~Aprils perspektiv ~ Kapitel 32.
Det är konstigt att jag känner all dessa känslor för honom efter denna lilla tid jag känt honom, som just nu är tre och en halv månad.
Räcker den tiden för att falla för någon? Att nästan älska en person, att känna på detta viset?
Det känns som om jag känt honom hela livet, att han har varit med mig om allt, men det har han inte.
Hastigt slänger jag en blick på klockan, det har gått tio minuter och om Justin var på hotellet skulle han varit hos mig vid detta laget. Det kanske var mycket trafik? Eller så var han tvungen att byta kläder eller något innan, så han kom efter med tiden?
För varje minut som klockan tickar förbi blir jag ännu nervösare, tänker han visa sig alls här idag? Eller kommer han bara att strunta i det han sade och låta mig hoppas, hoppas att han skall komma.
.
Efter en timme orkar jag inte vänta längre, han får väl skylla sig själv. Jag styr mina steg mot vardagsrummet och slänger mig ner i soffan. Fjärrkontrollen ligger på bordet och jag plockar upp den, för att sätta på Tv:n.
Nyheterna visas och jag tänker precis byta kanal när något som fångar mitt intresse visas, en olycka här i London. Men det var inte det som fångade mig, det var den där bilen som jag suttit i, den jag fick en kyss i, eller snarare på. Den personen som jag älskar så gränslöst mycket. Det är hans bil, det är hans bil som är helt sönder. Fönster rutorna är krossade och det är fullt med blod, Justins blod? Är en tanke som kommer fram i mitt huvud.
Är han skadad?
Var den ens han som körde? Nej, det kan det inte ha varit. Han är oskadd, han mår bra.
Chelsey som innan gömt sig i mitt rum kommer in i vardagsrummet och kollar på mig oroligt. Inte förens hon gav mig den blicken märkte jag inte att jag grät.
”Vad har hänt?” innan jag hinner svara ser hon på tv:n. Ett skrik lämnar hennes strupe och hon drar upp mig från soffan. Tårarna rinner hejdlöst ner från hennes kinder och hon drar ut mig mot bilen, utan skor, utan jackor. Jag kan inte få fram tårarna, jag kan inte fatta någonting alls faktiskt. Hela jag är i chock, medans Chelseys tårar rinner hejdlöst.
”Åh gud,” mumlar hon hela vägen fram till bilen, hon hoppar in på förar sätet, även fast vi är för unga för att köra bil, men det finns ingen ålder just nu, nu är det Justin som gäller. Och både jag och Chelsey kan köra bil, vi har övningskört så det är inte det som är problemet ju. Hon vrider om nyckeln och bilen ger ifrån sig ett brummande, snabbt backar hon ut från uppfarten och kör mot akuten. Även fast det bara är trettio på denna gata, kör Chelsey i sjuttio. Hon kan inte komma fram snabbt nog.
Innan jag ens hinner blinka står vi där på parkeringen, jag fattar inte hur vi kom hit. Jag kommer inte ens ihåg vägarna vi körde på för några sekunder sedan, Raskt går vi in genom porten.
Jag stannar en sekund av skräck innan jag tar ett steg in, jag har varit rädd för sjukhus enda sedan det med pappa hände, om jag var riktigt illa sjuk och mamma sa att det var bäst att åka in med mig, vägrade jag. Aldrig att jag satte min fot här igen, så hon fick illa nog ge mig en tablett och låta mig vila tills jag blev frisk.
Den kala, vita, tråkiga korridoren tar aldrig slut, och det skrämmer mig, det känns precis som i en skräckfilm, det enda som finns framför mig är korridoren.
Tillslut kommer vi fram till en slags reception, bakom den står den en gammal kvinna, eller ja gammal, hon ser ut att vara i femtio år åldern. Hon ler vänligt mot oss, när vi kommer fram till disken.
”J-Justin Bieber” stammar Chelsey fram, hon kan inte riktigt prata ordentligt.
”Är ni nära vänner eller släktingar till honom?” Frågar hon. Vi nickar, hon tvekar lite innan hon öppnar munnen igen.
”Han är i rum fyrahundrafem, ni får vänta utanför tills läkaren släpper in er” Säger en fortfarande en aning tveksamt, sedan är det som ett ljus går upp för henne.
”Du är April Smith, va?” frågar hon, jag fattar fört inte att frågan är riktad mot mig, men fattar det efter ett tag. Jag nickar och hon ger mig ett leende.
”Mitt barnbarn är galen i Justin, och berättar allt för mig. Så jag har fått höra och se bilder på dig också” Hon ger oss ett sista leende innan vi går iväg, Vad menade hon med det? Fanns det bilder och saker om mig i tidningar, ute på internet? Javisst, Justin är super känd. Det hade jag glömt helt bort. Och då är det klart att det finns saker om mig också, kanske en massa rykten, eller bra saker. Vad vet jag. Det är inte precis så att jag suttit fastklistrad vid datorn för att se om folket vet någonting om mig, det var inte precis min mening med att bli vän med Justin. Eller var vi nu står, antagligen mellan vän och i ett förhållande.
På något sätt har vi kommit in i en hiss, och kommit ut på den fjärde våningen, där Justin ska ligga i ett rum. Vi går fram till rum fyrahundrafem och sätter oss ner på två stolar som står utanför.
När vi suttit där ute som känns i flera timmar kommer en läkare ut, han tar några steg från rummet innan han ser oss.
När han vänder sig om ser han sorgsen ut i ansikte, precis som någon precis gått bort. Exakt den minen läkaren hade när hon berättade att min far inte klarat sig.
”Jag satt ihop kurad i min mammas famn, vi fick inte gå in till honom än. Läkarna höll på för fullt och flera gånger sprang dem in och ut från rummet.
Jag hade inte fattat det än, det ville inte gå in i mitt huvud. Att min far låg där inne, att han hade varit med i en trafikolycka.
Min mammas tårar rann hejdlöst, mascaran var långt ner på kinderna men hon lade inte en tanke på att ta bort det, utan hon lät det rinna.
Allt var konstigt, ingen berättade vad som hänt. Alla bara gav oss en uppmuntrande, sorgsen eller medlidande blick när de gick förbi, jag blev ursinnig. De kunde inte bara gå förbi utan att säga ett enda ord, de var tvungna att berätta hur min pappa mådde. Om han hade ont, och om han ville se mig. För jag visste att det enda han ville var att se sin familj.
Han kunde inte ha dött, det var en tanke som inte föll in i min hjärna. Jag tänkte inte ens en sekund på det. Utan han levde, det var bara så.
Han kunde inte dö, han var min pappa och skulle alltid vara det. Jag var hans lilla prinsessa och skulle alltid vara det. Så var det och ingen skulle någonsin ändra på det.
Minuterna gick, flera timmar gick faktiskt innan det började bli lugnt inne i rummet. Men fortfarande ingen uppdatering om hur han mådde.
Jag kände hur det bubblade av ilska inuti mig, de kunde inte göra såhär. Såg de inte hur ont min mor hade? Hennes tårar hade inte slutat rinna på dessa timmar, utan bara rann som en flod ner. Såg de inte hur chokade vi var? Såg de oss ens? Ja, de måste de ha gjort på grund av deras blickar, men vad betydde de?
En läkare kom ut ur rummet, hon såg helt förstörd ut, sliten och trött. Antagligen hade det varit en hård kväll för henne.
Hon kollade på oss med trötta ögon, det gick inte att urskilja vad hennes blick betydde och denna gången kunde jag inte hålla mig, utan ilskan bubblade över.
”Ni måste berätta hur han mår, ni kan inte bara gå förbi oss. Om han har ont så vill jag trösta honom, han är min pappa. Förstår ni?” skrek jag över hela stället. Läkaren som just tagit ett steg bort från oss stannade upp och vände tillbaka blicken mot mig.
Sedan brast det för henne, tårarna rann ner för henens kinder. Hon kund inte hålla inne det hur mycket hon än ville.
”Han…Han …Han…” hon kommer inte längre, hon tar ett nytt andetag och kollar djupt in i mina ögon. Min mor som precis kommit ur sin chock skriker högt och smärtfyllt. Jag har aldrig hört ett mer skrämmande skrik i hela mitt liv. Världen stannar upp.
Tillslut tar hon ett sista andetag och säger hela meningen.
”han klarade det inte”
Läkaren kollar på oss länge, hela jag skakar.
Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.
”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.
”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död.
Jag håller på med en annan, behöver bara hitta en design, fixa header ochkomma på ett namn. Plus att jag ör på det fjärde kapitlet på den.
Kommentera!
