Förra kapitlet:

Otåligt kollar jag på klockan, Chelsey och Kevin skall snart komma hem.

Egentligen vet jag inte varför jag sitter i fönstret och väntar, för ingen av dem kommer ändå inte komma springandes hit och berätta hur saknad jag har varit.

En svart bil kör in på deras uppfart, försiktigt drar jag för gardinen lite så att jag inte syns.

Gramdörren öppnas och en osminkad Chelsey går ut från bilen. 

Hennes hår är uppsatt och hon har ett par svarta solglasögon, hennes mun är format som ett rakt streck.

Hon går runt om bilen och öppnar bagageluckan och tar ut sina väskor, raskt börjar hon gå mot dörren. På andra sidan har Kevin också kommit ut, inga fjärilar finns i min mage längre. Hur de kunde försvinna av en kyss vet jag inte, känslorna kan väl inte bara försvinna så snabbt.

”Här gumman” säger min farmor och ger mig en kopp varmchoklad. Jag ler tacksamt mot henne.

”Var är Zion? Följer han inte med dig över allt?” Hon kollar ner mot golvet och sedan ut mot köket.

”Jag gav honom lite kött” säger hon och kollar lite skyldigt mot mig.

Jag himlar med ögonen och ler lite mot henne.

”Farmor, jag har ju sagt att han inte kan äta hela tiden” Säger jag och suckar överdrivet högt. Hon klappar mig försiktigt på armen och ger mig blygt ett leende.

Jag tar försiktigt en klunk, för att inte bränna mig. Hastigt vänder jag all min uppmärksamhet mot Chelseys hus. Men till min besvikelse har båda gått in vid detta laget.

 

Jag stoppar in den sista biten av kakan och tuggar snabbt.

”Farmor, det har varit jätte kul att träffa dig idag men jag måste hem nu” säger jag och skjuter in stolen intill bordet. Min farmor följer efter mig ut i hallen.

”Hur ska du ta dig hem gumman?”

Jag tar på mig min jacka och vänder sedan min uppmärksamhet till henne.

”Jag ska gå, jag kan behöva rensa mitt huvud” Jag ger henne en stor kram och öppnar den bruna dörren.

”Ta hand om dig gumman, jag älskar dig”

”Älskar dig också, farmor” säger jag och stänger dörren efter mig.

Med raska steg börjar jag gå hemåt, diskret sneglar jag i deras trädgård och ser att Chelsey sitter ute och solar. Inte för att det behövs, för hennes perfekt smala kropp är redan så brun den behöver vara. Det är en sak jag alltid har avundats Chelsey med, hela hon är perfekt.

Hon kan gå ut osminkad och ingen märker det, hon är naturligt brun och behöver inte sola på vintern. Och hon är helt perfekt smal.

Tillskillnad från mig, som ser ut som ett troll varje morgon, måste sola på vintern och är lite knubbig. Jag är inte direkt tjock, men inte perfekt smal heller.

Jag vet också att Chelsey tycker att det är jobbigt att vara så smal, för alla tror att hon inte äter något fast hon är den personen som äter mest av alla jag känner.

Jag tycker också att det är fint när en person inte är helt perfekt, för då ser man att den är mänsklig. Men när det gäller mig själv, då kommer jag nog aldrig kunna acceptera att jag ser ut som jag gör.

Att jämföras med Chelsey är en av de värsta sakerna, enligt alla är hon helt perfekt men jag däremot är inte lika vacker.

Det skulle heller inte kunna gå med Justin, hela hans utseende är bara att dö för. Och de stunderna jag trott att jag var bra nog för honom, då vet jag inte vad jag inbillat mig. En som Justin vill inte dejta en som mig, vi är inte av samma sort. Han är känd, ser bra ut och helt perfekt, jag är allt tvärtemot det.

Under hela promenaden hem har jag tänkt på vad jag ska görs med Kevin och Justin, och jag kom på det bästa alternativet. Jag måste lämna en av dem, och vem vet jag också.

 

Jag häller upp maten i Zions skål och sätter ner den på golvet.

”Egentligen borde du inte äta mer, farmor gav dig ju hur mycket mat som helst innan idag, min lilla tjockis” säger jag till honom. Enda sen Chelsey och Kevin kom hem har jag varit hos min farmor varje dag. Helt ärligt vet jag inte varför, utan det har bara känts rätt att vara där.

Antingen för att jag ville få henne att prata med mig igen eller hålla mig undan, det sista stället hon skulle leta efter mig på var hos farmor. Antagligen för att det är närmast henne.

Någon knackar på dörren, det låter exakt som Chelsey men det är inget jag får inbilla mig.

Raskt gåt jag dit och öppnar. Till min förvåning kommer Chelsey gåendes in i hallen och ut till vardagsrummet. Precis som ingenting har hänt. Jag går häpet efter henne.

Hon slår sig ned i sin vanliga soffa och jag sätter mig framför henne.

”Jo, jag har tänkt” hon avbryter sig och kollar upp lite på mig. ”Jag vill veta allt och jag förlåter er” säger hon och ger mig ett litet leende, så falskt så att vem som helst hade kunnat se det.

”Vad vill du veta?” frågar jag tyst och tittar smått på henne.

Hon lägger upp benen på bordet.

”Hur länge?”

Jag tar ett djupt andetag.

”Några månader, helt ärligt så har jag glömt bort tiden” hon spärrar upp ögonen en aning och ger mig en förvånad blick.

”Okej, nu har du saker att förklara. Du har alltid koll på allt, detta är inte normalt. Det är någon annan som tar all din uppmärksamhet va?” säger hon och ett litet leende leker på hennes läppar. Vad som än hänt, så älskar Chelsey alltid allt med kärlek.

”Ja, det var det mitt samtal handlade om” säger jag som svar till henens fråga, inte för att det är ett direkt svar men det är en förklaring till varför jag ringde henne.

”Vem?” Chelsey nästan hoppar upp och ner i soffan så nyfiken hon är, nu känns det som att allt är som innan.

”Justin”

Hon nickar på huvudet och jag kan se i hennes blick att det var hennes gissning.

”Hur hände det?” frågar hon ännu mer nyfiket.

”Vi kysstes” säger jag och scenen spelas upp i mitt huvud. Den underbaraste kyssen, hans perfekta läppar mot mina, hans varma händer runt min midja.

”Ojoj, April du måste bestämma vilken kille du ska behålla” säger hon och ett klingande skratt lämnar henne strupe.

”Jag har gjort det, men var inte du sur?” frågar jag henne, hon kommer in här som om inget har hänt.

”Nej, jag accepterar det April. Men jag hade velat veta från början, då hade jag antagligen inte agerat såhär”

Den förklaringen är nog för mig.

”Så vem blir den lycklige?” frågar hon och genast blir jag på sämre humör. Helst hade jag inte velat lämna någon av dem, men jag måste det. Jag älskar både men på helt olika sätt.

”Din min är tillräcklig förklaring för mig, jag vet vem det blir och jag är glad för din skull” säger hon och ställer sig upp.

Hon går fram till min sida av bordet och sträcker fram handen.  Jag tar tag i den och hon drar upp mig.

”Du behöver lite kul, nu går vi ut och festar” säger hon och springer upp med mig hand i hand till mitt rum.

Hon förstår inte hur bra det var att hon såg på mig vem det blir, för jag hade aldrig klarat av att säga hans namn.

 

 

---

 

Så vem blir det nu?

Om jag inte får minst 2 kommenaterer på detta kapitlet så kommer jag inte lägga ut förrän jag får kommentarerna. Det känns inte lönt då, så vil ni ha ett kapitel se då till att kommentera.

 

Ju mer ni kommenterar ju mer skriver jag!

 

2 kommentarer till nästa!