Förra kapitlet:

”Hur fan kunde du? Hon… Hon är min bästa vän!” skriker jag till Kevin. Allt snurrar runt i huvudet. Kevin står med huvudet ner mot marken. En massa frågor bildas i mitt huvud, men jag kan inte få ihop ett svar. Det är som ett pussel som man inte kan få ihop.

Jag känner hur tårarna är på väg och börjar springa in mot rummet igen. Jag öppnar snabbt dörren och smäller igen den. Tårarna rinner hejdlöst nerför mina kinder.  Var dem tillsammans? Eller hände detta bara nu precis? Jag går in i sovrummet, men jag ser knappt vart jag går eftersom allt är suddigt av tårarna. Jag stöter emot sängen och faller rakt ner i den. Varför händer allt detta, varför?

---

”Jag visste det, hon hatar mig. Hon vägrar bara att prata med någon om hon är riktigt besviken eller arg eller…” Justin avbryter mitt pratande genom att lägga sin hand ovanpå min. Jag ler ursäktande mot honom och tar en klunk av min läsk.

Jag känner mig alltid så trygg i Justins närhet, hans leende lugnar mig och han får mig på bra tankar.

En servitris är på väg mot oss med maten och när hon kommer fram sätter hon den ner framför oss. ”Smakligmåltid” säger hon glatt och lämnar oss sedan ifred. Jag tar en tugga av den grillade kycklingen och den smakar underbart.

Helt perfekt.

”Så när kan vi ses igen?” jag ångrar frågan direkt efter den flugit ur min mun. Så dumt av mig att dra upp det när vi hade det trevligt en liten stund utan att jag skulle tjata om allt som är jobbigt i mitt liv, men han var så förstående att det kändes rätt att prata med honom om detta. Blev det aldrig jobbigt att höra mitt tjat hela tiden?

Han kanske inte ens vill träffa mig sen, att han bara gjorde detta för att vara snäll. Jag tittar blygt ner i min mat.

”Jag vet inte riktigt, men du kan ju kanske följa med mig någon gång. Vi får se sen hur det blir” svarar han och ger mig ett leende. Jag nickar och tar ännu en tugga av min kyckling.

 

 

Jag försöker lugna ner mig från skrattattacken men ändå fortsätter jag skratta åt det Justin sagt. ”Andas” tänker jag och tar ett djupt andetag. Snabbt tar jag den sista biten av min kladdkaka och stoppar den i munnen. ”Skratta inte nu” tänker jag om och om igen.

”Vad ska vi göra nu?” frågar Justin.

 Funderande kollar jag på honom.

”Ehm, min mamma vill gärna träffa dig så vi skulle väl kunna gå inom mig och sedan göra något annat?” frågar jag generat. Mamma ville alltid ha koll på vilka jag umgicks med, såklart förstod jag henne. Men ibland kunde det vara riktigt jobbigt.

Justin nickar och ställer sig upp. Jag är snabb med att följa hans exempel.

Försiktigt skjuter jag in stolen och tar min handväska. Raskt går jag ifatt honom. Ute är det kyligt och det har börjat blåsa. Raskt går vi över parkeringen och fram till Justins bil. Han öppnar dörren åt mig och ger honom ett tacksamt leende. Försiktigt sätter jag mig ned på det svarta sätter och knäpper fast bältet, Justin hoppar in på andra sidan av bilen. Han vrider om nycklarna och bilen startar.

Under hela bilresan hem till mig sitter vi under tystnad, det finns inget mer att säga. Det är ingen pinsam tystnad, utan behaglig. Han kör in på den stenlagda parkeringen och snattar bilen. Jag ser hur min mamma sneglar ut genom ett av fönsterna. Hennes svarta hår syns mycket tydligt.

”Ska vi gå in?” frågar Justin. Snabbt slutar jag titta på min mamma och ger Justin all min uppmärksamhet istället. Jag tar ett djupt andetag och klistrar på ett leende på mina läppar.

Det var detta jag hade fasat för hela kvällen, tänk om min mamma inte gillar honom? Att hon inte vill att han ska komma hem till oss fler gånger? Jag öppnar bildörren och kliver ut.

Med sakta steg börjar jag gå mot den stora vita dörren. Justin går upp jämsides med mig och lägger sina armar runt mina axlar.

Dörren öppnas och min mamma kommer ut med ett leende på sina läppar. Jag kan inte urskilja om det är äkta eller inte för jag har aldrig sett den glimten i hennes ögon, den kunde betyda vad som helst. Med min mamma visste man aldrig, hon kunde vara riktigt kall ibland och ibland mötte hon personer med väldigt mycket värme. Men denna blick, den är helt ny.

”Hej Justin” säger hon glatt och sträcker fram handen för att hälsa. Hon ger mig ett litet leende och jag tittar ner i marken. Hon gör en gest som visar att vi ska gå in, jag börjar gå upp och får Justin med mig.

”Jag gissar på att ni redan ätit, och tyvärr kan jag inte stanna här. Jag måste till jobbet och hjälpa till, så ni kan ju vara här. Om ni vill då. Säger hon och ler smått. ”Det finns även efterrätt i kylen som ni gärna får ta om ni blir hungriga, den måste ätas upp”

Hon tar på sig sina svarta högklackade skor. Och avbryter sitt tal en liten sekund.

Hon stäcker på sig igen och släpper ner sitt långa svarta hår, som idag hon har låtit vara lockigt. Jag älskade mammas lockar, men själv hatade hon dem.

”Ha det så bra, ses sen” säger hon och går ut genom dörren. Dörren stängs och jag står blixt stilla och stirrar på den. Detta var mycket ovanligt, vad har hänt med min mamma?

”Jaha, vad ska vi göra?” Jag väcks ur mina tankar och ger honom en ursäktande blick. Men allt var bara så konstigt.

Han kände inte min mamma, hon gjorde aldrig såhär. Lät inte mig vara ensam med en hon inte visste vem det var, i alla fall inte en kille.

”Vi kan… Vi kan titta på film?” frågar jag honom, han nickar och vi börjar gå igenom den ljusa långsmala halen för att komma till trappan.

 

 

Eftertexterna rullar på den andra filen och jag sitter nästan i Justins knä. Det var den värsta skräckfilmen jag sett. Justin flinar lite åt mig samtidigt som han leker med mitt hår. Jag slår löst till honom på armen, jag kan faktiskt inte hjälpa att jag blev rädd för en mördare. Vem vet, han kanske kommer hem till mig i natt?

Jag lägger armarna i kors och försöker se så sur ut som möjligt. Han leende växer ju mer sur jag ser ut.

”Aw, blev lilla April rädd?” säger han med bebisröst, jag slänger mig ner i sängen och skakar på huvudet. Inte till någon nytta, för han kan ändå inte se mitt huvud här.

”Har du pratat med Kevin?” Jag suckar och skakar på huvudet, nej det har jag inte, inte sen allt detta hände.

Justin ställer sig upp på knä och kollar på mig undrande, då slår det mig att han inte sett att jag skakade på huvudet.

”Nej, jag vet inte om det funkar längre. Vi bråkar alltid, ena stunden är han världens gulligaste pojkvän andra skriker han på mig…” Jag lägger händerna för min panna och sluter mina ögon. Sängen trycks ner på den andra sidan och jag öppnar hastigt ögonen. Justin har lagt sig ned bredvid mig.

”Men…” säger han, jag älskar honom tänker jag. Men i denna stund är jag då inte så säker på det, älskar jag honom verkligen? Eller tror jag bara det? För jag känner ungefär samma sak för en annan person, men starkare. Känslorna är starkare för denna person, på ett helt annat sätt. Jag skjuter undan tankarna plötsligt, nej så kunde det inte vara. Det kan inte vara sant, jag kan inte känna så. Det går sig inte an. Sanningen är inte alltid det lättaste, men det kan väl inte vara sanning. Jag älskar honom, det gör jag. Men inte så mycket bara, för jag älskar en annan person mer.

”Jag älskar Kevin, det gör jag. Men jag har även samma känslor för en annan person, fast starkare…” Justin tittar förvånat på mig.  Jag har ju inte sagt något, eller förväntar han sig att jag ska det?

”Vem?” frågar han och hans blick ser förväntansfull ut. Då slår det mig, at jag råkade säga det högt. Jag lägger handen för mina ögon och vänder mig från honom.

Jag kan inte berätta vem jag känner så för, jag kan bara inte det.

Allt är bara på låtsas, jag älskar Kevin. Det måste jag göra, jag kan inte känna så för en annan person. Det är bara inbillning. Justin tar bort mina händer från huvudet, och jag vänder mig sakta mot honom igen. Jag vet inte vad jag ska säga, så jag skakar bara på huvudet.

Han lägger händerna på mina kinder och närmar sig sakta mitt ansikte.

Försiktigt nuddar hans läppar mina, han stannar så i en sekund innan hans läppar trycks mot mina. Hans läppar är mjuka, ivriga och rör sig perfekt emot mina. Jag flätar in mina fingrar i hans hår och han förflyttar sina händer till min midja istället.

”Dig” viskar jag mot hans läppar och återgår snabbt till att kyssa honom igen. Allt är perfekt, hans hungriga läppar emot mina. Hans varma händer om min midja. Såhär kändes det aldrig med Kevin, det var inte såhär perfekt då. Plötsligt avslutar jag kyssen. Kevin.

Snabbt hoppar jag ur sängen och springer ner för trappan, vad har jag gjort? Hastigt tar jag mina skor och en jacka och springer ut från huset och Justin. 

---

Förlåt och förlåt igen. Men jag visste inte om jag skulle fortsätta med denna eller inte. Nu har jag bestämmt mig att försöka göra denna kort och bara ta de viktigaste sakerna med.

 

Kommentera, Minst 3 kommentarer till nästa.