”Hur hände det?” frågar hon ännu mer nyfiket.

”Vi kysstes” säger jag och scenen spelas upp i mitt huvud. Den underbaraste kyssen, hans perfekta läppar mot mina, hans varma händer runt min midja.

”Ojoj, April du måste bestämma vilken kille du ska behålla” säger hon och ett klingande skratt lämnar henne strupe.

”Jag har gjort det, men var inte du sur?” frågar jag henne, hon kommer in här som om inget har hänt.

”Nej, jag accepterar det April. Men jag hade velat veta från början, då hade jag antagligen inte agerat såhär”

Den förklaringen är nog för mig.

”Så vem blir den lycklige?” frågar hon och genast blir jag på sämre humör. Helst hade jag inte velat lämna någon av dem, men jag måste det. Jag älskar både men på helt olika sätt.

”Din min är tillräcklig förklaring för mig, jag vet vem det blir och jag är glad för din skull” säger hon och ställer sig upp.

Hon går fram till min sida av bordet och sträcker fram handen.  Jag tar tag i den och hon drar upp mig.

”Du behöver lite kul, nu går vi ut och festar” säger hon och springer upp med mig hand i hand till mitt rum.

Hon förstår inte hur bra det var att hon såg på mig vem det blir, för jag hade aldrig klarat av att säga hans namn.

 

---

 

Jag häller i mig glas efter glas utan att tänka mig för, man lever ju bara en gång så då är det lika bra att leva livet medans man kan.

Vid detta laget har jag tappat bort Chelsey och står själv bland folk jag inte känner, jag antar att hon har hittat någon snygg kille.

Vi brukade göra detta mycket förr, men allt det roliga tog slut när jag blev tillsammans med Kevin. Jag går ut bland de som dansar och hoppar i takt med musiken. Det skulle inte förvåna mig om musiken hördes ända hem till mig så hög den är.

Jag faller bak och någon fångar mig, tack gode gud för det. Personen bär bort mig från dansgolvet, och jag protesterar lite men har ingen kraft för det riktigt.

”Du är väldigt full, du kan ju inte ens stå upp” på rösten hör jag att det är en kille. Men jag känner inte igen hans röst. Han bär mig upp på ovanvåningen och in i ett rum, i mörkret kan jag urskilja ljusa tapeter och möbler. Det är faktiskt ganska snyggt, i alla fall det lilla jag kan se. Han lägger ner mig på något mjukt, en säng antagligen.

”Nej, jag vill ner” gnäller jag, han flinar åt mig.

”Du är för full för att gå ner och om jag körde dig hem skulle din mamma bli så glad om hon såg dig såhär?”

Jag suckar högt och blundar medans han drar av mig mina högklackade skor.

”Vem är du då? Och förresten jag kan tänka klart, så jag är inte full. Jag drack knappt något” säger jag surt mot honom. Jag vill inte ligga i någons säng som jag inte ens vet vem det är.

Han skrattar bara åt mig, det gör mig bara ännu surare.

”Du skulle höra dig själv och du tänker nog inte riktigt klart, jag heter Dylan förresten”

Jag vänder mig bort från honom.

”Okej Dylan, om jag ändå måste ligga här och ha tråkigt så kan du lika bra gå härifrån”

Han går bor mot dörren och stannar där, han flinar lite åt mig och stänger dörren sakta.

”Vänta!” Utbrister jag.

Dörren öppnas igen och han sticker in huvudet.

”Kan du väcka mig när jag får gå och kan du säga en tid jag får gå? Frågar jag honom och mina ögon blir stora som fat.

”Antagligen om några timmar, du kan ju sova här i natt så tar jag ett annat rum” säger han och avfyrar ett sockersött leende.

Hans vita tänder syns tydligt och ännu en gång försöker han stänga dörren.

”Vänta igen!” halv skriker jag.

Han öppnar hela dörren helt igen och kollar undrande på mig.

”Jag känner mig ensam, så du kan väl stanna här?” jag putar med underläppen lite och försöker se så söt ut man kan. Skrattandes går han fram till sängen och lägger sig ovanpå täcket på den andra sidan.

På något sätt känns det tryggare att ha honom här. Jag vänder mig och studerar hans ansikte, han har isblåa underbara ögon som passar perfekt till hans lagom bruna hud. Jag lägger min hand på hans bröstkorg och drar den sakta ner mot hans mage. Han vänder sitt huvud mot mig och hans läppar är bara en centimeter ifrån mina. Utan att tänka en sekund pressar jag mina läppar mot hans i en mjuk, men ändå passionerad kyss.

Han förflyttar sina händer till min midja och jag gränslar honom. Snabbt återgår jag till att kyssa honom hårt, helt utan känslor.

Jag flätar in mina fingrar i hans hår och min korta klänning slängs ner på golvet tillsammans med hans tröja. Han rullar runt oss så att han är överst och kysser min hals.

”Är du säker?” frågar han samtidigt som han passionerat kysser min hals.

”Ja” viskar jag.

 

Sakta öppnar jag mina ögon och solen bländar mig. Huvudet värker som in i och jag kan inte minnas något från igår kväll. Det enda jag minns är att vi gick till en fest, men vad som hände på fetsen är helt borta. Jag sätter mig upp i sängen och studerar rummet. Detta är verkligen inte mitt rum. Jag kollar bredvid mig och det är tomt, men på golvet ligger en massa kläder utspritt. Detta är ett skämt, detta kan inte ha hänt.

Dörren öppnas och en snygg kille kommer in med ett stort leende på läpparna.

”Så du har vaknat nu, din kompis undrade vart du tog vägen igår” han sätter sig på sängkanten.

Jag kollar in i hans underbara isblå ögon och sedan på kläderna på golvet.

”Du kommer inte ihåg något från igår va?”

Jag skakar på huvudet, jag kan inte ha gjort detta. Det är omöjligt, jag har ju pojkvän och allt.

”Exakt vad hände igår? Det är bäst att du är ärlig för annars… okej, jag vet inte vad som annars händer” jag ler lite smått.

Ett skratt lämnar hans mun och han öppnar munnen för att förklara.

”Du var väldigt full så jag bar upp dig hit, sedan när jag skulle lämna rummet ville du att jag skulle stanna. Och sen hände det här” han gör en gest mot kläderna som ligger utspritt på golvet. Jag drar upp täcket till hakan och gömmer mig lite bakom det.

”Det som hänt här stannar här, okej?”

Han nickar och lägger sin hand ovanpå min.

”Jag lovar”

Han går bort till sin garderob och slänger en stickad tröja till mig, till min förvåning är det faktiskt en tjej tröja. Undrande kollar jag på honom.

”Det är min systers, hon har flyttat hemifrån” Förklara han och det räcker för mig. Ett par gråa mjukisbyxor hamnar också på sängen och han lämnar rummet. Jag tar på mig kläderna och plockar upp min klänning från golvet. Den placerar jag på den obäddade sängen. Jag går in i hans garderob för att leta efter ett par strumpor, längst ner hittar jag ett par tjocka blåa strumpor som är perfekt att ha på vintern. Jag drar snabbt på mig dem och springer ner för den långa trappan. Han står i köket och lagar något på spisen, jag går fram till honom och ser pannkakor ligga på en tallrik.

”Förresten jag har glömt ditt namn” säger jag och skäms en aning. Utan att ta blicken från pannkakorna skrattar han.

”Jag heter Dylan” Jag hoppar upp på diskbänken bredvid spisen och kollar på när han steker pannkakorna.

”Kommer inte dina föräldrar hem snart? Det ser ut som en svinstia här” Jag fnissar till lite.

Dylan skakar på huvudet.

”De är bortresta i en månad, jag ska städa sen. Men nu måste du äta frukost” säger han och ler ett sockersött leende. Han lägger upp en varm pannkaka på en beige tallrik och skjuter den mot mig. Jag ger honom ett tacksamt leende. Jag tar en tugga av den underbart goda pannkakan.

”Gud så gott, jag kommer hit varje morgon och äter” säger jag till honom, det känns som att gårdagens händelse aldrig hände och att vi ä gamla vänner. Han lägger upp en pannkaka på sin egna tallrik och sätter sig på en barstol som står precis bakom ett väldigt högt bord. Så lat som jag är sitter jag kvar framför honom vid spisen.

”Det har jag inget emot” säger han och ger mig ännu ett sockersött leende.

 

Mätt tar jag den sista tuggan och tuggar sakta. Jag har aldrig ätit godare pannkakor, inte ens min pappa gjorde såhär goda pannkakor. Hastigt hoppar jag ner från diskbänken och ställer in tallriken och besticken i diskmaskinen.

”Om du inte har något emot det så kan jag hjälpa dig att städa” säger jag och hoppar upp på bordet.

”Du får gärna stanna hur länge du vill, men du får inte städa” jag slår löst till honom på armen och låtsas att vara sur. Utan att bry mig om vad hans sade börjar jag att ta upp alla röda plastmuggar och slänga dem i en svart säck som redan finns i vardagsrummet. Dylan följer mitt förslag och städar med mig.

”Du lyssnar visst inte på vad man säger?” han skrattar lite och skakar på huvudet.

”Nej, jag gör lite som jag vill… ibland” svarar jag honom.

Han går fram till stereon och sätter igång låg musik, tack och lov för jag klarar inte av att städa utan musik. Det blir mycket roligare med musik.

”Förresten det som hände igår, jag tror att jag måste berätta det för min pojkvän” säger jag och han tittar chokat på mig.

”Pojkvän?” 

---

kommentera.