Förklarar jag samtidigt som den underbara scenen spelas upp i mitt huvud.

”Och ja, han sov över. Men min mamma kom hem så i morse fick han smyga ut genom fönstret” Chelsey sitter och lyssnar och tittar på mig med stora ögon, precis som ett barn när dess föräldrar läser en saga.

”Din mamma märkte alltså inget?” Frågar hon med stora ögon.

Jag nickar på huvudet och skrattar till av anledningen till varför min mamma märkte det.

”I morse…” Börjar jag, och drar undan mitt hår från halsen. ”Såg hon detta” Säger jag samtidigt som jag pekar på det röda märket på min hals.

Chelsey ögon, om det ens går, blir ännu större.

”Åh Gud, April. Vad hände i natt egentligen? Och vad sade din mamma?”

”Hon tog det lugnt, vi pratade lite om Justin och så. Det du tror hände, det hände inte. Jag lovar, jag skulle berättat det för dig då” säger jag och kastar en annan kudde på henne. Noga at kolla att det inte är den som Justin sov på.

”Kan jag få kudden, han luktar faktiskt gott. Du får fråga honom vad han har för parfym sen, jag måste köpa den till min pojkvän…” Jag spärrar upp ögonen, när hade Chelsey skaffat en pojkvän.

”Om jag någonsin får en pojkvän” Säger hon efter några sekunder, jag kastar ännu en kudde på henne för att hon skrämde mig så, eller skrämde är inte precis rätt ord.

Min telefon plingar till, och jag kastar den över mig.

Likaså gör Chelsey, men jag hinner ta den före.

Jag läser smset om och om igen.

”April, vad står det?” frågar Chelsey oroligt.

Hej sötnos, kan jag komma idag?

Och märkte din mamma något?

Puss.

 

Efter jag läst det några gånger sträcker jag fram mobilen till Chelsey.

”Aw, han skrev sötnos och puss. Hur gulligt är inte det” Utbrister hon och ger mig en blick fylld av känslor.

Eter en stunds tvekan beslutar jag mig ändå att ringa upp honom. Signalerna går fram och tillslut svarar han.

 

”Hej” säger jag osäkert.

 

”Hej” svarar han mig glatt, genast får jag dåligt samvete för den meningen jag skall fortsätta med.

 

”Jag är inte hemma, så kan vi ses en annan dag?” Säger jag samtidigt som jag drar täcket högre upp. Chelsey som sitter framför mig gapar och jag håller på att skratta, men hejdar mig i sista stund.

 

”Ja, det är klart. Jag ringer dig imorgon. Hejdå” Säger han och ett klick hörs i luren. Försiktigt slänger jag ner mobilen i sängen.

Chelsey säger inget utan bara stirrar på mig, henens mun är fortfarande öppen.

Jag ignorerar hennes ansiktsuttryck, och startar istället Tv:n. 

Utan att riktigt bry mig om vad det finns på de olika kanalerna bläddrar jag genom dem flera gånger.

”Vad var det bra för?” Jag rycker till när hon säger det, hon säger det kallt men ändå inte. Aldrig har jag hört henne säga något i det tonläget.

Sakta vände jag mig om och tittar henne rakt in i ögonen, och får dåligt samvete igen.

Vi skulle inte ljuga för varandra, jag och Justin, men ändå valde jag att göra det.

”Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet ingenting om oss, vart vi står och vad som kommer att hända” säger jag med blicken fast i hennes, hennes blick blir genast mjukare och hon ger mig ett litet leende samtidigt som hennes hand kramar om min axel.

”Prata med honom” säger hon och stjäler kudden från mig, sakta och högt drar hon in luften, i lungorna, som består mestadels av Justins lukt.

Jag blir bara lite sur av d et hon precis gjorde, men gör inget försök att få tillbaka den utan jag är fullt upp med att tänka på oss.

Om vi fortsätter såhär och det blir seriöst, kommer jag då såra hans fans? Det är det sista jag vill göra, de betyder allt för honom och han betyder allt för dem.

Jag kan inte såra någon av dem, inte Justin eller hans Beliebers.

Kommer jag att klara av allt som kommer med om man dejtar en kändis? All press, att man måste uppföra sig ordentligt, för annars blir det en massa rubriker om en och det skulle bara såra Justin och hans fans.

Om jag skulle göra ett enda misstag skulle hela världen få veta det, jag skulle såra Justin och flera tusen personer.

Alla skulle också få veta allt om oss, allt om mig och mitt liv. Och jag är inte säker på att jag skulle klara av att tusentals personer vet om mitt förflutna, om vad jag gått igenom och vad som hände min pappa.

Jag vet också att jag i så fall kommer få mycket hat av vissa av Justins fans, men det skulle nog vara den minsta saken att oroa sig för. Den största saken jag oroar mig för är att såra dem alla, att vara den personen som får dem att må dåligt och få dem att vända sig mot mig.

Det skulle jag aldrig klara av. Aldrig.

Efter många om och men beslutar jag mig för att ringa honom, det ju ändå har gått en timme sedan vi pratade sist.

Jag böjer mig över Chelsey, som somnade av det tråkiga som gick på tv:n innan, för att få tag i min mobil som ligger vid hennes huvud.

Försiktigt tar jag upp mobilen och slår in hans nummer, medan signalerna går fram reser jag mig upp från sängen för att gå ut ur rummet.

Precis när jag hunnit stänga den vita trä dörren svarar han.

”Hej” säger jag osäkert, med tanke på vad jag sade innan. Det tar några sekunder innan han svarar.

”Hej”

”Skulle du kunna komma hit? Frågar jag honom. ”Om du kan då” är jag snabb med att lägga till, jag sade ju faktiskt att jag hade andra planer innan, och då är det helt förståeligt om han har planerat sin dag på egen hand, utan att ta hänsyn till att jag faktiskt kan ringa.

För vem förväntade sig det? Det var ju inte min tanke när jag pratade med honom innan, för då hade jag aldrig svarat så som jag gjorde utan sagt att vi behövde prata istället, precis vad jag tänkte göra nu.

”Hade du inte andra planer?” frågar han förvånat, men ändå en aning glatt. Jag gissar på att den glada delen av hans röst är för att jag vill att han ska komma hit, men jag skall inte hoppas på för mycket.

”Nej, kan du komma hit så att vi kan prata?” säger jag en aning nervöst, han vet inte vad jag vill prata om så nu kan han uppfatta hela situationen fel. Jag hoppas då på att han ska förstå.

Under tystnad väntar jag på att han ska svara, ju fler sekunder som går desto nervösare blir jag.

Efter vad som känns som flera minuter, men snarare är fem sekunder svarar han mig äntligen.

”Ja, visst. Vad vill du prata om?” frågar han undrande med lite oro i rösten, jag har lärt mig, på de få veckorna vi känt varandra, hur Justin låter i de olika situationerna.

Därför är det också lätt för mig att höra om han är nervös, glad, arg och allt annat som finns.

”Allt” är det enda jag svarar.

”Okej, jag kör nu” ett klick hörs i luren efter hans mening, han bara lade på utan att säga hejdå eller något i den stilen. Det är inte likt honom, han brukar alltid vara artig och säga något i den stilen.

Han kanske uppfattade allt fel, och han kanske trodde att jag inte ville detta längre?

I så fall hade han väldigt fel, för detta är vad jag vill. Justin är min framtid. Det är honom jag vill leva med, det är med honom jag vill dela allt med.

Det är konstigt att jag känner all dessa känslor för honom efter denna lilla tid jag känt honom, som just nu är tre och en halv månad.

Räcker den tiden för att falla för någon? Att nästan älska en person, att känna på detta viset?

Det känns som om jag känt honom hela livet, att han har varit med mig om allt, men det har han inte.

Hastigt slänger jag en blick på klockan, det har gått tio minuter och om Justin var på hotellet skulle han varit hos mig vid detta laget. Det kanske var mycket trafik? Eller så var han tvungen att byta kläder eller något innan, så han kom efter med tiden?

För varje minut som klockan tickar förbi blir jag ännu nervösare, tänker han visa sig alls här idag? Eller kommer han bara att strunta i det han sade och låta mig hoppas, hoppas att han skall komma.

 

---

 

Vad tycker ni? Eftersom jag inte har tid att skriva på dagarna så har jag suttit med detta under natten, då jag egentligen skulle sovit, men jag tycker att ni förtjänar ett kapitel.