Förra kapitlet:

 

 Jag går in i sovrummet, jag orkar inte med mitt liv just nu. Jag önskar att min pappa var här, så att han kunde hålla om mig. Chelsey kommer springandes efter mig.

”April, vad har hänt?” frågar hon oroligt. Inget kan bli värre nu, allt är redan förstört. Jag slänger mig ner i sängen och det enda jag känner är lukten från Justins tröja. Jag skulle aldrig ha gjort så, jag gillar honom verkligen, jag gillar honom väldigt mycket faktiskt.

”Jag har förstört mitt liv, jag lämnade honom för hans egna bästa. Jag skulle förstöra allt han har jobbat för så länge” säger jag samtidigt som tårarna strömmar ner för mina kinder. Jag bryr mig om honom så mycket att jag till och med lämnar honom eftersom det är bäst, även fast det kommer att bli ett helvete för mig. Jag förstår också honom, varför han reagerade så som han gjorde idag.

”Vad skulle du berätta om Kevin? Vad det än är så kan det inte bli värre” säger jag hest. Just i denna sekund vill jag bara försvinna, och komma tillbaka när allt har löst sig. Chelsey lägger sig ner i sin del av sängen.

”Är du säker att du vill höra det nu, du har redan gått igenom mycket” säger hon och kollar oroande på mig. Jag nickar, jag vill veta allt nu och inga fler hemligheter. Det är slut på dem.

”Jag visste inte att ni var tillsammans så, men han kan visst inte hålla sig till en tjej” Det var inte direkt vad jag förväntat mig. Hur kunde han? Jag vet att jag inte är så mycket bättre, men jag berättade i alla fall om för honom vad jag gjort. Om mina misstag.

”Hur länge?” frågar jag chokat. Tårarna rinner fortfarande nerför mina kinder, jag har bara Chelsey, min mamma och min farmor kvar. Var tog alla andra vägen? Jag har förstört allt, det var mitt fel att min pappa dog, det är mitt fel att jag inte har Justin kvar, det är mitt fel att Kevin också är borta. Tur att Chelsey förlät mig, för annars hade jag inte orkat ta ett andetag till.

”Vi åker hem nu, April du skrämmer mig verkligen” Ingen människa skrämde någonsin Chelsey, så då måste hon verkligen mena det.

 

Chelseys perspektiv

 

Jag har aldrig sett April så nere, jag har aldrig sett henne såhär. Hon skrämmer mig verkligen och jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd för att säga fel.

Jag går ut i köket och fyller ett glas vatten och tar en sömntablett, det är lika bra att hon får sova ut. I detta skick lär hon inte kunna sova.

Jag går in i sovrummet igen och ger henne det, hon kollar fundersamt på mig med sina trötta ögon och tar sedan tabletten. Jag lägger täcket över henne. Hon har fortfarande på sig Justins tröja, varför gjorde hon inte det som var bäst för henne? Jag tar datorn och stänger dörren, så att jag inte ska störa henne. Ljudlöst går jag och sätter mig i soffan och börjar leta efter flyg hem, vi kan inte stanna här i en vecka. Inte när hon är så dålig, jag har inte sett henne såhär dålig ända sen hennes pappa gick bort, och den perioden var inte lätt för någon. De planen som går härifrån går först imorgon kväll, jag bokar snabbt de. Vi kan inte stanna här längre än vad vi behöver.

Jag ser till att April har somnat innan jag ringer samtalet. Signalerna går sakta fram en efter en, tillslut svarar en kvinna.

”Hej, detta är Chelsey. Är Justin där?” frågar jag osäkert. Jag måste verkligen tala med honom, April kan inte gå igenom en sån här period till. Varför tillät jag ens henne att gå till festen idag? Jag visste att hon mådde dåligt, men jag var så dum att jag trodde att det skulle få henne på bättre humör.

”Nej, han glömde sin mobil här. Är det något jag kan hälsa honom?” frågar hans mamma, Pattie. Tårarna rinner sakta ner för min kind.

”Ja, att han ringer mig upp så snabbt han kan…” jag snyftar till. ”Jag är bara så rädd” jag försöker torka bort tårarna men de fortsätter att rinna.

”Vad har hänt?” frågar Pattie oroligt. Jag tar ett djupt andetag innan jag berättar för henne.

”Min bästa kompis är så konstig, jag är rädd att hon ska må så dåligt som när hennes pappa dog igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är så rädd” snyftar jag fram.

Jag skulle göra allt för att få henne att må bättre, hon är som en syster för mig. Vi går igen allt tillsammans och jag var inte där när hon behövde mig.

”Är det April?” frågar Pattie oroligt. Vad jag vet, så har ingen berättat att April känner Pattie. Fast Justin kanske har pratat om henne.

”Ja” Säger jag, men det låter mer som en viskning.

”Kan jag komma över? Jag vill jätte gärna veta vad som hänt, för Justin är också väldigt nere”

Det kommer kännas konstigt att prata med en jag inte känner, men jag är verkligen rädd.

”Ja, jag behöver verkligen prata med någon nu också. Jag bryr mig om både April och Justin. Så gärna” snyftar jag fram.

”Okej, jag kommer alldeles strax” 

Försiktigt smyger jag fram till dörren och öppnar den lite, April sover väldigt tung nu, det är bra. Jag vill inte att hon ska höra. Jag älskar henne verkligen och jag vet hur nära hon är på att ge upp, men hon måste verkligen fortsätta kämpa med allt.

 

~

 

Jag ställer ner koppen med te till Pattie och sätter mig bredvid henne.

”Så du kan berätta allt du vill, det som sägs här stannar här” säger hon och ger mig ett vackert leende. Jag ler smått tillbaka, jag kan inte förklara hur mycket tacksamhet det finns i det lilla leendet.

”Jag vet inte alla detaljer om Justin och April. Men jag är så rädd att hon ska ge upp hoppet, hon har varit nära det en gång. Hon var nära att ta sitt liv ett tag, för hon fick för sig att det var henens fel att hennes pappa gick bort. Och hon är exakt lika dan nu, jag är bara så rädd. Jag har kollat till henne nästan hundra gånger även fast jag vet att hon sover tung, jag gav henne en sömntablett” Pattie ger mig en blick som gör mig lugn. Att jag ens kan prata med henne om detta är stort, jag pratar aldrig känslor annars med folk jag inte känner.

”När åker ni?” frågar hon, jag förstår inte riktigt varför det är någon skillnad.

”Imorgon kväll” svarar jag henne. Hon nickar och tar en klunk av sitt te.

”Jag har ett ställe jag vill visa henne, du kan följa med såklart för du känner henne bättre. Ta inte på er klackarskor och sånt, för vi måste gå en bit i skogen” säger hon. Jag nickar, om Pattie vill visa henne det så får hon göra det. April kan inte må sämre än vad hon gör nu, jag vill inte att hon ska bli inlagd igen. Så om alla försöker att göra det bästa de kan, kanske hon slipper det.

~

 

”April, klä på dig. Vi ska åka nu” säger jag och slänger kläderna på henne. Hon tittar undrande på mig av klädvalet. Ett par mjukisbyxor, en vanlig tröja, en kofta och en svart jacka. När jag väljer kläder till henne brukar det vara mer. Hon blundar och lägger tillbaka huvudet på kudden. Hon skrämmer mig verkligen, det var såhär hon började innan hon blev riktigt dålig. Jag tar på henne mjukisbyxorna och koftan. Hon får ha kvar Justins tröja om hon vill det. Jag drar försiktigt upp henne från sängen och går ut med henne i hallen. Snabbt försöker jag ta på henne ett par bekväma skor, men det är inte det lättaste. Tillslut lyckas jag. Jag tar på henne jackan och går ut från hotellrummet. Jag visste att det skulle gå såhär, så jag hade fixat mig innan. Men idag orkade jag inte att bry mig om sminket, jag orkade inte bry mig om något egentligen. Bara April blev bra då brydde jag mig inte om något annat. Jag leder fram henne till taxin Pattie beställt och sätter mig bredvid henne. Chauffören börjar köra och jag flätar Aprils ängla hår. Det är så vackert, naturligt blont och långt. Jag önskar att jag hade sådant hår.

 

Aprils perspektiv

 

Vi kommer fram till en skog. Jag förstår inte varför Chelsey drog med mig ut till skogen. En bit ifrån oss står en kvinna. Chelsey leder mig mot henne och jag ser att det är Justins mamma. Jag känner hur tårarna är på väg men lyckas hålla dem inne.
”Hej” hälsar hon och ger mig en hård kram. En varm kram som var exakt all jag behövde nu. Hon luktar lite som Justin, så gott. Hon lägger armarna om mina axlar och börjar gå in i skogen. Efter ett tag kommer vi fram till en väldigt vacker sjö.

”Här brukar jag gå hit” förklarar Pattie. Jag förstår inte vart de vill komma med denna dag, men jag lyssnar duktigt.

”När jag mår dåligt, eller behöver tänka. Detta påminner mig om allt, det dåliga som hänt mig och det bra. Jag tänker tillbaka på det dåliga jag gått igenom och påminns av hur stark jag var, och att jag måste fortsätta att kämpa. Sedan tänker jag på det bra, det får mig att fortsätta fram i livet och vänta på vad som kommer runt nästa hörn. Minnena kommer aldrig att dö helt, men de blir lättare och det vet duMen man måste alltid komma ihåg att kämpa, April du får aldrig ge upp. Kom ihåg det” säger hon.

Jag vill så gärna lyda hennes råd, men det är försent. 

 

---

Kommentera.