Förra kapitlet: 

 

Chelseys skratt kan nog höras ända hem till mig, så högt som det är.

”Alltid att den kamelen ska ge oss ett prov första dagen i skolan, alltid.”

”Jag måste ju se hur mycket ni kan” härmar Chelsey henne, en av våra lärare, med pipig röst.

Jag brister ut i skratt.

”Kamelen?”, frågar jag henne samtidigt som jag skrattar. Chelsey hittar alltid på sådana konstiga namn, jag vet inte ens vart hon får allt ifrån.

Vi kommer fram till en liten butik som vi brukar handla i, Chelsey avbryter snabbt sig och slutar skratta. Hon stirrar på en av de tidningarna som finns, jag ställer mig bredvid henne för att läsa, men lyckas ej.

”Kom” mumlar Chelsey och drar i mig, hon har ställt sig framför mig så att jag inte skall kunna se. Så farligt kan det väl inte vara, kan det vara något om min fars olycka? Eller om Justin?

Jag har inte pratat med Justin på två månader och så farligt kan det inte vara.

”Chelsey, vad är det?” frågar jag irriterat och försöker komma fram, men hon vägrar att släppa fram mig.

Hon skakar på huvudet och hennes blick visar oro. 
”Jag lovar dig, du mår bättre av att inte vet” säger hon och drar i min arm, i ett försök att dra mig bort därifrån som inte lyckas.

”Låt mig se” fräser jag kallt och trycker mig förbi henne. Ett sista försök gör hon, men lyckas inte hålla mig borta från tidningarna.

Flera olika tidningar har samma rubrik, och en bild.

Sakta läser jag rubriken, om och om igen. Den kan inte vara sann.

Den lilla texten som står där krossar mitt hjärta i tusen bitar, jag känner hur allt blir svart för mina ögon.

”APRIL!”

 

---

 

 

 

Doktorn tar en sista titt på mitt huvud.

”Det var en rejäl smäll du fick” säger hon och ger mig ett leende i försök att muntra upp mig. Allt sitter kvar i mitt huvud, varför? Jag stryker fingret över det stora plåstret och grimaserar av smärtan.

Min mamma kommer in i rummet med Chelsey i släptåg.

”Hur är det?” frågar båda, oroligt, i mun på varandra, jag tittar ut genom fönstret utan att svara dem. Ännu en doktor gissar jag på, kommer in i rummet och min mamma vänder sig om för att prata med henne.

Jag kan inte urskilja ett enda ord utan vad de säger, så jag anstränger mig hårdare.

”Hon… Stanna tills hon mår bättre… Ha koll på henne” är de enda orden jag kan urskilja, ska jag stanna tills jag mår bättre? Är en fråga som bildas i mitt huvud.

Hon går ut från rummet igen och min mamma kommer fram till sjukhussängen.

Jag har alltid hatat sjukhus sedan min pappa gick bort, den sista tiden fick han tillbringa på sjukhuset.

Det väcker även så många minnen om honom.

Han levde fortfarande efter krocken, men det gick tyvärr inte att rädda honom när de väl fått in honom på sjukhuset. De sade att de försökt allt, och eftersom de var säkra på att det inte fanns något kvar att göra så fick vi spendera den sista stunden han hade kvar med honom.

Det är jag dem evigt tacksam för, för då fick jag säga alla ord som var osagda.

Jag visste att han hörde för han hade den minen som han brukar när han lyssnar.

”Gumman”, börjar hon och stryker bort håret från mitt ansikte, ” De vill att du stannar tills du mår bättre, de skall då flytta dig imorgon till ett annat ställe” Min blick är fortfarande riktad mot fönstret.

Jag orkar inte möta deras ansikten, deras blickar.

Det är bara för mycket.

”Jag kommer strax” säger Chelsey när hon hört vad min mamma berättade för mig. Jag orkar inte bry mig om vart hon skall gå, utan fortsätter bara att stirra ut genom fönstret.

Det hat börjat regna smått och solen har gömt sig.

Ett tag sitter min mamma och pratar med mig, utan att få något svar. Det är föst när Chelsey kommer hon slutar prata.

”Jag tog med mig kläder, och allt det som behövs” förklarar hon till min mamma. Jag sneglar mot dem och ser att hon packat två rosa resväskor. Hon tar upp ett par rosa mjukisbyxor och en vanlig  vit T-shirt och slänger till mig, det är fört nu jag lägger märke till att min tröja är het blodig. Hon hjälper mig att få på de nya kläderna. Det känns mycket bättre med rena kläder. Hon tar tag i mitt hår och börjar fläta det.

När hon har blivit klar kommer en ny doktor kommer in i rummet.

”Vi flyttar henne nu istället” säger hon och kommer fram till mig.

 

 

Mamma kommer springandes emot mig med tårar i ögonen.

”Åh, gumman jag har saknat dig så” utbrister hon och omfamnar mig hårt. Snabbt lägger armarna om hennes rygg, och kramar hårt tillbaka.

”Mår du bättre nu?” Hon tar mina väskor och börjar bära dem bort till bilen. Hon öppnar den silvriga bakluckan och placerar de rosa väskorna fint bredvid varandra.

Smidigt hoppar jag in i framsätet och väntar på att min mamma ska sätta sig framför ratten.

”Ja, jag har fått mycket hjälp” säger jag när hon satt sig tillrätta, jag tar ner den lilla spegeln och granskar mig själv.

Mitt ansikte ser helt förstört ut, och ögonen är trötta.

Hastigt stänger jag igen spegeln, för att slippa se mitt förstörda ansikte.

”Hur har du haft det, mamma?” Jag ger henne en blick fylld av värme och kärlek.

Jag har verkligen saknat henne, det var exakt fyra månader sedan jag såg henne sist.

Hon tar ett djupt andetag och öppnar munnen för att prata.

”Det har varit svårt utan dig” hon lägger handen på mitt ben och ger mig en snabb blick, ”Men mina föräldrar har varit till en stor hjälp. Tack” säger hon och ger mig ännu en blick, men denna är tacksam.

Hon svänger in på den lilla gatan som jag har sett så många gånger i mitt liv, framför den står vårt hus.

Det nu ommålade vita huset, var en gång ett gult tegelhus.

Min pappa älskade detta huset men när han gick bort klarade inte mamma av att se det så.

Vi hoppar ut och mamma tar mina väskor denna gång med, vi går in genom dörren och det hörs ljud från köket.

Jag ger min mamma en undrande blick men hon gör bara en gest mot köket.

Jag går in i köket och möter både Chelseys och Patties leende.

Det är så likt Justins och jag kan se tidningsartikeln framför mig.

”Justin Bieber och Selena Gomez har återförenats” lyder rubriken och den stora bilden till när de kysser varandra.

Människorna framför mig börjar bli suddiga och jag känner hur min hand släpper taget om köksbänken.

”April, ta det lugnt” säger Chelsey som håller upp mig så att jag inte ska falla till marken.

Hon leder mig till stolen hon satt på innan, den bredvid Pattie.

Pattie lägger sin hand på mitt knä och ger mig ett lugnande leende.

”Jag hörde vad som hänt, skönt att du mår bättre nu” säger hon och har fortfarande det stora leende fast klistrat på hennes mun.

Jag nickar som svar, jag har inte direkt ord för att prata.

”Du är väldigt stark, men ibland behöver även de, som är starka, hjälp.” hon ger mig ett ännu större leende, som jag inte ens visste gick. ”Det är någon som vill träffa dig” säger hon en aning oroligt.

 Jag ger alla i rummet en undrande blick men de pekar bara mot vardagsrummet.

Jag tar ett långt steg mot det, och ännu ett.

Sakta tar jag mig fram till öppningen och kikar fram.

Där i den vita soffan, som jag brukar använda, sitter han, Justin.

 

---

kommentera.

 

Jag tänkte avsluta denna snart och sedan börja på den andra. Så denna kommer alltså inte bli så lång.