Förra kapitlet:

Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.

”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.

”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död.

 

---

 

 

Min mobil på bordet ringer, men det är inte nödvändigt. Jag har inte sovit en blund i natt. Allt var mitt fel, det är mitt fel att han inte är här. Jag skulle bett honom komma direkt, varför ljög jag?

Jag älskar ju honom så att det gör ont, varje natt sedan den dagen på sjukhuset har varit sömnlös. Jag har somnat för en timme, men vaknat upp av mardrömmarna som förföljer mig. Varje gång jag sluter mina ögon, då spelas en scen upp i mitt huvud. Den handlar om Justin, Hur han är på väg hem till mig. Hur han inte ser bilen som kör emot honom på fel sida av vägen, hans plågsamma skrik. Hans smärta. Hans ögon, hans vackra ögon fyllda av smärta. Men värst av allt, hur han långsamt dör. Hans sista ord, ”Jag älskar dig April” viskade han ut i tomma intet. Meddelandet han lämnade till sin mamma medans han körde.

”Hej mamma, jag behöver verkligen prata med dig. Jag ska till April nu, hon ville prata med mig. Allt känns så konstigt. Det gör ont, jag älskar henne så mycket att det är obeskrivligt. Och hon har sagt att hon älskar mig så mycket också, men efter denna dagen är jag inte så säker på det. I morse var jag på väg hem till henne, tänkte överraska henne med frukost. Det var då jag fick samtalet, hon lät så konstig. Hon sa att hon inte var hemma, jag hörde direkt att hon ljög. Jag var utanför hennes hus och såg henne i fönstret, efter de orden körde jag så snabbt därifrån jag kunde. Hon ljög för mig, jag vet inte vad jag ska tro. Jag älskar henne så, det gör ont att veta att kanske inte vill detta längre. Att hon inte har samma känslor för mig.

Så mamma, snälla ring mig snart. Jag älskar dig”

Efter de orden hann han inte lägga på innan det smärtfyllda skriket kom, Pattie lyssnade på det samtalet medans hon gick genom korridoren.

Hennes skrik, hur hon föll ihop. Det var något jag aldrig kommer glömma, jag brukar höra hur hon skriker på natten. Hon som hade kört timmar i sträck efter hon fått samtalet att Justin låg på sjukhuset, hon hade kört så fort att det var farligt för allmänheten. Men detta var hennes son det gällde, hennes älskade son som hon skulle göra allt för.

Justins skrik, åh. Jag tror att alla på sjukhuset hörde det. Så högt.

Allt är mitt fel, han trodde inte att jag älskade honom så som han älskade mig. Det är nog det som gör ondast, förutom att han är borta. Att han försvann med den tanken, han hade ingen aning om vad jag ville prata om. Vår framtid, tillsammans.

Ett underbart bröllop, fyllt av glädje. Hans vackra leende framme vid altaret, hans leende som bara blir bredare ju närmre jag kommer. Jag i en vacker vit klänning, min far som lämnar över mig till Justin. Alla våra nära och kära som sitter och kollar, deras leenden.

Tårarna rinner fritt ner på mina kinder, allt är mitt fel. Varför? Varför?

Jag går upp mot sminkbordet, jag orkar inte lägga tid på detta. Jag vill bara krypa ner i sängen och glömma bort allt, somna och vakna igen då allt är normalt. Detta är bara en vanlig mardröm, den tar snart slut.

Mitt ansikte är förstört på grund av alla sömnlösa nätter, av all smärta och sorg. Jag har stora ringar under ögonen, försiktigt försöker jag dölja dem med smink, men det går inte så bra med min hand som skakar. När det ser någorlunda bra ut, duttar jag på lite mascara. 

Mitt hår är lockigt, jag tog mig tid att tvätta det igår. Detta var Justin som gällde, jag ville vara fin inför honom. Även fast jag fasade för detta, så var jag tvungen att gå. För jag älskade honom, jag behöver ta förväl och berätta hur mycket jag älskar honom. Jag tar ner den svarta klänningen som hänger på en galge på dörren, med skakiga händer trär jag den på mig. Den är vacker, riktigt vacker.

Ännu en gång granskar jag mig i spegeln, mitt långa lockiga hår hänger ner till midjan, mitt ansikte ser förstört ut, som innan. Bara lite bättre med sminket och den vackra klänningen. Klänningen är lite för stor nu, på grund av viktminskning. Efter Justin gick bort har jag vägrat att äta, när jag försökt har jag spytt upp allt igen. Det är precis som att jag inte ska få någon mat, att detta är mitt straff för att ha dödat honom.

Jag tar sakta et steg framåt på mina vingliga ben, de som jag inte gått med på dagar.

Jag går ut från rummet. Min mamma kommer ut från köket, hennes ansikte är trött och henens ögon är fyllda av sorg. Hon har, som mig, en svart klänning på sig, och hon är redan sminkad, och håret är uppsatt.

”Åh gumman, du är så vacker” viskar hon och omfamnar mig länge. Jag känner hur min axel blöts ner, och gissar på att det är min mammas tårar. Jag kan inte gråta, jag känner inget längre. Mina känslor är helt borta.

”Min måste åka, mamma” säger jag. Jag känner mig som ett spöke, levande men ändå död. Justin, jag vill vara hos dig. Vara i dina armar, höra dig viska mitt namn i mitt öra. Känna din lukt, gömma mitt ansikte i din halsgrop. Jag vill känna dina starka armar runt om min kropp, jag vill känna mig trygg. Jag drar på min mina svarta klackarskor, och en jacka. Jag går ut på trappan och min mamma följer efter mig, 

 

Under hela resan sitter vi tysta, mamma kör extra sakta på grund av det som hänt. Åh, Justin. Om du bara kunde höra mig, Jag älskar dig så.

Det känns som om det tar hundra år innan vi kommer fram, det står en massa svartklädda personer i en klunga vid kyrkan.

Vi är i Stratford, Canada. Det är här Justin hör hemma, det är här han växte upp. Detta är hans hem.

Det står vakter vid ingången, till en början förstår jag inte det men sedan kommer jag på det. Justins Beliebers. Jag kan inte ens tänka mig hur de känner sig, det är mitt fel, jag har förstört deras liv.

Tänk om någon skadar sig själv för detta? Eller har tagit sitt liv? Har jag mördat flera personer utan att tänka på det?

Det blir för mycket för mig, jag faller rakt ner, rakt ner på marken. Jag klarar inte av detta. Justin, var är du? Vad har jag gjort? Jag har förstört världen, jag har förstört flera människors liv, jag har tagit deras liv, hopp, allt ifrån dem. Jag är skyldig till allt, jag är mördaren.

”April?” Patties röst väcker mig, hennes ansikte är ovanför mitt. Hennes tårar rinner ner hejdlöst. Åh, Pattie, jag mördade din son. Jag älskar honom så mycket, det var inte meningen.

Hon räcker ut en hand och drar mig upp, men släpper mig inte när jag står på mina ben utan drar mig mot henne. Hon drar in mig i en hård kram, jag har verkligen saknat detta.

”Jag saknar honom så” snyftar jag fram.

”Jag också, jag också” Hennes röst är så hemsk, så smärtfylld.

Bakom hennes kan jag urskilja en liten, blek person. Chelsey.

Hon som annars är så brun, är så blek nu. Hon måste ha tagit detta riktigt hårt. Patttie avbryter våran kram och går fram till Chelsey och gör samam sak med henne. Drar in henne i en kram.

Folkmassan börjar röra på sig, in i kyrkan.

 

Jag lägger min blomma på Justins grav, den är fylld av blommor. Tårarna rinner frittt ner, ingen bryr sig om att torka dem. Alla ser förstörda ut, detta är mitt fel.

”Förlåt” utbrister jag, jag orkar inte hålla det inne längre.

”Justin, jag älskar dig så”

Det är då jag inser det, han är verkligen borta. För alltid. 

---

Kort kapitel, men jag ska åka iväg om en minut så det får vara så. 

Vad tycker ni?

KOmmentera.