hennes läppar.

En klocka var uppsatt i köket och jag såg att vi bara har varit här i tre timmar och än så länge hade jag inte hört några skrik eller slag. Hon kanske kunde ha rätt, vår familj kanske skulle ändras av att vi flyttade hem igen. Detta hus hade så många minnen, så många bra minnen från tiden då min familj var som en riktig familj. Då alla brydde sig om varandra och behandlade varandra med respekt. 

Min mor vände sig om mot mig och gav mig ett stort leende, men det avbröts snabbt och hela hennes ansikte visade att det var på grund av smärtan från såret på läppen. Försiktigt lade jag min hand om hennes och gav henne ett litet leende.

”Skulle du kunna säga till din far och bror att maten är klar, jag skall bara duka fram” sade hon hest. Jag nickade snabbt och stegade bort mot mina föräldrars sovrum. 

Förvånansvärt samtalade dem i ett normalt tonläge och lät inte alls arga. Tyst ställde jag mig i dörröppningen och lyssnade på deras samtal. Det var precis som förr. Jag harklade mig tyst och fick deras uppmärksamhet direkt.

”Maten är klar” sade jag och gav dem ett stort leende. Tätt i hälarna följde dem efter mig ut i köket. Min mor satt redan på sin gamla plats med ett stort vackert leende på läpparna.

På något sätt hade hennes ansikte fått liv åter igen, till och med hennes hår såg inte så livlöst ut längre. Antagligen var det bara jag som inbillade mig, men hon verkade vara så lycklig.

Sakta drog jag ut den vita stolen och satte mig ner ljudlöst, familjemiddagarna var aldrig något jag såg fram emot, utan tvärtom. De brukade alltid sluta med att min far slog till min mor och gick skrikande ut ur huset. Oftast brukade han köra iväg och komma tillbaka på morgonen, men ibland kunde han komma hem samma kväll. Detta var då mycket ovanligt. När min bror väl var hemma och inte ute på någon fest försvarade han vår mor mot vår far väldigt mycket.

De få gångerna jag hade försökt försvara henne hade min bror puttat undan mig. Efteråt hade han förklarat att han inte ville se vår far göra samma sak mot mig. Det räckte med det han redan gjorde mot vår mor, tyvärr gick det inte att få honom sluta. När han äntligen hade lämnat huset tog vi båda hand om henne, gav henne något att dricka och plåstrade om henne sår.

Jag gav min mor ett leende innan jag tog en bit av den grillade kycklingen.

”Så Hope, du behöver väl tapetsera om ditt rum. Jag hörde att dem hade ändrat tapeterna” sade min far och gav mig ett leende.

Att prata vid matbordet är absolut inget som vi gjorde, det var som en oskriven regel.

”Ja, de är chockrosa” svarade jag honom och avfyrade ett leende. Allt detta var jätte konstigt, ju längre vi var här ju mer börjar jag tro på min mor.

~

Jag öppnade locket på min dator, automatiskt skrev jag in Facebook. Jag gick in och kollade på de fem meddelande jag precis fått.

”Längtar så mycket till måndag, har saknat dig sjukt mycket. Puss älskar dig” Hade Olivia skickat, det var så skönt att komma tillbaka till alla gamla vänner. Alla minne, att få avsluta sina sista år i sin hemstad. Snabbt kollade jag igenom de andra meddelandena, det stod ungefär samma sak i alla. Någon knackade försiktigt på min dörr.

”Kom in” sade jag högt, Min bror kom in i rummet och satte sig på min säng.  Jag kollade oroligt på honom, har något hänt med vår mor? Han skakade snabbt på huvudet när han fattade min oro. Varje muskel i kropp slappnade av igen och jag gav honom en nyfiken blick.

”Denna helg är det en fest, och jag skulle be dig att gå på den. Både Olivia och Caitlin ska vara där och…” sade han. Jag avbröt honom snabbt.

”Okej, jag ska gå. Vår far kommer nog ändå inte vara hemma och mor behöver lugn och ro, så ingen kommer märka att jag går ut” Dominic pustade ut. Varje gång han försökte övertala mig sade jag alltid nej, men det kunde ju faktiskt vara kul att träffa alla gamla vänner. Min mor brukade tillåta mig att göra saker, men min far däremot förbjöd nästan allt. Även för min bror, men han struntade i det och gjorde vad han ville istället. Och om min far någonsin skulle komma på mig att varit ute, skulle jag vara riktigt illa ute.

”Oroa dig inte för honom, jag tar all skit om han får reda på det” sade Dominic när han märkte min oro. Jag skakade på huvudet, jag kunde nog fixa det själv. Han gav mig en hård kram innan gick ut från mitt rum. Han stannade i dörren och flinande.

”Du behöver verkligen byta tapeter, får du inte ont i huvudet?” Frågade han, jag gav honom ett litet leende och han stängde min dörr.  En duns hördes nedifrån och strax efter kom ett skrik.

Snabbt hoppade jag ut ur sängen och sprang nedför trappan jämsides med min bror.

Min Mor var det enda som fanns i mitt huvud. Hur skadad var hon? Hur farligt var det? Hade han åkt än? Eller skulle hon få stå ut med fler slag?

här var det första kapitlet, jag har inte kommit på ett namn än, har heller inte en nu design eller header. Men jag ville ändå ge er ett kapitel, och här är det. 

Jag ska försöka fixa design och header så snabbt som möjligt, och komma på ett namn.

Om ni vet ett namn som passar får ni gärna kommentera det, för jag har verkligen ingen fantasi just nu.

Jag vet också att jag har tappat väldigt många läsare, och jag ska försöka uppdatera bra denna gången. 

Vad tycker ni?

Kommentera!