Hopes perspektiv.

Jag hoppade över de sista trappstegen och sprang ut till vardagsrummet där min mors skrik hade kommit ifrån. Jag var rädd för henne, som jag alltid blev. En dag kunde han slå henne till döds, och den dagen fasade jag för varje minut.

Vi kom ner till Vardagsrummet på en sekund, kändes det som.

Min mor stod upp vid soffan, utan några sår i ansiktet med min far, som satt ner på golvet och plockade upp någonting.

Vi gick närmare och kollade vad som hade hänt.

”Jag tappade en kruka” svarade vår mor när hon märkte att vi undrade, Allt började bli konstigt, hur kunde vi ha varit här så länge utan att någon hade blivit skadad?

Jag nickade som svar och gick sedan upp till mitt rum igen, jag klarade inte av att vara här inne längre.

Varför låtsades dem att vi var som en vanlig familj och att alla brydde sig om varandra igen?

Jag kollade min klädsel i spegeln som bestod av ett par gamla slitna mjukisbyxor och en T-shirt som jag brukade sova i, detta kunde jag verkligen inte gå ut i. Hastigt slängde jag upp dörren till min garderob och gick in i den.

Utan att riktigt tänka efter tog jag ut ett par spetsshorts och en rosa stickad tröja. Snabbt bytte jag kläder, på vägen ut tog jag ett par skor och en av mina rosa väskor.

Vinden slog mot mitt ansikte, det var mycket kyligare ute än vad jag mindes.

På det sista stället vi bott på hade det varit varmt året runt, och varenda sekund på dygnet. Så när vi skulle flytta tillbaka hit till lilla Stratford fick vi köpa nya jackor och varmare kläder.

I rask takt gick jag den vägen, som jag brukade gå när vi bodde här, till caféet.

 

~

 

Det satt en del folk, som fikade, på caféet men ingen jag kände igen.  Jag gick in genom de stora glasdörrarna och rakt fram till kassan.

”Goddag” sade en tjej med långt rött och lockigt hår, enligt mig sjukt fint. Jag gav henne ett litet leende och kollade sedan på skylten som satt på väggen.

”Jag tar en varmchoklad” sade jag, eftersom jag inte var van vid att ha det såhär kallt så frös jag faktiskt ute medans de som bodde här gick runt i vårkläder. Jag lade fram pengarna på disken och tjejen i kassan försvann för en sekund, och kom senare tillbaka med min beställning.

Jag tackade henne och började gå mot utgången.

De gamla stolarna och borden var de samma som för fyra år sedan. Detta café hade inte förändrats någonting alls faktiskt.

Folket kollade undrande på mig, detta var en liten stad och alla visste nästan vem alla var så det var inte konstigt att de undrande. Och jag var även väldigt solbränd, medans alla andra här var vinterbleka, solen hade precis kommit fram och de hade då inte hunnit sola.

Jag smuttade lite på den varma drickan, som smakade underbart gott. Det var länge sedan jag druckit något såhär gott.

Utan att se mig för gick jag mot dörren, men när jag skulle ut krockade jag med någon och min dricka spilldes ut över hela min rosa tröja.

”Oj, förlåt mig” Jag vände upp blicken och såg en kille med världens underbaraste ögon. Han kliade sig osäkert i nacken och såg ned på min tröja, som var fylld med varmchoklad.

”Det är lugnt”, sade jag och gav honom ett litet leende samtidigt som jag tittade in i hans vackra ögon.

Han mötte min blick, och jag vände snabbt bort huvudet. En värme spred sig över mina kinder, och det var tur att jag var ganska brun för annars hade jag varit lika röd som en tomat i ansiktet.

”Ehm, jag kan köpa en ny dricka åt dig” Jag skakade på huvudet och skrattade till lite.

Ännu en gång ställde jag mig i kön med killen, som jag inte visste namnet på, bredvid mig. Denna gång var det några fåtal personer framför oss.

Han harklade sig och jag gav honom all min uppmärksamhet.

”Jag heter Beau förresten, Beau Brooks” Sade han samtidigt som han rättade till kepsen på huvudet, som satt perfekt innan han rättade till den också. Innan jag hann svara honom var vi längst framme i kön. Det var en annan tjej som nu stod i kassan och skulle ta våra order.

”En kaffe och…” Han kollade på mig undrande och först förstod jag inte riktigt.

”Ehm, en varmchoklad” sade jag sedan när jag väl förstod vad han menade. Han lade fram pengarna till de båda dryckerna innan jag hann betala för min egen.

Kassörskan gick iväg för att fixa det vi beställt och de flesta hade lämnat caféet.

”Här ta pengarna…” sade jag envist och sträckte fram pengarna för min dricka till honom, han skakade på huvudet och skrattade gulligt. Ännu en gång rättade han till kepsen på huvudet.

”Det var det minsta jag kunde göra”

Jag himlade med ögonen, det var inte lönt att försöka ge honom pengarna nu. Jag kunde ju alltid ge honom dem precis innan vi skulle gå skilda vägar.

”Juste, mitt namn är Hope McCarty” sade jag när jag kom på att han inte visste vad jag hette.

I ett nytt försökt tog jag en klunk av drycken. Denna var minst lika ljuvlig som den förra, om inte mer.

Vi kom ut på gatan utan att spilla mer dricka på mig och han stannade utanför caféet. Han tog av sig sin jacka och lade den över mina axlar. Jag gav honom en undrande blick.

”Fläcken ser inte så fin ut och du ser ut att frysa” förklarade han, jag förstod fortfarande inte hur de som bodde här kunde gå i shorts, det var ju svinkallt.

Ett tag stod vi under tystnad, vi bara stod där och gjorde absolut ingenting. Tystanden med honom var inte pinsam, utan den var bara behaglig. Jag kände inte att jag var tvungen att säga något.

”Är du ny här, eller?” frågade Beau och bröt tystanden. Jag nickade först och skakade sedan på huvudet. Jag var både ny och hade bott här i nästan hela mitt liv.

”Jag har bott här i nästan hela mitt liv, men för fyra år sedan flyttade vi. Och nu är vi tillbaka igen” svarade jag honom glatt. Han tog några steg bort från mig och jag gav honom en undrande blick.

Han vände sig om mot mig igen och gjorde en gest som betydde att jag skulle följa med.

Hastigt ögnade jag klockan, den var inte så mycket så jag kunde följa med utan att få en utskällning av min far när jag kom hem. Utan att fråga något följde jag med honom, annars var jag väldigt nyfiken av mig men jag struntade i att fråga.

Vi gick längts med vägen, där det körde bilar med jämna mellanrum. Han svängde vänster in på en gata och framför oss var det en park, som jag gissade att vi skulle till.

Precis som jag trott gick vi in i den lilla parken och satte oss på en bänk, med utsikt mot vägen. Bänken var vit, och sliten, de hade antagligen inte bytat ut dem sedan jag flyttade härifrån. Parken bestod av några träd, gräsmattor och en liten lekplats för de små.

”Går du i skolan ?” frågade jag honom för att bryta tystnaden. Han såg inte ut att gå i skolan, utan han såg äldre ut men man kunde inte vara så säker på det. Beau skrattade till lite och kliade sig i nacken.

”Nej, jag slutade förra året. Jag är 20 nu” förklarade han.

”Har du fått gå om ett år?” frågade jag och kollade på honom,

Han nickade och gav mig ett ur gulligt leende.

  

~

 

Hastigt reste jag mig upp från bänken för att gå till soptunnan, som var ungefär en meter ifrån mig, egentligen hade jag inte behövt resa mig upp och gå tre steg, utan hade kunnat slänga skräpet sittandes från bänken.

Under de få sekunderna jag vände mig från Beau försvann han visst, eftersom när jag sedan skulle sätta mig ner igen var han borta.

Jag gick bort en bit för att se vart han hade tagit vägen, men såg honom inte, utan jag gav upp och började sakta och besviken gå på den lilla grusvägen hem.

”Hope, jag är här borta” hörde jag någon skrika, hastigt vände jag mig om och såg Beau stå vid vägen.

Snabbt skyndade jag mig fram till honom, och ställde mig bredvid honom.

Jämfört med honom var jag ganska kort, jag nådde bara till axlarna på honom.

Under hela den tiden vi hade varit här, hade han berättat mer om sig själv och sin familj.

Han hade berättat att dem flyttade hit, för tre år sedan, från Australien, han, hans mor och hans tvillingbröder.

Han hade även berättat att han var med i ett gäng.

 

”Du, jag måste sticka snart, för jag ska träffa mitt… gäng” Han var osäker på ordet gäng. Han verkade nästan lite rädd.

”Vad för gäng?” frågade jag nyfiket, på grund av hans osäkerhet innan fick det mig att vilja fråga mer. Det var inget vanligt killgäng som umgicks och spelade fotboll, nej. Det var något annat, något han gömde för mig.

”Ehm, jag vill inte riktigt prata om det” mumlade han. Då fattade jag det, det farliga gänget i Stratford. Han var med i det.

 

Det var så jag fick reda på det, jag hade fortfarande tusen frågar i mitt huvud, men höll dem för mig själv.

”Varför gick du?” frågade jag, han kliade sig osäkert i nacken och kollade ner på mig.

”Min kompis kommer snart hit, jag skulle ställa mig här” förklarade han och tittade ut på vägen. Utan att svara stod jag bredvid honom och kollade också ut på vägen.

En svart bil körde snabbt förbi oss, den körde så snabbt att det var farligt för allmänheten, dock stannade den in en bit bort och gjorde en U-sväng för att sedan köra tillbaka till oss.

Bilen stannade vid mig och Beau, den hade tonade rutor så att man inte kunde se in.

Sakta åkte fönstret ner och en kille, som jag gissade på var väldigt snygg av det jag kunde se, satt i förar sätet.

Han hade tonade Ray Ban solglasögon, och en keps placerad på huvudet, så att an bara såg en liten del av det bruna håret.

Hans läppar var formade som ett sträck, och det såg inte ut som han log särskilt ofta.

Killen, som jag inte visste namnet på, såg ut att vara mellan arton och tjugo år, han verkade heller inte direkt vara en trevlig typ utan helt tvärtom.

Han verkade helt tvärtom mot Beau, Beau var trevlig medan denna kille verkade så kall, så känslolös.

Jag kunde inte riktigt förstå varför dem ens var vänner, men jag kände egentligen ingen av dem så jag visste inte hurdana dem var.

Osäkert kollade jag ner på mina fötter, även fast hans glasögon var tonade märkte jag att han tittade på mig, jag kunde riktigt föreställa mig hans ögon där under, kalla, känslolösa och sorgsna.

På något sätt verkade hela han vara så.

Sakta drog han sig av solglasögonen och bet lite på kanten av dem.

Han granskade mig noga uppifrån och ner, och ett litet flin lekte sig på hans läppar.

Efter ett tag vågade jag titta upp och möta hans blick, som jag trodde var hans blick, kall, känslolös och sorgsen.

Hela hans ansikte var sorgset även fast än ett flin lekte sig på hans läppar.

Han vände blicken från mig och tittade sedan på Beau.

”Skaffat dig ett nytt ligg, Beau?” frågade han, han flinade fortfarande.

Innan jag hann reagera på hans ord, svarade Beau.

”Nej, jag spillde varm choklad över henne och sen ja, gick vi hit” Var han snabb med att svara, jag blev helt förvirrad av detta.

Ett leende spred sig på denna mystiska killes läppar, och han vände blicken tillbaka mot mig.

Jag var då snabb med att titta på Beau istället.

”Det är inte likt dig, Beau” Han slickade sig på läpparna, på ett otroligt sexigt sätt, efter han sagt klart sin mening.

”Jaja, Skitsamma. Här har du” Sade han sedan och sträckte ut en svart ryggsäck genom fönstret.

Ryggsäcken var ganska liten och svart, jag undrade av hela mitt hjärta vad det var i den som var så viktigt. Men lät bli att fråga, det var deras ensak.

”Tack” svarade Beau snabbt och killen i bilen vevade upp det tonade fönstret igen innan han körde iväg i full fart bort från oss igen.

”Vem var det?” frågade jag när vi var tillbaka till bänken igen. Beau sade inget på en stund, sedan öppnade han munnen för att säga något.

”Du vet att jag sa att jag var med i ett gäng?” Jag nickade, jag mindes exakt vilka ord han använt.

”Bra, han är ledaren i det gänget, och vad du än gör så håll dig borta från honom” sade han, han sade det inte alls med en skämtsam ton, utan han var helt allvarligt.

Han stannade plötsligt, och tog upp sin mobil.

Det enda jag kunde se var de stora siffrorna på skärmen, 22:45 visade dem. Hade redan klockan hunnit bli så mycket?

”Varför?” frågade jag, jag ville verkligen veta innan jag stack hemåt. Jag visste att jag skulle få problem när jag kom hem, men jag behövde veta detta.

”Bara håll dig borta från honom” 

---

Andra kapitlet, vad tycker ni?

För att jag ska lägga ut nästa kapitel måste jag få kommentarer på detta, annars väntar jag tills jag fått en kommentar. 

Kommentera!