bieberfanfiiction.blogg.se -

~Aprils perspektiv ~ Kapitel 27.

Förra kapitlet:

Chelseys skratt kan nog höras ända hem till mig, så högt som det är.

”Alltid att den kamelen ska ge oss ett prov första dagen i skolan, alltid.”

”Jag måste ju se hur mycket ni kan” härmar Chelsey henne, en av våra lärare, med pipig röst.

Jag brister ut i skratt.

”Kamelen?”, frågar jag henne samtidigt som jag skrattar. Chelsey hittar alltid på sådana konstiga namn, jag vet inte ens vart hon får allt ifrån.

Vi kommer fram till en liten butik som vi brukar handla i, Chelsey avbryter snabbt sig och slutar skratta. Hon stirrar på en av de tidningarna som finns, jag ställer mig bredvid henne för att läsa, men lyckas ej.

”Kom” mumlar Chelsey och drar i mig, hon har ställt sig framför mig så att jag inte skall kunna se. Så farligt kan det väl inte vara, kan det vara något om min fars olycka? Eller om Justin?

Jag har inte pratat med Justin på två månader och så farligt kan det inte vara.

”Chelsey, vad är det?” frågar jag irriterat och försöker komma fram, men hon vägrar att släppa fram mig.

Hon skakar på huvudet och hennes blick visar oro.
”Jag lovar dig, du mår bättre av att inte vet” säger hon och drar i min arm, i ett försök att dra mig bort därifrån som inte lyckas.

”Låt mig se” fräser jag kallt och trycker mig förbi henne. Ett sista försök gör hon, men lyckas inte hålla mig borta från tidningarna.

Flera olika tidningar har samma rubrik, och en bild.

Sakta läser jag rubriken, om och om igen. Den kan inte vara sann.

Den lilla texten som står där krossar mitt hjärta i tusen bitar, jag känner hur allt blir svart för mina ögon.

”APRIL!”

Doktorn tar en sista titt på mitt huvud.

”Det var en rejäl smäll du fick” säger hon och ger mig ett leende i försök att muntra upp mig. Allt sitter kvar i mitt huvud, varför? Jag stryker fingret över det stora plåstret och grimaserar av smärtan.

Min mamma kommer in i rummet med Chelsey i släptåg.

”Hur är det?” frågar båda, oroligt, i mun på varandra, jag tittar ut genom fönstret utan att svara dem. Ännu en doktor gissar jag på, kommer in i rummet och min mamma vänder sig om för att prata med henne.

Jag kan inte urskilja ett enda ord utan vad de säger, så jag anstränger mig hårdare.

”Hon… Stanna tills hon mår bättre… Ha koll på henne” är de enda orden jag kan urskilja, ska jag stanna tills jag mår bättre? Är en fråga som bildas i mitt huvud.

Hon går ut från rummet igen och min mamma kommer fram till sjukhussängen.

Jag har alltid hatat sjukhus sedan min pappa gick bort, den sista tiden fick han tillbringa på sjukhuset.

Det väcker även så många minnen om honom.

Han levde fortfarande efter krocken, men det gick tyvärr inte att rädda honom när de väl fått in honom på sjukhuset. De sade att de försökt allt, och eftersom de var säkra på att det inte fanns något kvar att göra så fick vi spendera den sista stunden han hade kvar med honom.

Det är jag dem evigt tacksam för, för då fick jag säga alla ord som var osagda.

Jag visste att han hörde för han hade den minen som han brukar när han lyssnar.

”Gumman”, börjar hon och stryker bort håret från mitt ansikte, ” De vill att du stannar tills du mår bättre, de skall då flytta dig imorgon till ett annat ställe” Min blick är fortfarande riktad mot fönstret.

Jag orkar inte möta deras ansikten, deras blickar.

Det är bara för mycket.

”Jag kommer strax” säger Chelsey när hon hört vad min mamma berättade för mig. Jag orkar inte bry mig om vart hon skall gå, utan fortsätter bara att stirra ut genom fönstret.

Det hat börjat regna smått och solen har gömt sig.

Ett tag sitter min mamma och pratar med mig, utan att få något svar. Det är föst när Chelsey kommer hon slutar prata.

”Jag tog med mig kläder, och allt det som behövs” förklarar hon till min mamma. Jag sneglar mot dem och ser att hon packat två rosa resväskor. Hon tar upp ett par rosa mjukisbyxor och en vanlig vit T-shirt och slänger till mig, det är fört nu jag lägger märke till att min tröja är het blodig. Hon hjälper mig att få på de nya kläderna. Det känns mycket bättre med rena kläder. Hon tar tag i mitt hår och börjar fläta det.

När hon har blivit klar kommer en ny doktor kommer in i rummet.

”Vi flyttar henne nu istället” säger hon och kommer fram till mig.

Mamma kommer springandes emot mig med tårar i ögonen.

”Åh, gumman jag har saknat dig så” utbrister hon och omfamnar mig hårt. Snabbt lägger armarna om hennes rygg, och kramar hårt tillbaka.

”Mår du bättre nu?” Hon tar mina väskor och börjar bära dem bort till bilen. Hon öppnar den silvriga bakluckan och placerar de rosa väskorna fint bredvid varandra.

Smidigt hoppar jag in i framsätet och väntar på att min mamma ska sätta sig framför ratten.

”Ja, jag har fått mycket hjälp” säger jag när hon satt sig tillrätta, jag tar ner den lilla spegeln och granskar mig själv.

Mitt ansikte ser helt förstört ut, och ögonen är trötta.

Hastigt stänger jag igen spegeln, för att slippa se mitt förstörda ansikte.

”Hur har du haft det, mamma?” Jag ger henne en blick fylld av värme och kärlek.

Jag har verkligen saknat henne, det var exakt fyra månader sedan jag såg henne sist.

Hon tar ett djupt andetag och öppnar munnen för att prata.

”Det har varit svårt utan dig” hon lägger handen på mitt ben och ger mig en snabb blick, ”Men mina föräldrar har varit till en stor hjälp. Tack” säger hon och ger mig ännu en blick, men denna är tacksam.

Hon svänger in på den lilla gatan som jag har sett så många gånger i mitt liv, framför den står vårt hus.

Det nu ommålade vita huset, var en gång ett gult tegelhus.

Min pappa älskade detta huset men när han gick bort klarade inte mamma av att se det så.

Vi hoppar ut och mamma tar mina väskor denna gång med, vi går in genom dörren och det hörs ljud från köket.

Jag ger min mamma en undrande blick men hon gör bara en gest mot köket.

Jag går in i köket och möter både Chelseys och Patties leende.

Det är så likt Justins och jag kan se tidningsartikeln framför mig.

”Justin Bieber och Selena Gomez har återförenats” lyder rubriken och den stora bilden till när de kysser varandra.

Människorna framför mig börjar bli suddiga och jag känner hur min hand släpper taget om köksbänken.

”April, ta det lugnt” säger Chelsey som håller upp mig så att jag inte ska falla till marken.

Hon leder mig till stolen hon satt på innan, den bredvid Pattie.

Pattie lägger sin hand på mitt knä och ger mig ett lugnande leende.

”Jag hörde vad som hänt, skönt att du mår bättre nu” säger hon och har fortfarande det stora leende fast klistrat på hennes mun.

Jag nickar som svar, jag har inte direkt ord för att prata.

”Du är väldigt stark, men ibland behöver även de, som är starka, hjälp.” hon ger mig ett ännu större leende, som jag inte ens visste gick. ”Det är någon som vill träffa dig” säger hon en aning oroligt.

Jag ger alla i rummet en undrande blick men de pekar bara mot vardagsrummet.

Jag tar ett långt steg mot det, och ännu ett.

Sakta tar jag mig fram till öppningen och kikar fram.

Där i den vita soffan, som jag brukar använda, sitter han, Justin.

kommentera.

Jag tänkte avsluta denna snart och sedan börja på den andra. Så denna kommer alltså inte bli så lång.

Komentera?

~Aprils perspektiv ~ Kapitel 26.

Förra kapitlet:

Vi kommer fram till en skog. Jag förstår inte varför Chelsey drog med mig ut till skogen. En bit ifrån oss står en kvinna. Chelsey leder mig mot henne och jag ser att det är Justins mamma. Jag känner hur tårarna är på väg men lyckas hålla dem inne.
”Hej” hälsar hon och ger mig en hård kram. En varm kram som var exakt all jag behövde nu. Hon luktar lite som Justin, så gott. Hon lägger armarna om mina axlar och börjar gå in i skogen. Efter ett tag kommer vi fram till en väldigt vacker sjö.

”Här brukar jag gå hit” förklarar Pattie. Jag förstår inte vart de vill komma med denna dag, men jag lyssnar duktigt.

”När jag mår dåligt, eller behöver tänka. Detta påminner mig om allt, det dåliga som hänt mig och det bra. Jag tänker tillbaka på det dåliga jag gått igenom och påminns av hur stark jag var, och att jag måste fortsätta att kämpa. Sedan tänker jag på det bra, det får mig att fortsätta fram i livet och vänta på vad som kommer runt nästa hörn. Minnena kommer aldrig att dö helt, men de blir lättare och det vet duMen man måste alltid komma ihåg att kämpa, April du får aldrig ge upp. Kom ihåg det” säger hon.

Jag vill så gärna lyda hennes råd, men det är försent.

Jag kramar om Pattie, som följt oss till flygplatsen, under hela dagen har hon pratat på om hur jag ska tänka positivt och tro på mig själv.

I början på dagen vägrade jag att tro på henne, att allt kunde bli bra igen, men nu när jag varit med henne hela dagen börjar jag faktiskt tro en aning på vad hon säger.

Vi pratade även lite om Justin, även fast han är ett ämne jag helst undviker. På ett sätt är hon så lik Justin, men ändå inte.

Både förstår en och kommer med jätte bra tips, men skillnaden är att Pattie tänker som en tjej. Hon förstår mig mer och hon vet vad jag går igenom.

”Tack så mycket för idag, Pattie”, säger jag och kramar om henne ännu en gång.

Hon ger mig ett stort vackert leende, som jag besvarar.

”Ta hand om dig själv och gör inget dumt, ring om det är något”, jag nickar och ler innan vi börjar gå in till flygplatsen

”April!” Jag vänder mig om och kollar undrande på Pattie, vad skall hon mer säga?

”Justin gillar dig, väldigt mycket.”, jag ger henne ett falskt litet leende och fortsätter att gå fram.

Han kanske gillar mig, men han älskar mig inte, tänker jag.

Chelsey slänger ner mina väskor på sängen, med sig själv i släptåg. Hon gör en grimas som visar att det gör ont att slänga sig själv på väskorna.

”Du gör inget dumt, okej? Inga fester, ingen alkohol, ingen rökning och inga fler tatueringar. Du ska ägna sig åt skolan istället” säger Chelsey, såklart ska hon säga samma saker igen. Hon tror att jag kommer att bli lika dålig som för ett par år sedan. Men jag kommer inte det, och jag får festa hur mycket jag vill och när jag vill. Jag är snart arton år och då bestämmer jag helt över mig själv. Jag ska inte låta detta förstöra mitt liv, jag vill leva och minnas min far. Då dagen är kommen ska jag äntligen få träffa honom, men det är inte än.

Han ville att jag skulle leva mitt liv, vad som än hände och att jag inte skulle låta någon förstöra det.

”Chels, jag kommer inte att bli så som för några år sedan. Jag kan ta mig igenom detta utan en massa hjälp” jag tittar allvarligt på henne, jag kan klara mig igenom detta. Men alla behöver inte behandla mig som om jag är gjord av glas.

”Så sade du förra gången också…” mumlar hon. Hela jag stannar, hur kan hon ta upp något i det förflutna, det var flera år sedan och jag har ändrats, mycket. Hon vet även vad jag tycker om att ta upp saker som man har lämnat bakom sig, man ska se framåt istället och inte stå och trampa på samma ställe hela tiden.

”April, man behöver ibland titta bakåt också. Du kan inte bara glömma allt och gå vidare, utan ta tag i det som du har fått ogjort”, mumlar Chelsey tyst. Orden hon just sade gick rakt in i mitt huvud, det är en sak jag behöver ställa till rätta.

Jag tar upp min telefon och slår in det välkända numret, så många gånger jag har slagit in det utan att trycka på den gröna luren. Signalerna går sakta fram och jag får panik, jag kan inte göra detta. Vad ska jag säga?

”Hej” säger en trött välbekant röst, det är alltid i denna sekund jag lagt på. Jag tittar hastigt på den röda luren. Vad ska jag göra?

Chelsey lägger armarna om mig, och hennes ögon är fyllda med tårar.

”Jag kan inte fatta att du ringde” säger hon och håller fortfarande om mig. Jag kramar henne tillbaka, jag behövde detta.

”Mamma kommer nog inte att bli glad, men hon behöver sina föräldrar i sitt liv. Hon har haft det tufft ända sen pappa gick bort och hon behöver lite hjälp”, säger jag utan att tänka efter ordvalen.

Mormor blev så glad när jag berättade vem jag var, det var femton år sedan hon såg mig sist. Jag har inget minne av dem, utan jag har bara sett fotografier när dem håller om mig. Mamma ville aldrig prata om sina föräldrar, så jag fick ta reda på allt själv.

Jag är väldigt glad att jag äntligen vågade svara henne, hennes trötta röst förändrandes direkt till en mycket pigg och glad.

Jag hade även bestämt med dem att de skulle komma imorgon kväll, så jag hann fixa huset idag.

Mamma skulle antagligen jobba sent idag, men sluta vanlig tid imorgon.

”Vi tittar på en film och tar det lugnt nu”, säger Chelsey och leder mig till köket. Hon tar fram olika frukter och börjar skära dem i småbitar, jag tar upp en av de mycket vassa knivarna, som tillhörde min pappa, och skär en melon i små bitar. Vi lägger allt i en skår och blandar det noga.

De olika färgerna smälter ihop så vackert och passar perfekt ihop.

Jag tar de två tomma glasskålarna och två silverfärgade skedar och bär upp till mitt egna vardagsrum, Chelsey tar fruktskålen och följer efter mig.

Jag ställer ner sakerna försiktigt på träbordet och går fram till filmerna som står fint placerade i hyllan. Jag drar fingret över dem och stannar.

”The Notebook” är filmen mitt finger har stannat på, jag tar ut den och sätter i den. Chelsey har redan placerat sig i soffan och jag slänger mig bredvid henne.

Denna film är verkligen en av mina favoritfilmer.

~2 Månader senare ~

Chelseys skratt kan nog höras ända hem till mig, så högt som det är.

”Alltid att den kamelen ska ge oss ett prov första dagen i skolan, alltid.”

”Jag måste ju se hur mycket ni kan” härmar Chelsey henne, en av våra lärare, med pipig röst.

Jag brister ut i skratt.

”Kamelen?”, frågar jag henne samtidigt som jag skrattar. Chelsey hittar alltid på sådana konstiga namn, jag vet inte ens vart hon får allt ifrån.

”Kom” mumlar Chelsey och drar i mig, hon har ställt sig framför mig så att jag inte skall kunna se. Så farligt kan det väl inte vara, kan det vara något om min fars olycka? Eller om Justin?

Jag har inte pratat med Justin på två månader och så farligt kan det inte vara.

”Chelsey, vad är det?” frågar jag irriterat och försöker komma fram, men hon vägrar att släppa fram mig.

Hon skakar på huvudet och hennes blick visar oro.
”Jag lovar dig, du mår bättre av att inte vet” säger hon och drar i min arm, i ett försök att dra mig bort därifrån som inte lyckas.

”Låt mig se” fräser jag kallt och trycker mig förbi henne. Ett sista försök gör hon, men lyckas inte hålla mig borta från tidningarna.

Flera olika tidningar har samma rubrik, och en bild.

Sakta läser jag rubriken, om och om igen. Den kan inte vara sann.

Den lilla texten som står där krossar mitt hjärta i tusen bitar, jag känner hur allt blir svart för mina ögon.

”APRIL!”

Kommentera.

Komentera?

~Aprils perspektiv ~ Kapitel 25.

Förra kapitlet:

”Du är helt sjuk April, du går runt i en klänning som går en centimeter nedanför rumpan, dricker och röker. Vad har hänt med den April jag kände?” han lägger sig ner på sängen.

”Jag är samma person”

”För några månader sedan skulle du inte göra sånt” jag suckar högt, kan han inte bara sluta? Man hör att han fortfarande är arg på rösten men han har lugnat sig ner lite. Jag vänder mig emot honom.

”Du har skaffat en tatuering, seriöst April” utbrister Justin ilsket. Jag vänder mig om och tittar på honom. Vad är det för fel, han har själv runt tusen tatueringar. Jag väljer att hålla tyst och inte svara honom.

Det plingar till i Justins mobil och jag tar upp den.

”Jag kommer om 5, gå ut nu” står det från Chelsey. Tack och lov, hon är en räddare i nöden. Jag ställer mig upp och plockar upp min klänning. När jag ska ta av mig tröjan säger Justin plötsligt.

”Behåll den” jag bryr mig inte om att fråga varför.

Jag trycker ner handtaget men hinner inte öppna dörren.

”Du svarade inte på min fråga, vad har hänt mer?” Jag tar ett djupt andetag, han kommer att bli jätte arg säkert.

”Jag hade…”

”Säg inte mer, varför April?”

”Förlåt” svara jag honom.

Jag vet vad jag ska göra för att inte såra honom så mycket.

”Hejdå Justin, jag gör detta för att det är bäst för dig” Jag lämnar honom med tårar i ögonen, jag lyckas hålla dem inne tills jag har stängt dörren helt. Vad har jag gjort?

Jag går in i sovrummet, jag orkar inte med mitt liv just nu. Jag önskar att min pappa var här, så att han kunde hålla om mig. Chelsey kommer springandes efter mig.

”April, vad har hänt?” frågar hon oroligt. Inget kan bli värre nu, allt är redan förstört. Jag slänger mig ner i sängen och det enda jag känner är lukten från Justins tröja. Jag skulle aldrig ha gjort så, jag gillar honom verkligen, jag gillar honom väldigt mycket faktiskt.

”Jag har förstört mitt liv, jag lämnade honom för hans egna bästa. Jag skulle förstöra allt han har jobbat för så länge” säger jag samtidigt som tårarna strömmar ner för mina kinder. Jag bryr mig om honom så mycket att jag till och med lämnar honom eftersom det är bäst, även fast det kommer att bli ett helvete för mig. Jag förstår också honom, varför han reagerade så som han gjorde idag.

”Vad skulle du berätta om Kevin? Vad det än är så kan det inte bli värre” säger jag hest. Just i denna sekund vill jag bara försvinna, och komma tillbaka när allt har löst sig. Chelsey lägger sig ner i sin del av sängen.

”Är du säker att du vill höra det nu, du har redan gått igenom mycket” säger hon och kollar oroande på mig. Jag nickar, jag vill veta allt nu och inga fler hemligheter. Det är slut på dem.

”Jag visste inte att ni var tillsammans så, men han kan visst inte hålla sig till en tjej” Det var inte direkt vad jag förväntat mig. Hur kunde han? Jag vet att jag inte är så mycket bättre, men jag berättade i alla fall om för honom vad jag gjort. Om mina misstag.

”Hur länge?” frågar jag chokat. Tårarna rinner fortfarande nerför mina kinder, jag har bara Chelsey, min mamma och min farmor kvar. Var tog alla andra vägen? Jag har förstört allt, det var mitt fel att min pappa dog, det är mitt fel att jag inte har Justin kvar, det är mitt fel att Kevin också är borta. Tur att Chelsey förlät mig, för annars hade jag inte orkat ta ett andetag till.

”Vi åker hem nu, April du skrämmer mig verkligen” Ingen människa skrämde någonsin Chelsey, så då måste hon verkligen mena det.

Chelseys perspektiv

Jag har aldrig sett April så nere, jag har aldrig sett henne såhär. Hon skrämmer mig verkligen och jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd för att säga fel.

Jag går ut i köket och fyller ett glas vatten och tar en sömntablett, det är lika bra att hon får sova ut. I detta skick lär hon inte kunna sova.

Jag går in i sovrummet igen och ger henne det, hon kollar fundersamt på mig med sina trötta ögon och tar sedan tabletten. Jag lägger täcket över henne. Hon har fortfarande på sig Justins tröja, varför gjorde hon inte det som var bäst för henne? Jag tar datorn och stänger dörren, så att jag inte ska störa henne. Ljudlöst går jag och sätter mig i soffan och börjar leta efter flyg hem, vi kan inte stanna här i en vecka. Inte när hon är så dålig, jag har inte sett henne såhär dålig ända sen hennes pappa gick bort, och den perioden var inte lätt för någon. De planen som går härifrån går först imorgon kväll, jag bokar snabbt de. Vi kan inte stanna här längre än vad vi behöver.

Jag ser till att April har somnat innan jag ringer samtalet. Signalerna går sakta fram en efter en, tillslut svarar en kvinna.

”Hej, detta är Chelsey. Är Justin där?” frågar jag osäkert. Jag måste verkligen tala med honom, April kan inte gå igenom en sån här period till. Varför tillät jag ens henne att gå till festen idag? Jag visste att hon mådde dåligt, men jag var så dum att jag trodde att det skulle få henne på bättre humör.

”Nej, han glömde sin mobil här. Är det något jag kan hälsa honom?” frågar hans mamma, Pattie. Tårarna rinner sakta ner för min kind.

”Ja, att han ringer mig upp så snabbt han kan…” jag snyftar till. ”Jag är bara så rädd” jag försöker torka bort tårarna men de fortsätter att rinna.

”Vad har hänt?” frågar Pattie oroligt. Jag tar ett djupt andetag innan jag berättar för henne.

”Min bästa kompis är så konstig, jag är rädd att hon ska må så dåligt som när hennes pappa dog igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är så rädd” snyftar jag fram.

Jag skulle göra allt för att få henne att må bättre, hon är som en syster för mig. Vi går igen allt tillsammans och jag var inte där när hon behövde mig.

”Är det April?” frågar Pattie oroligt. Vad jag vet, så har ingen berättat att April känner Pattie. Fast Justin kanske har pratat om henne.

”Ja” Säger jag, men det låter mer som en viskning.

”Kan jag komma över? Jag vill jätte gärna veta vad som hänt, för Justin är också väldigt nere”

Det kommer kännas konstigt att prata med en jag inte känner, men jag är verkligen rädd.

”Ja, jag behöver verkligen prata med någon nu också. Jag bryr mig om både April och Justin. Så gärna” snyftar jag fram.

”Okej, jag kommer alldeles strax”

Försiktigt smyger jag fram till dörren och öppnar den lite, April sover väldigt tung nu, det är bra. Jag vill inte att hon ska höra. Jag älskar henne verkligen och jag vet hur nära hon är på att ge upp, men hon måste verkligen fortsätta kämpa med allt.

Jag ställer ner koppen med te till Pattie och sätter mig bredvid henne.

”Så du kan berätta allt du vill, det som sägs här stannar här” säger hon och ger mig ett vackert leende. Jag ler smått tillbaka, jag kan inte förklara hur mycket tacksamhet det finns i det lilla leendet.

”Jag vet inte alla detaljer om Justin och April. Men jag är så rädd att hon ska ge upp hoppet, hon har varit nära det en gång. Hon var nära att ta sitt liv ett tag, för hon fick för sig att det var henens fel att hennes pappa gick bort. Och hon är exakt lika dan nu, jag är bara så rädd. Jag har kollat till henne nästan hundra gånger även fast jag vet att hon sover tung, jag gav henne en sömntablett” Pattie ger mig en blick som gör mig lugn. Att jag ens kan prata med henne om detta är stort, jag pratar aldrig känslor annars med folk jag inte känner.

”När åker ni?” frågar hon, jag förstår inte riktigt varför det är någon skillnad.

”Imorgon kväll” svarar jag henne. Hon nickar och tar en klunk av sitt te.

”Jag har ett ställe jag vill visa henne, du kan följa med såklart för du känner henne bättre. Ta inte på er klackarskor och sånt, för vi måste gå en bit i skogen” säger hon. Jag nickar, om Pattie vill visa henne det så får hon göra det. April kan inte må sämre än vad hon gör nu, jag vill inte att hon ska bli inlagd igen. Så om alla försöker att göra det bästa de kan, kanske hon slipper det.

”April, klä på dig. Vi ska åka nu” säger jag och slänger kläderna på henne. Hon tittar undrande på mig av klädvalet. Ett par mjukisbyxor, en vanlig tröja, en kofta och en svart jacka. När jag väljer kläder till henne brukar det vara mer. Hon blundar och lägger tillbaka huvudet på kudden. Hon skrämmer mig verkligen, det var såhär hon började innan hon blev riktigt dålig. Jag tar på henne mjukisbyxorna och koftan. Hon får ha kvar Justins tröja om hon vill det. Jag drar försiktigt upp henne från sängen och går ut med henne i hallen. Snabbt försöker jag ta på henne ett par bekväma skor, men det är inte det lättaste. Tillslut lyckas jag. Jag tar på henne jackan och går ut från hotellrummet. Jag visste att det skulle gå såhär, så jag hade fixat mig innan. Men idag orkade jag inte att bry mig om sminket, jag orkade inte bry mig om något egentligen. Bara April blev bra då brydde jag mig inte om något annat. Jag leder fram henne till taxin Pattie beställt och sätter mig bredvid henne. Chauffören börjar köra och jag flätar Aprils ängla hår. Det är så vackert, naturligt blont och långt. Jag önskar att jag hade sådant hår.

Aprils perspektiv

”Här brukar jag gå hit” förklarar Pattie. Jag förstår inte vart de vill komma med denna dag, men jag lyssnar duktigt.

Jag vill så gärna lyda hennes råd, men det är försent.

Kommentera.

Komentera?

~Aprils perspektiv ~ Kapitel 24.

Förra kapitlet:

Jag knackar på dörren som tillhör Justin, det går inte ens att beskriva hur nervös jag är inför detta samtal. Handtaget trycks ner och dörren öppnad en liten bit, jag kan inte se vem det är som öppnat men jag gissar på Justin.

”April” utbrister han och öppnar dörren helt, jag blir ännu mer rädd för detta samtal nu. Jag går bara in utan att säga ett enda ord till honom, Scenen där vi kysstes spelas upp i mitt huvud och jag går fram emot Justin. Jag lägger mina armar runt hans hals och kysser honom hårt och passionerat. Alla känslor som jag har haft de sista dagarna finns i denna kyssen. Allt spelas upp som en film i mitt huvud. Justin lägger sina händer om mina ben och lyfter upp mig. Jag förflyttar mina händer till hans kinder och pressar mina läppar hårdare mot hans läppar.

Justin, jag har tänkt ett tag och…” Jag vet helt ärligt inte om jag kan berätta detta. ”Det har hänt en del sedan sist vi sågs” Jag hoppar ner på golvet igen och går fram till dörren.

”Förlåt”

Jag skyndar mig ut från dörren och springer ner för trapporna. Jag måste härifrån, min mobil vibrerar i fickan men jag orkar inte svara.

Tur att mitt hotell inte är långt härifrån, tårarna strömmar ner för mina kinder.

Jag springer in genom de stora dörrarna och uppför trapporna så snabbt så att jag inte ens kan minnas vägen hem.

Hastigt slänger jag upp dörren och Chelsey sitter och väntar på mig i soffan.

”Åh Gumman” utbrister hon och går fram till mig och ger mig en hård kram. Exakt vad jag behöver just nu, var det verkligen rätt val? Ja, det måste det vara.

”Skulle inte någon av våra vänner ha fest ikväll?” Chelsey kollar undrande på mig och nickar sedan.

”Bra, vi går dit” jag går in till vårt sovrum och börjat rota igenom både min och Chelseys väska. Tillslut hittar jag en klänning som funkar. Den är väldigt kort, men jag bryr mig inte längre om längden på klänningen. Mitt hår är redan lockigt så det är bara sminket som återstår. Jag sminkar mig väldigt snabbt och tar ett par utav de högklackade skorna, utan att bry mig vilka. På vägen ut tar jag en av mina klänningar och slänger den till Chelsey. Hon går snabbt in till sovrummet och kommer ut lika snabbt igen fast fixad för fest.

”Förresten så vill jag tatuera mig, hinner vi imorgon?” frågar jag henne.

Jag ser på henne att hon har kommit på något.

”Jag känner en som kan fixa det på oss typ nu, för vi kan ju komma när vi vill till festen” säger hon och ler stort. Min mamma kanske dödar mig, men jag orkar inte bry mig. Chelsey får göra det om hon vill, hennes föräldrar tillåter nästan allt.

”Bra, då går vi” säger jag. Vi går ut från hotellet och Chelsey försöker få tag på en taxi, med sån tur vi har stannar en direkt och vi hoppar in. Chelsey säger adressen till chauffören och han börjar köra dit.

”Det är inte så långt” säger Chelsey.

”Vet du vad du vill ha?” frågar hon. Jag nickar, jag har funderat på detta länge och vill ha något som betyder för mig. Min pappa hade en fågel och mitt namn på ryggen och det betyder så mycket mer, som frihet. Fast den största anledningen jag vill ha den tatueringen är att min pappa hade en fågel.

”Du då?” frågar jag henne, hon hade också velat ha en tatuering länge men inte gjort det. Hon nickar till svar, om jag känner Chelsey rätt kommer vi säkert tänkt på samma sak.

”Fåglar?” hon tittar chockerande på men fnissar till lite sedan.

”Såklart vi tänker på samma, jag vill ha den för den symboliserar frihet lite, du vet fåglar är fria och kan flyga och sånt…” hon skrattar till av sin förklaring och jag med.

”Man pappa hade en fågel, så jag vill ha något liknande” på något sätt är det som att jag stängt av mina känslor på sistone, för några månader skulle jag fortfarande sitta och gråta på mitt rum för att jag kysste Justin. Taxin stannar och jag ger pengar plus lite extra, jag orkar inte sitta kvar och vänta. Jag hoppar snabbt ut och vi går in i studion.

”Chelsey!” säger en man runt trettio års åldern glatt. Hon går fram till honom och kramar honom.

”April, detta är min farbror” säger hon och jag hälsar glatt på honom.

”Vi vill tatuera oss” förklarar Chelsey. Han nickar.

”Vet ni vad?” vi båda nickar samtidigt och brister ut i skratt sedan.

”Gud så fint det blev, jag älskar det” säger jag och kramar om Chelseys farbror. Han skrattar och jag går fram till kassan för att betala. Han skakar bara på huvudet.

”Oroa dig inte för det, jag har lovat Chelsey en gratis tatuering så du behöver inte betala” förklarar han. Men jag vill betala så jag lägger hälften av vad det egentligen skulle kosta på disken och tackar ännu en gång innan vi går ut.

”Din mamma, kommer hon inte typ få en hjärtinfarkt när hon ser detta?” frågar Chelsey. Jag rycker på axlarna.

”Kanske, men hon vet vad den betyder för mig. Ska vi ta taxi eller?”

Hon skakar på huvudet.

”Den är där borta” hon pekar mot ett stort, mörkt, hus som spelar sjukt hög musik. Att jag ens kunde missa det. Vi går raskt till huset där festen ska hålla hus, vi går in och jag känner igen en del av personerna. Chelsey har släkt här och känner därför en del personer här, och jag har följt med flera gånger så jag känner dem också. De har förvandlat hela rummet till en nattklubb, visst han som äger detta huset är rik och har detta rummet bara till detta. Han får sjukt mycket pengar av sina föräldrar och jobbar inget själv. Vi går fram till baren och beställer varsin dricka.

”Ikväll försvinner ingen sådär bara, okej!” skriker Chelsey, men det hörs bara som en viskning. Jag nickar, jag behöver verkligen inte fler problem. Jag häller i mig glaset och fortsätter sedan hand i hand med Chelsey ut på dansgolvet.

Justins perspektiv

Jag vet inte varför jag blev arg på April, men hon kan inte bara komma sådär och sen bara sticka utan en förklaring. Jag hoppar in i bilen för att köra en runda, jag behöver verkligen lugna ner mig.

Jag svänger in på en gata och ser att ett av husen har fest. Musiken är så hög att den hörs tydligt in i bilen. Utanför huset står det en massa ungdomar som röker, egentligen är det sjukt dumt av dem. Jag är säker på att hälften av de som är där inne är minderåriga.

Utan anledning kollar jag mot huset och ser en person som liknar April väldigt mycket, jag svänger snabbt och kör sakta förbi igen. Detta kan inte vara sant, så dum är hon väl ändå inte?

Jag stannar bilen och hoppar ut, det är verkligen April som står och röker. Jag känner hur ilskan kommer fram igen, jag går fram till henne och tar tag i hennes handled.

Förskräckt vänder hon sig om och kollar på mig.

”Släpp den” säger jag till henne, hur dum är hon?

Hon vägrar att släppa den och försöker komma ur mitt grepp, jag håller fast och börjar gå mot bilen. Jag sätter henne ner i framsätet och knäpper bältet om henne och springer över till den andra sidan.

Folk kollar undrande på henne men hon bara rycker på axlarna. Jag startar bilen och kör snabbt iväg, jag ökar hastigheten mer och mer för varje sekund som går.

”Justin, snälla sakta ner” ber hon men det gör bara så att jag ökar farten yttligare.

”Om du slutar att röka i min bil så saktar jag ner” säger jag kallt. Hon slänger ut cigaretten och vevar upp rutan igen. Jag saktar ner en aning, men kör fortfarande lite för fort.

Aprils perspektiv

Justins käkar är spända och hans blick är kall, den Justin jag har sett idag, eller ikväll faktiskt, trodde jag inte fanns.

Han svänger in på en parkeringsplats och går ut från bilen, han snarare springer, över till min sida och drar ut mig.

För denna Justin är jag faktisk rädd för, hans beteende är inte likt honom.

Han håller ett hårt grepp om min handled som gör ont.

”Justin kan du släppa mig, det gör ont” Han nästan morrar till svar och drar mig upp för trapporna efter sig.

Han Öppnar dörren och smäller igen den när jag kommit in.

”Hur fan tänker du?” han smäller händerna i väggen med mitt huvud emellan. Jag kollar ner i marken, jag vågar inte säga något fel.

”Jag tänkte inte” säger jag tyst.

”För helvete April, jag trodde att du var smartare än såhär!” skriker han och vänder sig om så att jag bara ser hans ryggtavla.

”Vad fan tror du jag ska göra när hela mitt liv är förstört?” frågar jag honom surt, om han ska bete sig som ett svin så kan jag också göra det. Han vänder sig om och slår en knytnäve i väggen.

”Hur fan kan ditt liv vara förstört?” jag har aldrig hört han svära såhär mycket, jag har aldrig sett honom vara såhär arg innan.

”Det började med att du kysste mig” säger jag tyst. Justin går en bit bort från mig. Just i denna stund är detta det sista stället jag vill vara på.

”Hur fan kan en kyss förstöra ett liv, om du nu inte ville kunde du ju bara puttat bort mig. Så jävla svårt är det inte” fräser Justin.

Jag tar ett djupt andetag.
”Det ena leder till det andra” Svarar jag honom kallt.

Hela Justin stelnar till och kollar på mig.

”Vad har du gjort?”

”Jag var på en fest” säger jag och går fram till Justins säng, jag orkar inte diskutera nu. Jag sätter mig i den och slänger av mig skorna, jag går fram till hans resväska som ännu inte är uppackat och tar en tröja.

Jag drar av mig klänningen och tar på mig den alldeles för långa tröjan. Jag lägger mig ner i Justins stora säng och tar hans mobil som ligger på nattduksbordet. Jag skriver ett sms till Chelsey.

”Förlåt, men Justin kom och var helt jävla arg. Är hos han nu. Puss love u” jag skickar iväg det till henne och lägger tillbaka telefonen.

”Du är helt sjuk April, du går runt i en klänning som går en centimeter nedanför rumpan, dricker och röker. Vad har hänt med den April jag kände?” han lägger sig ner på sängen.

”Jag är samma person”

Det plingar till i Justins mobil och jag tar upp den.

”Behåll den” jag bryr mig inte om att fråga varför.

Jag trycker ner handtaget men hinner inte öppna dörren.

”Du svarade inte på min fråga, vad har hänt mer?” Jag tar ett djupt andetag, han kommer att bli jätte arg säkert.

”Jag hade…”

”Säg inte mer, varför April?”

”Förlåt” svara jag honom.

Jag vet vad jag ska göra för att inte såra honom så mycket.

”Hejdå Justin, jag gör detta för att det är bäst för dig” Jag lämnar honom med tårar i ögonen, jag lyckas hålla dem inne tills jag har stängt dörren helt. Vad har jag gjort?

Kommentera.

Komentera?

~Aprils perspektiv ~ Kapitel 23.

Förrra kapitlet:

Mätt tar jag den sista tuggan och tuggar sakta. Jag har aldrig ätit godare pannkakor, inte ens min pappa gjorde såhär goda pannkakor. Hastigt hoppar jag ner från diskbänken och ställer in tallriken och besticken i diskmaskinen.

”Om du inte har något emot det så kan jag hjälpa dig att städa” säger jag och hoppar upp på bordet.

”Du får gärna stanna hur länge du vill, men du får inte städa” jag slår löst till honom på armen och låtsas att vara sur. Utan att bry mig om vad hans sade börjar jag att ta upp alla röda plastmuggar och slänga dem i en svart säck som redan finns i vardagsrummet. Dylan följer mitt förslag och städar med mig.

”Du lyssnar visst inte på vad man säger?” han skrattar lite och skakar på huvudet.

”Nej, jag gör lite som jag vill… ibland” svarar jag honom.

Han går fram till stereon och sätter igång låg musik, tack och lov för jag klarar inte av att städa utan musik. Det blir mycket roligare med musik.

”Förresten det som hände igår, jag tror att jag måste berätta det för min pojkvän” säger jag och han tittar chokat på mig.

”Pojkvän?”

”Ja, eller jag vet inte riktigt vart vi står. Det är komplicerat” jag rycker på axlarna, jag orkar inte förklara allt nu. Dylan nickar och fortsätter med städningen under tystnad.

Enda sen jag vaknade denna morgon har han varit glad och pratat och nu blev han helt plötsligt tyst?

”Förlåt”

Jag vänder mig mot honom, han tittar rakt in i mina ögon.

”För vad?” frågar jag, han har absolut inget att be ursäkt om. Det är i så fall jag som ska göra det, han visste inte att jag hade en pojkvän.

”Om jag hade vetat att du har en pojkvän hade det aldrig hänt”

Med raska steg går jag fram till honom och lägger armarna om hans hals.

”Säg inte förlåt, det är mitt fel. Och jag vill jätte gärna ha dig som vän, även det som hänt. Okej?” viskar jag.

Dylan nickar och ger mig ett litet leende.

”Men allt känns så konstigt” Jag nickar, allt känns konstigt även om jag inte kommer ihåg något. Jag vet att jag var väldigt full igår, men var han det?

”Var du full?” frågar jag.

Han skakar på huvudet ärligt.

”Jag hade ju druckit lite, men inte så mycket” Hastigt kollar jag på klockan, mamma jobbade i natt så hon skulle antagligen komma hem om en timme. Dags att sticka hem.

”Jag måste hem nu, men…” jag tar en penna och skriver på en liten bit papper mitt telefonnummer. ”Ring mig” Jag räcker över lappen till honom, och han tar emot den med ett leende.

Dylan följer mig till dörren, jag tar på mig ett par av hans skor och kramar honom hejdå.

”Jag lämnar tillbaka kläderna snart, hejdå”

Jag går ut genom dörren och ser till att komma en bit från hans hus innan jag tar upp telefonen.

Jag ser att jag har 14 missade samtal från Chelsey, jag ringer upp henne snabbt.

”Var har du varit?!” skriker hon i luren. Jag håller telefonen en bit från örat när jag svarar henne.

”Det är det jag behöver prata med dig om, kan jag komma hem till dig?”

Chelsey pratar lågt med någon annan, men jag kan inte urskilja ett enda ord.

”Ja, Kevin ska åka nu. Så kom hem till mig så snabbt du kan” jag lägger på utan att säga hejdå eftersom Chelseys hus är inom synhåll. Jag går upp på deras uppfart och går in i huset, jag och Chelsey knackar aldrig på hos varandra längre. Utan vi bara springer in som att det var vårt egna hem, det är nästan det också.

Jag går in i hallen och möter Kevin. Allt det som hänt sen jag träffade honom sist spelas upp i mitt huvud och jag mår så dåligt av det.

Jag ska berätta vad jag har gjort och mitt val.

Jag måste även åka till Justin för att berätta allt, jag är inte en sån person som tar det över telefonen utan jag vill berätta själv.

”Hej babe, jag har pratat med Chelsey och…” Jag avbryter honom snabbt och smiter undan från hans ansikte som var en centimeter från mitt.

”Jag mår inte så bra, vi kan väl prata senare” Han nickar, när jag gjort såhär innan har det handlat om min pappa. Men nu skulle han bara veta, bara jag tänker på vad jag gjort mot honom vill jag spy.

Hur kan jag vara en så hemsk människa?

Kevin går ut genom dörren och jag ger honom en sorgsen blick innan han försvinner inom synhåll.

Chelseys glada leende syns ändå från hallen och jag går till vardagsrummet. Jag slänger mig ner i soffan.

”Du har någon annans kläder på dig?” frågar hon och ger mig en blick som betyder att jag måste förklara.

Sakta fyller jag mina lungor på luft och blåser ut det igen.

”Jag sov hos killen som hade fetsen igår, eller sov gjorde jag inte direkt…”

Chelsey spärrar upp ögonen och kollar chokat på mig.

”Du låg med honom?”

Tyvärr går inte sanningen att ändra, det som är gjort är gjort. Om jag hade kunnat at tillbaka den sista tiden hade jag gjort det, göra allt ogjort. Jag förtjänar ingen av Kevin eller Justin, så det är därför jag får ändra mig. Innan hade jag bestämt vem det var dags att säga hejdå till, men nu måste jag göra det till båda.

Jag är en hemsk människa, om man gör något sånt här då borde man inte ha en pojkvän.

Jag nickar som svar på Chelseys fråga.

”Bra” är det enda Chelsey säger och ler stort mot mig. Varför skulle det vara bra, jag kommer förstöra Kevin helt.

”Du tror att du kanske kommer att krossa Kevins hjärta, men han kommer krossa ditt först” säger hon helt utan känslor, jag förstår inte ett enda ord av det hon säger. Varför skulle han krossa mitt hjärta, allt han har gjort för mig? Har han inte gjort det för att han älskar mig?

Chelsey går ut från vardagsrummet och är borta en stund, när hon kommer tillbaka har hon med sig en handduk.

”Gå och duscha, du stinker alkohol. Undra varför du inte minns något från igår” Jag ger henen ett tacksamt leende. Undra varför Dylan inte har märkt att jag stinker alkohol, eller så har han det? Eller så ar han sovit i samma säng med mig och blivit van vid lukten.

Jag tar av mig kläderna och hoppar in i duschen. Det varma vattnet rinner ner för min kropp tillsammans med all smuts.

Jag tar min resväska från bagageluckan och lyfter även ut Chelseys.

”Tack för att du följde med mig” säger jag tacksamt till henne. Dags att berätta för Justin mitt val. Kevin förstod allt, och han blev inte ens sur. När jag berättade det för Chelsey svarade hon ”Vad var det jag sa, Jag vill bara ditt bästa” Hon lovade också att berätta vad hon menade, men efter jag pratat med Justin.

Det är skönt att samtalet med Kevin gick så bra och snabbt.

Men undra om Justin någonsin kommer att förlåta mig.

Vi går in i hotellet och checkar in, denna gången fick jag tillåtelse av min mamma att åka, eftersom hon litar på Justin så mycket. Hon tycker att han verkar så mogen och ansvarsfull, och hon tycker att det är okej att han är tre år äldre än mig.

Chelsey checkar in och jag börjar gå upp mot vårt rum, som är på våning fyra och rum 406. Chelsey kommer springandes efter mig, helt ärligt ser det ganska kul ut.

Hon springer med sina hundra resväskor, hon packar alltid för en månad när hon bara ska vara borta i en vecka.

”April, du kan gå nu” säger hon och jag lämnar väskorna med henne.

”April vänta!” skriker Chelsey, jag stannar upp och väntar på vad hon ska säga. ”Gör rätt val” jag går ut igenom dörren och ut i det varma vädret.

Justin, jag har tänkt ett tag och…” Jag vet helt ärligt inte om jag kan berätta detta. ”Det har hänt en del sedan sist vi sågs” Jag hoppar ner på golvet igen och går fram till dörren.

”Förlåt”

Förlåt för dåligt kapitel, och allt som hänt nu. Det var verkligen inte planerat, men jag tycker att det måste hända mer.

Kommentera.

Komentera?

~Aprils perspektiv ~ Kapitel 22.

Förra kapitlet:

”Hur hände det?” frågar hon ännu mer nyfiket.

”Vi kysstes” säger jag och scenen spelas upp i mitt huvud. Den underbaraste kyssen, hans perfekta läppar mot mina, hans varma händer runt min midja.

”Ojoj, April du måste bestämma vilken kille du ska behålla” säger hon och ett klingande skratt lämnar henne strupe.

”Jag har gjort det, men var inte du sur?” frågar jag henne, hon kommer in här som om inget har hänt.

”Nej, jag accepterar det April. Men jag hade velat veta från början, då hade jag antagligen inte agerat såhär”

Den förklaringen är nog för mig.

”Så vem blir den lycklige?” frågar hon och genast blir jag på sämre humör. Helst hade jag inte velat lämna någon av dem, men jag måste det. Jag älskar både men på helt olika sätt.

”Din min är tillräcklig förklaring för mig, jag vet vem det blir och jag är glad för din skull” säger hon och ställer sig upp.

Hon går fram till min sida av bordet och sträcker fram handen. Jag tar tag i den och hon drar upp mig.

”Du behöver lite kul, nu går vi ut och festar” säger hon och springer upp med mig hand i hand till mitt rum.

Hon förstår inte hur bra det var att hon såg på mig vem det blir, för jag hade aldrig klarat av att säga hans namn.

Jag häller i mig glas efter glas utan att tänka mig för, man lever ju bara en gång så då är det lika bra att leva livet medans man kan.

Vid detta laget har jag tappat bort Chelsey och står själv bland folk jag inte känner, jag antar att hon har hittat någon snygg kille.

Vi brukade göra detta mycket förr, men allt det roliga tog slut när jag blev tillsammans med Kevin. Jag går ut bland de som dansar och hoppar i takt med musiken. Det skulle inte förvåna mig om musiken hördes ända hem till mig så hög den är.

Jag faller bak och någon fångar mig, tack gode gud för det. Personen bär bort mig från dansgolvet, och jag protesterar lite men har ingen kraft för det riktigt.

”Du är väldigt full, du kan ju inte ens stå upp” på rösten hör jag att det är en kille. Men jag känner inte igen hans röst. Han bär mig upp på ovanvåningen och in i ett rum, i mörkret kan jag urskilja ljusa tapeter och möbler. Det är faktiskt ganska snyggt, i alla fall det lilla jag kan se. Han lägger ner mig på något mjukt, en säng antagligen.

”Nej, jag vill ner” gnäller jag, han flinar åt mig.

”Du är för full för att gå ner och om jag körde dig hem skulle din mamma bli så glad om hon såg dig såhär?”

Jag suckar högt och blundar medans han drar av mig mina högklackade skor.

”Vem är du då? Och förresten jag kan tänka klart, så jag är inte full. Jag drack knappt något” säger jag surt mot honom. Jag vill inte ligga i någons säng som jag inte ens vet vem det är.

Han skrattar bara åt mig, det gör mig bara ännu surare.

”Du skulle höra dig själv och du tänker nog inte riktigt klart, jag heter Dylan förresten”

Jag vänder mig bort från honom.

”Okej Dylan, om jag ändå måste ligga här och ha tråkigt så kan du lika bra gå härifrån”

Han går bor mot dörren och stannar där, han flinar lite åt mig och stänger dörren sakta.

”Vänta!” Utbrister jag.

Dörren öppnas igen och han sticker in huvudet.

”Kan du väcka mig när jag får gå och kan du säga en tid jag får gå? Frågar jag honom och mina ögon blir stora som fat.

”Antagligen om några timmar, du kan ju sova här i natt så tar jag ett annat rum” säger han och avfyrar ett sockersött leende.

Hans vita tänder syns tydligt och ännu en gång försöker han stänga dörren.

”Vänta igen!” halv skriker jag.

Han öppnar hela dörren helt igen och kollar undrande på mig.

”Jag känner mig ensam, så du kan väl stanna här?” jag putar med underläppen lite och försöker se så söt ut man kan. Skrattandes går han fram till sängen och lägger sig ovanpå täcket på den andra sidan.

På något sätt känns det tryggare att ha honom här. Jag vänder mig och studerar hans ansikte, han har isblåa underbara ögon som passar perfekt till hans lagom bruna hud. Jag lägger min hand på hans bröstkorg och drar den sakta ner mot hans mage. Han vänder sitt huvud mot mig och hans läppar är bara en centimeter ifrån mina. Utan att tänka en sekund pressar jag mina läppar mot hans i en mjuk, men ändå passionerad kyss.

Han förflyttar sina händer till min midja och jag gränslar honom. Snabbt återgår jag till att kyssa honom hårt, helt utan känslor.

Jag flätar in mina fingrar i hans hår och min korta klänning slängs ner på golvet tillsammans med hans tröja. Han rullar runt oss så att han är överst och kysser min hals.

”Är du säker?” frågar han samtidigt som han passionerat kysser min hals.

”Ja” viskar jag.

Sakta öppnar jag mina ögon och solen bländar mig. Huvudet värker som in i och jag kan inte minnas något från igår kväll. Det enda jag minns är att vi gick till en fest, men vad som hände på fetsen är helt borta. Jag sätter mig upp i sängen och studerar rummet. Detta är verkligen inte mitt rum. Jag kollar bredvid mig och det är tomt, men på golvet ligger en massa kläder utspritt. Detta är ett skämt, detta kan inte ha hänt.

Dörren öppnas och en snygg kille kommer in med ett stort leende på läpparna.

”Så du har vaknat nu, din kompis undrade vart du tog vägen igår” han sätter sig på sängkanten.

Jag kollar in i hans underbara isblå ögon och sedan på kläderna på golvet.

”Du kommer inte ihåg något från igår va?”

Jag skakar på huvudet, jag kan inte ha gjort detta. Det är omöjligt, jag har ju pojkvän och allt.

”Exakt vad hände igår? Det är bäst att du är ärlig för annars… okej, jag vet inte vad som annars händer” jag ler lite smått.

Ett skratt lämnar hans mun och han öppnar munnen för att förklara.

”Du var väldigt full så jag bar upp dig hit, sedan när jag skulle lämna rummet ville du att jag skulle stanna. Och sen hände det här” han gör en gest mot kläderna som ligger utspritt på golvet. Jag drar upp täcket till hakan och gömmer mig lite bakom det.

”Det som hänt här stannar här, okej?”

Han nickar och lägger sin hand ovanpå min.

”Jag lovar”

Han går bort till sin garderob och slänger en stickad tröja till mig, till min förvåning är det faktiskt en tjej tröja. Undrande kollar jag på honom.

”Det är min systers, hon har flyttat hemifrån” Förklara han och det räcker för mig. Ett par gråa mjukisbyxor hamnar också på sängen och han lämnar rummet. Jag tar på mig kläderna och plockar upp min klänning från golvet. Den placerar jag på den obäddade sängen. Jag går in i hans garderob för att leta efter ett par strumpor, längst ner hittar jag ett par tjocka blåa strumpor som är perfekt att ha på vintern. Jag drar snabbt på mig dem och springer ner för den långa trappan. Han står i köket och lagar något på spisen, jag går fram till honom och ser pannkakor ligga på en tallrik.

”Förresten jag har glömt ditt namn” säger jag och skäms en aning. Utan att ta blicken från pannkakorna skrattar han.

”Jag heter Dylan” Jag hoppar upp på diskbänken bredvid spisen och kollar på när han steker pannkakorna.

”Kommer inte dina föräldrar hem snart? Det ser ut som en svinstia här” Jag fnissar till lite.

Dylan skakar på huvudet.

”De är bortresta i en månad, jag ska städa sen. Men nu måste du äta frukost” säger han och ler ett sockersött leende. Han lägger upp en varm pannkaka på en beige tallrik och skjuter den mot mig. Jag ger honom ett tacksamt leende. Jag tar en tugga av den underbart goda pannkakan.

”Gud så gott, jag kommer hit varje morgon och äter” säger jag till honom, det känns som att gårdagens händelse aldrig hände och att vi ä gamla vänner. Han lägger upp en pannkaka på sin egna tallrik och sätter sig på en barstol som står precis bakom ett väldigt högt bord. Så lat som jag är sitter jag kvar framför honom vid spisen.

”Det har jag inget emot” säger han och ger mig ännu ett sockersött leende.

”Om du inte har något emot det så kan jag hjälpa dig att städa” säger jag och hoppar upp på bordet.

”Du lyssnar visst inte på vad man säger?” han skrattar lite och skakar på huvudet.

”Nej, jag gör lite som jag vill… ibland” svarar jag honom.

Han går fram till stereon och sätter igång låg musik, tack och lov för jag klarar inte av att städa utan musik. Det blir mycket roligare med musik.

”Förresten det som hände igår, jag tror att jag måste berätta det för min pojkvän” säger jag och han tittar chokat på mig.

”Pojkvän?”

kommentera.

Komentera?

~Aprils perspektiv ~ Kapitel 21.

Förra kapitlet:

Jag drar upp den sista maskrosen från rabatten och slänger den i hinken.

Sakta stäcker jag upp min händer mot solen och granskar dem, de är riktigt smutsiga vid detta laget men så går det när man jobbat hårt i trädgården en hel dag.

Min mor kommer gåendes mot mig med ett leende och jag urskilja att hon gömmer något bakom sin rygg.

Jag ger henne ett leende tillbaka och försöker diskret kolla bakom henens rygg. Men hon gömmer -vad det nu är- väldigt väl.

”Gumman, du har jobbat så hårt denna vecka så jag har med mig en liten present till dig” säger hon och ger mig ett stort äkta leende.

Hon sätter ner något med päls på marken och det lilla livet vänder sig mot mig.

En liten valp, med underbara ögon. Jag klappar honom försiktigt över ryggen och ser upp på min mor igen.

”Tack så hemskt mycket” säger jag och ger henne en hård kram.

”Han har inget namn än” säger hon och tittar in i mina ögon. Jag sätter mig på huk och granskar honom noga.

”Han ska få heta Zion” säger jag till min mor och hon skiner upp i ett leende av namnet. Min far älskade det namnet, det trodde först att jag var en pojke. Då sade min far att jag skulle heta Zion, men till sin besvikelse var jag en flicka. Efteråt sa han att han var glad at han fick en April istället.

Otåligt kollar jag på klockan, Chelsey och Kevin skall snart komma hem.

Egentligen vet jag inte varför jag sitter i fönstret och väntar, för ingen av dem kommer ändå inte komma springandes hit och berätta hur saknad jag har varit.

En svart bil kör in på deras uppfart, försiktigt drar jag för gardinen lite så att jag inte syns.

Gramdörren öppnas och en osminkad Chelsey går ut från bilen.

Hennes hår är uppsatt och hon har ett par svarta solglasögon, hennes mun är format som ett rakt streck.

Hon går runt om bilen och öppnar bagageluckan och tar ut sina väskor, raskt börjar hon gå mot dörren. På andra sidan har Kevin också kommit ut, inga fjärilar finns i min mage längre. Hur de kunde försvinna av en kyss vet jag inte, känslorna kan väl inte bara försvinna så snabbt.

”Här gumman” säger min farmor och ger mig en kopp varmchoklad. Jag ler tacksamt mot henne.

”Var är Zion? Följer han inte med dig över allt?” Hon kollar ner mot golvet och sedan ut mot köket.

”Jag gav honom lite kött” säger hon och kollar lite skyldigt mot mig.

Jag himlar med ögonen och ler lite mot henne.

”Farmor, jag har ju sagt att han inte kan äta hela tiden” Säger jag och suckar överdrivet högt. Hon klappar mig försiktigt på armen och ger mig blygt ett leende.

Jag tar försiktigt en klunk, för att inte bränna mig. Hastigt vänder jag all min uppmärksamhet mot Chelseys hus. Men till min besvikelse har båda gått in vid detta laget.

Jag stoppar in den sista biten av kakan och tuggar snabbt.

”Farmor, det har varit jätte kul att träffa dig idag men jag måste hem nu” säger jag och skjuter in stolen intill bordet. Min farmor följer efter mig ut i hallen.

”Hur ska du ta dig hem gumman?”

Jag tar på mig min jacka och vänder sedan min uppmärksamhet till henne.

”Jag ska gå, jag kan behöva rensa mitt huvud” Jag ger henne en stor kram och öppnar den bruna dörren.

”Ta hand om dig gumman, jag älskar dig”

”Älskar dig också, farmor” säger jag och stänger dörren efter mig.

Med raska steg börjar jag gå hemåt, diskret sneglar jag i deras trädgård och ser att Chelsey sitter ute och solar. Inte för att det behövs, för hennes perfekt smala kropp är redan så brun den behöver vara. Det är en sak jag alltid har avundats Chelsey med, hela hon är perfekt.

Hon kan gå ut osminkad och ingen märker det, hon är naturligt brun och behöver inte sola på vintern. Och hon är helt perfekt smal.

Tillskillnad från mig, som ser ut som ett troll varje morgon, måste sola på vintern och är lite knubbig. Jag är inte direkt tjock, men inte perfekt smal heller.

Jag vet också att Chelsey tycker att det är jobbigt att vara så smal, för alla tror att hon inte äter något fast hon är den personen som äter mest av alla jag känner.

Jag tycker också att det är fint när en person inte är helt perfekt, för då ser man att den är mänsklig. Men när det gäller mig själv, då kommer jag nog aldrig kunna acceptera att jag ser ut som jag gör.

Att jämföras med Chelsey är en av de värsta sakerna, enligt alla är hon helt perfekt men jag däremot är inte lika vacker.

Det skulle heller inte kunna gå med Justin, hela hans utseende är bara att dö för. Och de stunderna jag trott att jag var bra nog för honom, då vet jag inte vad jag inbillat mig. En som Justin vill inte dejta en som mig, vi är inte av samma sort. Han är känd, ser bra ut och helt perfekt, jag är allt tvärtemot det.

Under hela promenaden hem har jag tänkt på vad jag ska görs med Kevin och Justin, och jag kom på det bästa alternativet. Jag måste lämna en av dem, och vem vet jag också.

Jag häller upp maten i Zions skål och sätter ner den på golvet.

”Egentligen borde du inte äta mer, farmor gav dig ju hur mycket mat som helst innan idag, min lilla tjockis” säger jag till honom. Enda sen Chelsey och Kevin kom hem har jag varit hos min farmor varje dag. Helt ärligt vet jag inte varför, utan det har bara känts rätt att vara där.

Antingen för att jag ville få henne att prata med mig igen eller hålla mig undan, det sista stället hon skulle leta efter mig på var hos farmor. Antagligen för att det är närmast henne.

Någon knackar på dörren, det låter exakt som Chelsey men det är inget jag får inbilla mig.

Raskt gåt jag dit och öppnar. Till min förvåning kommer Chelsey gåendes in i hallen och ut till vardagsrummet. Precis som ingenting har hänt. Jag går häpet efter henne.

Hon slår sig ned i sin vanliga soffa och jag sätter mig framför henne.

”Jo, jag har tänkt” hon avbryter sig och kollar upp lite på mig. ”Jag vill veta allt och jag förlåter er” säger hon och ger mig ett litet leende, så falskt så att vem som helst hade kunnat se det.

”Vad vill du veta?” frågar jag tyst och tittar smått på henne.

Hon lägger upp benen på bordet.

”Hur länge?”

Jag tar ett djupt andetag.

”Några månader, helt ärligt så har jag glömt bort tiden” hon spärrar upp ögonen en aning och ger mig en förvånad blick.

”Okej, nu har du saker att förklara. Du har alltid koll på allt, detta är inte normalt. Det är någon annan som tar all din uppmärksamhet va?” säger hon och ett litet leende leker på hennes läppar. Vad som än hänt, så älskar Chelsey alltid allt med kärlek.

”Ja, det var det mitt samtal handlade om” säger jag som svar till henens fråga, inte för att det är ett direkt svar men det är en förklaring till varför jag ringde henne.

”Vem?” Chelsey nästan hoppar upp och ner i soffan så nyfiken hon är, nu känns det som att allt är som innan.

”Justin”

Hon nickar på huvudet och jag kan se i hennes blick att det var hennes gissning.

”Hur hände det?” frågar hon ännu mer nyfiket.

”Vi kysstes” säger jag och scenen spelas upp i mitt huvud. Den underbaraste kyssen, hans perfekta läppar mot mina, hans varma händer runt min midja.

”Ojoj, April du måste bestämma vilken kille du ska behålla” säger hon och ett klingande skratt lämnar henne strupe.

”Jag har gjort det, men var inte du sur?” frågar jag henne, hon kommer in här som om inget har hänt.

”Nej, jag accepterar det April. Men jag hade velat veta från början, då hade jag antagligen inte agerat såhär”

Den förklaringen är nog för mig.

”Så vem blir den lycklige?” frågar hon och genast blir jag på sämre humör. Helst hade jag inte velat lämna någon av dem, men jag måste det. Jag älskar både men på helt olika sätt.

”Din min är tillräcklig förklaring för mig, jag vet vem det blir och jag är glad för din skull” säger hon och ställer sig upp.

Hon går fram till min sida av bordet och sträcker fram handen. Jag tar tag i den och hon drar upp mig.

”Du behöver lite kul, nu går vi ut och festar” säger hon och springer upp med mig hand i hand till mitt rum.

Hon förstår inte hur bra det var att hon såg på mig vem det blir, för jag hade aldrig klarat av att säga hans namn.

Så vem blir det nu?

Om jag inte får minst 2 kommenaterer på detta kapitlet så kommer jag inte lägga ut förrän jag får kommentarerna. Det känns inte lönt då, så vil ni ha ett kapitel se då till att kommentera.

Ju mer ni kommenterar ju mer skriver jag!

2 kommentarer till nästa!

Komentera?

inga kommentarer = inga kapitel.

Jag har inte fått en enda kommentar på min två sista kapitel, och om jag inte får en enda kommentar känns det inte lönt att skriva.
Om jag ska fortsätta att skriva får ni kommentera så att jag vet att det är någon som läser.

Komentera?

~ Justins perspektiv ~ kapitel 20.

Förra kapitlet:

En nyckel vrids om i låset och ytterdörren öppnas. April är det första jag kommer att tänka på men möts av henens mamma istället. Jag ger henne ett litet leende och går sakta ner de sista stegen.

”Är inte April här?” frågar hon och besvarar mitt leende. Jag skakar5 på huvudet. En liten rynka bildas i hennes panna.

”Var är hon?” frågar Auden, jag tar ett djupt andetag.

”Jag vet faktiskt inte… det hände en sak och hon sprang iväg. Jag har ingen aning om vart” säger jag nervöst. Jag är vanligtvis inte såhär nervös, men jag känner knappt henens mamma. Hon hänger upp sin jacka och börjar stega in mot vardagsrummet.

”Kom Justin” säger hon och jag blir ännu nervösare. Jag går efter Auden och sätter mig i soffan mittemot henne.

”Vad hände?” frågar hon. Och tittar mjukt på mig, jag glömmer bort orden helt och sitter tyst en stund.

”Jag…Vi kysstes” säger jag tyst med blicken på golvet. Auden spärrar upp ögonen.

Ett litet leende sprider sig på hennes läppar. Men snabbt återgår hon till att vara allvarlig.

”Varför sprang hon iväg då?” Jag kollar konstigt på henne, det är ju självklart varför hon gjorde det. Vet hon inte om Kevin, är en tanke som slår mig.

”Hon har ju en pojkvän redan” säger jag tyst, detta är verkligen pinsamt. Prata med tjejen som jag precis kyssts mamma - som jag knappt känner – om det som precis hänt. Auden tar ett djupt andetag.

”Jag vet visst minde om min dotter än jag trodde” Detta är otroligt, de har varit tillsammans väldigt länge och hennes mamma vet inte ens om det. I och för sig vet ingen annan om det heller, eller nu gör de det. Men innan visste bara jag.

”Ni har väl inte känt varandra så länge?”

Jag skakar på huvudet, men antagligen tillräckligt länge för att få känslor för en person.

”Två och en halv vecka” svarar jag henne.

Hon nickar och funderar ett tag.

”Jag ska inte lägga mig i, jag är bara orolig för min dotter. Men om du skadar henne Justin, på riktigt så vet jag inte vad jag ska ta mig till, hon kan nog behöva dig nu” säger hon och ställer sig upp.

”Du får gärna stanna här om du vill, för hon kommer antagligen tillbaka snart. Jag vet vart hon gått, så jag ringer dit” hon går ut mot köket och tar upp telefonen. Hon pratar en liten stund innan hon lägger tillbaka telefonen.

”Hon kommer hem om någon timme antagligen, du får välja om du vill stanna eller inte”

Jag tar ett djupt andetag

”Hon behöver nog tänka, det gör jag också. Och jag måste åka vidare ikväll så jag måste nog gå, men jag hade gärna stannat” säger jag och klistrar på ett leende.

Jag tar på mig mina skor och ger Auden en lätt kram.

”Det var trevligt att träffa dig” säger jag och hon besvara mig med ett leende. Jag går ut och stänger dörren efter mig. Min bil står parkerad där jag lämnade den och försiktigt hoppar jag in. Hårt slår jag mitt huvud mot ratten en gång, vad har jag gjort?

Det var mig som hon sa allt det om, det var mig. Men jag skulle aldrig gjort såhär, det är fel. Hon har faktiskt en pojkvän.

Jag vrider om nyckeln och motorn ger ifrån sig ett högt ljud. Snabbt kör jag ut från deras uppfart och ökar farten ännu mer när jag kommer ut på vägen.

Sakna ner, hör jag en röst inom mig säga. Det får mig bara att öka faten, jag vet att jag inte borde köra såhär fort.

Jag kan skada någon, men något inom mig får mig att köra fortare och fortare för varje sekund. Plötsligt ser jag hotellet framför mig, och inser att jag körde fotare än vad jag trodde.

Bakom hotellet parkerar jag bilen och springer in.

Snabbt springer jag igenom korridoren utan att hälsa på någon.

Någon knackar på dörren och jag går trött upp för att öppna, jag öppnar bara en liten springa och ser min mammas vackra leende utanför.

Hastigt öppnar jag dörren och hon går in.

”Vad har hänt Justin?” frågar hon oroligt när hon tittar närmare på mitt ansikte. Hon går fram till mig och ger mig en hård kram, exakt vad jag behöver nu.

Min mamma är alltid så förstående, hon förstår mig alltid och jag kan prata med henne om nästan allt.

”det är en lång historia” mumlar jag mot hennes hår.

”Justin jag har inte bråttom, om du vill prata om det så kan jag lyssna. Du vet att jag alltid för här för dig”

Jag sätter mig ned i soffan och lägger huvudet i händerna. Min mamma klappar mig sakta över ryggen.

”Jag tror att jag håller på att bli kär…” mumlar jag mot mina händer.

”Selena?”

jag kollar med stora ögon på min mor, jag har inte haft en enda tanke på Selena på hur länge som helst.

”Nej, hon heter April” Hennes namn låter så perfekt, jag hade kunnat säga det om och om igen varje dag. Mamma ger mig en undrande blick men säger inget.

”Jag träffade henne på semestern” förklarar jag snabbt och det var allt hon behövde. Det känns som att mina läppar fortfarande är varma av kyssen, att värmen från hennes läppar aldrig kommer att försvinna.

”Justin, gör det som är rätt innan det är försent” säger hon och går ut genom dörren.

Aprils perspektiv.

Sakta slår jag vant in numret som jag kan helt utantill, så många gånger jag ringt det.

Jag överväger en sekund att strunta i det men trycker sedan på ”Ring”.

Signalerna går fram en efter en.
”Hej, detta är Chelsey!” ett klingande skratt hörs i telefonsvararen. ”Jag kan inte svara just nu för att jag lever mitt liv” ännu ett skratt ekar i telefonen, svagt kan jag höra mitt eget skratt i bakgrunden.

En tår rinner sakta ner för min kind, det är sjukt hur mycket man kan gråta på en dag. Tar aldrig tårarna slut?

”Men lämna ett meddelande så jag kan ringa upp dig om jag orkar, puss hej” ett sista skratt hörs innan pipet kommer.

”Hej Chelsey” Jag tar en kort paus. ”Jag vet att du är jätte sur nu, men jag behöver dig verkligen. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till…” min röst spricker och jag brister ut i gråt. ”Jag är verkligen jätte ledsen över allt, men jag har ett stort problem och jag behöver din hjälp. Jag förstår att du inte vill prata med mig längre…” snyftar jag fram.

Älskar dig” är det sista jag får fram innan jag stänger ner samtalet.

Om allt hade varit som vanligt nu, hade jag kunnat prata om detta med henne. Allt hade varit så mycket lättare då. Jag sluter ögonen och faller in i en sömn.