”Du vet att jag sa att jag var med i ett gäng?” Jag nickade, jag mindes exakt vilka ord han använt.

”Bra, han är ledaren i det gänget, och vad du än gör så håll dig borta från honom” sade han, han sade det inte alls med en skämtsam ton, utan han var helt allvarligt.

Han stannade plötsligt, och tog upp sin mobil.

Det enda jag kunde se var de stora siffrorna på skärmen, 22:45 visade dem. Hade redan klockan hunnit bli så mycket?

”Varför?” frågade jag, jag ville verkligen veta innan jag stack hemåt. Jag visste att jag skulle få problem när jag kom hem, men jag behövde veta detta.

”Bara håll dig borta från honom”

”Du måste nog hem nu, klockan är mycket” skyndade sig Beau att säga efter meningen innan.

Jag kanske inte skulle få ur honom svaret nu, men senare.

Jag var tvungen att veta varför, vem var han?

Varför skulle jag hålla mig borta från honom?

Och varför ville inte Beau berätta?

Tusen frågor bildades i mitt huvud, och jag kom fram till att man kunde göra om dem till en enda fråga: Varför?

”Jag skjutsar dig hem, kom” sade han och började gå tillbaka den vägen vi kom hit på, förbi mitt favorit café och in på parkeringen.

På parkeringen stod det bara två bilar, en sportbil och en gammal sliten bil, eftersom den andra killen hade haft en sportbil antog jag också att Beau skulle ha en, de var ändå i samma gäng ju.

Som jag trott gick han fram till den fina bilen och öppnade passagerardörren till mig, jag log vänligt och hoppade in.

Bilen luktade ny, precis som om han köpt den idag.

Han hoppade in på sin sida av bilen och startade motorn, den gav ifrån sig ett högt ljud och han körde snabbt iväg från parkeringen.

Precis som den mystiska killen körde han alldeles för fort, men jag sade inget. Jag ville ändå hem så snabbt jag kunde.

”Var bor du?” frågade han, han började likna den andra killen nu. Han pratade kallt och han gav mig inte en enda mjuk blick.

”Sväng höger här framme, sedan tar du höger i rondellen och sedan vänster. Det är huset längst ner på gatan” förklarade jag, han nickade till svar utan att ta blicken från vägen.

”Varför vill du inte berätta varför jag skall hålla mig undan från honom?” försökte jag igen, han spände sina käkar, och som innan svarade han inte på min fråga.

Beau ökade farten igen, och det var bara en gata kvar innan mitt hus. Jag skulle inte hinna få ur honom svaret.

Plötsligt stannade han och vi stod vid mitt hus, jag satt kvar i bilen ett tag.

Vi satt där under tystnad, tillslut bestämde jag mig för att gå in.

Jag öppnade bildörren och skulle precis kliva ut när Beau stoppade mig.

”Ehm, skulle jag kunna få ditt nummer?” frågade han osäkert, och som innan kliade han sig i nacken, som han alltid verkade göra när han var osäker.

”Visst” svarade jag och avfyrade ett leende. Jag gav honom min mobil, så han kunde knappa in sitt nummer.

När han var kvar gav han tillbaka den, jag tryckte på numret som syntes på skärmen och den ringde till hans telefon.

Precis när jag hörde signalen från hans mobil, lade jag på och gick ut från bilen.

Vinden slog mot mina ben, det hade blivit riktigt kyligt ute under färden hemåt.

”Så nu har du mitt nummer, ses” sade jag och gav honom ett sista leende innan jag smällde igen den svarta dörren. Sakta gick jag upp på uppfarten, men hann inte ända fram till dörren innan min bror öppnat sitt fönster och ropade på mig.

”Gå upp på garaget och sedan taket, hoppa in genom mitt fönster” försökte han ropa så tyst som möjligt.

Utan att undra varför, gjorde jag som han sade, jag gick bort till garaget hoppade upp på soptunnorna och upp på garagetaket.

Försiktigt gick jag bort mot hustaket, när jag tillslut kom dit satte jag ena foten på taket och drog mig upp med händerna.

Det var länge sedan jag gjorde detta, jag och Dominic gjorde alltid detta för fyra år sedan.

Jag kom exakt ihåg hur man gjorde, men kände mig ändå som en nybörjare.

Jag kom fram till Dominics fönster och hoppade in, hans rum var sig likt, förutom att han hade flyttat runt möblerna och det luktade rök.

”Röker du här inne?” frågade jag och rynkade på näsan.

Han skrattade tyst åt min grimas, men nickade sedan. Jag rynkade på näsan igen av lukten som stank här inne, jag hatade den. Han hade fått mig att ta ett bloss en gång, och efter det hade jag aldrig testat igen, och jag hade inga planer på det i heller.

”Säg inget till mor eller far” sade han sedan allvarligt och tittade på mig, eller snarare stirrade på mig, ända tills jag nickade.

Han behövde aldrig oroa sig att jag skulle skvallra, vi höll alltid ihop och ville ha vår mor utesluten från våra problem.

Hon hade redan tillräckligt.

”Jag sade till mor och far att du hade lagt dig, så de inte skulle kolla i ditt rum.

Vart var du?” frågade han sedan, jag gav honom ett tacksamt leende.

”Jag gick ut, och träffade en person. Tiden gick snabbt” förklarade jag kortfattat och började gå mot den vita dörren, som ledde ut från hans rum.

Innan jag hann gå ut därifrån stoppade han mig genom att ta tag i min arm. Jag vände mig om mot honom igen.

”Vem skjutsade dig hem?” Jag suckade, men svarade sedan ärligt.

”Beau” Vi hade alltid varit ärliga mot varandra och det tänkte jag inte ändra på nu, jag drog mig ur min bror grepp och smög ut i den långa hallen.

Han kunde vara riktigt överbeskyddande, om jag hade en pojkvän hotade han dem så att de aldrig skulle våga såra mig, och det gjorde dem aldrig heller. Utan det som fick oss att gå skilda vägar var att min far hade fått jobb i en annan del av landet och vi var illa tvungna att flytta.

Sakta smög jag mig in på mitt rum, jag orkade inte en massa frågor från min bror utan jag behövde vara ifred för att tänka.

De tusen frågorna som jag inte fått svar på under kvällen kom tillbaka i mitt huvud, han var vän med denna kille men ändå ville han att jag skulle hålla mig undan från honom? De var i samma gäng, varför sade Beau något sådant om sin vän? Var dem ens vänner? Och vad var det i den svarta ryggsäcken?

Nya frågor bildades i mitt huvud medans jag tvättade av ansikte med vatten, jag orkade inte lägga ner till på att duscha, som jag verkligen behövde men om jag gjorde det kunde min mor höra det och förstå att jag varit ute.

Det var ändå ingen skola imorgon för mig, så jag kunde hinna duscha det då. Aldrig kunde jag förstå de som hann duscha på morgonen, jag hann aldrig. Antingen var det för att jag gick upp alldeles försent, jag var då väldigt morgontrött.

Jag torkade mitt ansikte med en av de lila handdukarna som hängde på väggen, utan att se mig själv i spegeln igen gick jag ut från badrummet. När jag stängt dörren gick jag in i min garderob, utan att lägga någon större tid på kläder tog jag en lång tröja, som var flera storlekar för stor för mig, men perfekt att sova i.

Hastigt slängde jag de kläder som jag haft på mig under kvällen, i tvättkorgen och drog tröjan över huvudet.

Tröjan slutade precis under rumpan, och den var riktigt bekväm, så som de blir när man tvättat dem för många gånger.

Jag slängde mig ner i sängen, och försökte somna. Men hur hårt jag än försökte, och hur trött jag än var så kunde jag inte falla in i en sömn.

Tankarna flög runt omkring i mitt huvud, jag var verkligen nyfiken på denna kille.

Om jag skulle hålla mig undan, då måste han väl vara farlig. Han var ju med i ett gäng, och Beau hade sagt att de inte alltid gjorde lagliga saker.

Men han kunde väl inte vara en sån person som mördade folk? För i så fall skulle väl Beau också göra det, och det kunde jag bara inte tro på. Han med de så snälla och vackra ögonen, han skulle väl aldrig kunna ta en människas liv?

Nu ångrade jag mig att jag inte krävt mer svar från Beau, det var ju ändå han som börjat berätta och om man sagt A då får man se till att säga B också.

~

När jag lagt och vänt mig och rullat från sida till sida i sängen i över en timme, i hopp om att få en liten blund, tröttnade jag. Om jag ändå inte kunde somna så kunde jag lika bra hitta på något.

Jag omslöt min kropp med en lila filt och hoppade ut genom mitt fönster, det gick också att gå ut genom mitt fönster men Dominics var närmare garaget. Så som jag gjort tusen gånger innan, gjorde jag också nu. Såg till att fönstret var lite öppet, och hoppade ner på taket. Försiktigt gick jag ner till garaget och hoppade tillslut ner på soptunnorna.

Inte för att jag visste vad jag skulle göra ute, men jag kunde inte bara stanna inne och fortsätta tänka på detta hela natten.

Med sakta steg började jag gå längst den långa vägen, någon gång kom en bil och körde förbi mig. Men verkade inte alls att bry sig om att kolla vad jag gjorde ute vid denna tid. Vilket var skönt, jag ångrade mig att jag inte klätt på mig mer kläder. Utan jag hade bara den långa, otroligt sköna tröjan som slutade precis nedanför rumpan. Och sedan filten som gömde hela min kropp.

Jag hade gått väldigt länge, och började smått frysa. Men ändå tvingade jag mig att fortsätta framåt. På fötterna hade jag bara mina inneskor, vilket var väldigt dumt av mig eftersom mina fötter också började göra ont. Men ändå fortsatte jag framåt, jag var tvungen att gå en bit till.

Jag kom fram till en annan park, som låg mycket längre bort än den jag var på innan idag. Denna var mycket större, det var en större lekplats, som jag brukade leka på när jag var yngre.

Och det fanns även en restaurang här, eller restaurang var kanske fel ord. Man kunde väl säga en väldigt liten restaurang, då det endast fanns fem bord med stolar. Dock hade dem världens godaste mat, och dyrt var det inte heller.

Det tog ungefär fyrtio till femtio minuter att gå hit, och det kändes verkligen inte som att jag varit ute så länge.

Just nu frös jag verkligen, och mina fötter gjorde riktigt ont, det kändes som att det höll på att gå sönder.

Detta hade verkligen inte varit en bra idé, jag hade bara kunnat sätta mig ute på taket och få frisk luft så, varför tvingade jag mig att gå denna långa väg?

Sakta, för att det inte skulle göra alldeles för ont, började jag stega hemåt.

Just nu önskade jag bara att någon jag kände skulle komma körande förbi, och stanna för att fråga om jag ville ha skjuts hem. Just nu brydde jag mig inte om att jag var osminkad, mina fötter gjorde alldeles för ont och jag frös mycket.

Jag var så dum, detta var dumt gjort av mig.

Det var precis som att någon läst mina tankar, fast då hade den läst dem en aning fel, för när jag gått en bit till stannade en lyxig bil vid mig. Beau, var min tanke.

Bilen hade kört över till fel sida av vägen, men det var antagligen ingen fara vid denna tid, plus att det inte var så många som körde här.

Det stora problemet var att den skvätt ner hela min filt, så att den var alldeles blöt. Det fick mig då att frysa ännu mer.

Den tonade rutan rullades sakta ner, och han satt där bakom ratten med de tonade Ray Ban solglasögonen, ett flin lekte sig på hans läppar.

Mitt hjärta tog ett litet skutt och det kändes som att det sedan stannade. Det frös liksom till is.

”Hej” ett större flin lekte på hans läppar. Precis som att han planerat något speciellt.

Jag vågade inte svara, utan tänkte på alla frågor som varit i mitt huvud under kvällen. Problemet var att denna kille inte var Beau. Utan det var den killen som lämnade över ryggsäcken till honom.

Detta var denna kille som jag skulle hålla mig undan ifrån.

Justins perspektiv.

Telefonens höga signal väckte mig ur tankarna, varje gång den hördes visste jag att det var något dåligt. Hastigt lyfte jag upp luren och mumlade fram ett Hej.

”Goddag Mr. Bieber” Hörde jag Mrs Addisons pipiga röst säga. Under tystnad väntade jag på att hon skulle fortsätta. Hon väntade ett par sekunder innan hon fortsatte.

”Är er mor hemma?” Jag smög fram till min mors dörr och öppnade försiktigt en liten springa i dörren. Hela rummet var mörkbelagt, vilket också betydde att hon inte var hemma.

”Nej” sade jag irriterat till min rektor. Att hon aldrig kunde låta bli att ringa hem till oss bara för att jag väldigt ofta hade frånvaro på lektionerna och var underkänd i nästan alla ämnen. Det var ju mitt liv och jag bestämde hur jag skulle leva det.

”Okej, jag skulle vilja att du kommer in på mitt kontor klockan åtta imorgon, jag skall tala med er lärare om det så hon vet om att du kommer försent till lektionen. Så då ses vi då Mr. Bieber” sade hon raskt och ett klick hördes i luren.  Jag suckade högt, flertal gånger hade hon berättat vad konsekvenserna blev om jag inte kom till hennes kontor när hon bad mig om det, att hon skulle dra in socialen och allt det där.

Om det inte hade varit för min mor skulle jag aldrig ens fundera en sekund på att gå dit. Det räckte redan att jag sett hennes besvikna ansikte en gång och jag skulle göra allt för att inte få se henne så igen.

Varje gång hände samma sak, min rektor ringde ungefär varannan månad för att be mig att komma till hennes kontor. När vi väl satt där inne pratade hon om hur viktigt det var att gå i skolan, och om jag hade svårt att hänga med kunde jag få extra hjälp.

Hon hotade även med att dra in socialen om jag inte började vara närvarande på lektionerna. Efter det följde hon med mig till lektionen och såg till att jag är där, under dagen kollade hon till mig så att jag verkligen var på alla lektioner. Senare under veckan gjorde hon det bara på ett fåtal lektioner och alltid under samma timmar, så det var lätt att veta vilka lektioner jag skulle vara på.

Jag avbröts i mitt tänkande av att den gamla och slitna dörren öppnades. Min mors sorgsna ansikte var det enda som syntes från köket det lilla köket. Jag gick fram till henne och omfamnade henne länge. Jag kände lukten av hennes hår, som luktade underbart gott, exakt som blommor. Ett litet leende spred sig på hennes läppar, men vem som helst kunde se att det var falskt, att det var framtvingat.

Jag tog tag i matkassarna och bar in dem till det slitna köket och min mor följde mig tätt i hälarna. Hon satte sig ner på en av de två stolarna samtidigt som jag tog upp maten ur kassarna och började värma den.

”Så hur är det i skolan?” frågade hon och försökte le smått men det liknade mest en grimas. Ända sen olyckan med min bror hade hon inte riktigt kunna le, och hon såg aldrig så glad ut längre. Jag saknade verkligen hennes vackra leende.

”Jo, det går bra” svarade jag henne. Jag ville inte ge henne ännu mer att tänka på, så därför höll jag tyst om samtalen.

Jag visste att hon slet för att få pengar, att hon verkligen åt minimalt för att jag skulle få mer. Även fast hon mest låg i sin säng, och bara jobbade ibland, men det var tillräckligt jobbigt för henne.

Oftast fick jag fram pengar, till räkningarna, en del av maten och allt annat som man behövde, i tid. Men vissa månader var riktigt jobbiga för henne, jag såg hur ont det gjorde i henne att hon inte kunde ge mig allt som jag behövde.

Men vad hon inte visste är att jag alltid fixade det själv, jag använde stulna pengar för att köpa allt jag ville ha.

Jag lade upp nästan alla äggen på hennes tallrik och satte den framför henne.

”Men Justin” utbrast hon. Jag kollade förvånat på henne. ”Du kan ju inte äta så lite, ta min tallrik istället” sade hon och puttade fram sin tallrik till min sida av bordet.

Jag skakade på huvudet och sköt tillbaka hennes tallrik.

”Är inte hungrig” sade jag och försökte se glad ut. Hon tittade på mig länge innan hon försiktigt började äta av sin mat. Även jag satte mig ned på en av de slitna stolarna och började äta.  Jag kollade på min mors vackra ansikte, hon förtjänade inte någon som mig. Jag var bara en besvikelse för henne, det skulle ha varit jag istället för min bror den dagen. Han hade inte gjort något fel, det var allt mitt fel. Det var mitt fel att han blev inblandad, att han ville skydda mig.

Det skulle ha varit han som satt här, han som skulle ge vår mor en kram när hon kom hem. Få se hennes vackra leende, få henne på bättre humör.  Hon skulle inte vara så ledsen hela tiden om det var jag som försvann ur hennes liv.

Jag kände hur tårarna var på väg och slöt mina ögon. Men det fick jag ångra direkt, scenen spelades upp i mitt huvud om och om igen. Plötsligt ställde jag mig upp och gick raskt ut ur huset.  Min mor ropade flera gånger efter mig, men jag kunde inte visa mig såhär. Jag kunde inte visa mig såhär svag för någon. Mina steg blev snabbare och jag sprang ut i skogen, allt snurrade runt i mitt huvud. Jag kunde inte låta henne leva såhär, jag måste låta henne vara lycklig.

Hopes perspektiv.

Husen, trädgårdarna och hela staden var sig precis lik, exakt så som vi lämnade den. Jag log stort mot min mor och tog tag i hennes tunna hand. Ett litet leende spred sig på hennes svullna läpp. Det gjorde så ont i mig att se henne så tunn, alla slag hade gjort henne till en helt annan person.

Hennes en gång så vackra och livliga hår var nu färglöst och tunt och hela hennes glädje hade försvunnit. Under de senaste fyra åren såg det ut som att hon hade blivit tio år äldre.

Det hade varit en ovanligt tyst bilresa, kanske för att min far körde och inte kunde dricka samtidigt eller att min bror hade sovit under den största delen. Det var skönt eftersom att min mor behövde lugn och ro, jag visste att hon trodde att hela vår familj skulle bli som förr bara för att vi flyttade tillbaka. Men problemet har inte varit att vi flyttade från stad till stad, utan min fars dåliga vanor. Jag lät henne tro att allt kommer bli som förr, eftersom jag inte hade sett henne så lycklig på år.

Det är även skönt för mig att komma tillbaka, att jag slapp den jobbiga tiden i början av en ny stad. Oftast gick det bra i skolan redan första dagen, jag fick många vänner och lärarna tycktes gilla mig. Men jag ville inte fästa mig för mycket vid någon, eftersom vi aldrig visste när det var dags att flytta igen.  Min far svängde in på uppfarten och stannade den stora svarta bilen, våra saker skulle redan vara inne i huset enligt vad männen som körde lastbilen sagt.

Jag tog tag i mina och min mors väskor och öppnade bildörren. Sakta klev jag ut och öppnade även dörren för henne. Under tystnad gick vi jämsides över uppfarten och in genom den stora vita dörren. Huset var sig likt, familjen som bott här under tiden hade knappt ändrat på något alls.

Jag satte ner min mors väskor och lämnade henne med ett leende. Snabbt sprang jag upp för trappan till mitt gamla rum. Jag slängde upp den vita dörren och stannade chokat i dörröppningen. De chockrosa tapeterna bländade mig och jag tog mitt fösta steg på länge in i rummet.

Sakta gick jag fram och satte mig på min stora säng med grått sängöverkast. Noga granskade jag varenda liten bit av mitt rum, det såg sig likt ut förutom de nya tapeterna som verkligen behövdes bytas ut. Jag gick fram till lådorna som stod fint staplat mot väggen och började leta upp dem med kläder i. Jag tog fram den fösta lådan som jag hittade där det står ”Tröjor” på och öppnade den.  Fint vek jag och lade in mina tröjor i garderoben.

~

Försiktigt satte jag de sista skorna på sin plats och granskade hela garderoben så att allt stod på rätt plats. Jag släckte lampan och stängde den vita dörren in till garderoben, med raska steg gick jag ner till köket där min mor precis hade lagat mat, som också var mycket ovanligt. Hela huset luktade så gott av den nylagade maten. Jag gick fram till henne och gav henne en snabb kram, hon verkade så lycklig. Ändå sen vi åkte denna morgon hade ett leende synts på hennes läppar.

En klocka var uppsatt i köket och jag såg att vi bara har varit här i tre timmar och än så länge hade jag inte hört några skrik eller slag. Hon kanske kunde ha rätt, vår familj kanske skulle ändras av att vi flyttade hem igen. Detta hus hade så många minnen, så många bra minnen från tiden då min familj var som en riktig familj. Då alla brydde sig om varandra och behandlade varandra med respekt. 

Min mor vände sig om mot mig och gav mig ett stort leende, men det avbröts snabbt och hela hennes ansikte visade att det var på grund av smärtan från såret på läppen. Försiktigt lade jag min hand om hennes och gav henne ett litet leende.

”Skulle du kunna säga till din far och bror att maten är klar, jag skall bara duka fram” sade hon hest. Jag nickade snabbt och stegade bort mot mina föräldrars sovrum. 

Förvånansvärt samtalade dem i ett normalt tonläge och lät inte alls arga. Tyst ställde jag mig i dörröppningen och lyssnade på deras samtal. Det var precis som förr. Jag harklade mig tyst och fick deras uppmärksamhet direkt.

”Maten är klar” sade jag och gav dem ett stort leende. Tätt i hälarna följde dem efter mig ut i köket. Min mor satt redan på sin gamla plats med ett stort vackert leende på läpparna.

På något sätt hade hennes ansikte fått liv åter igen, till och med hennes hår såg inte så livlöst ut längre. Antagligen var det bara jag som inbillade mig, men hon verkade vara så lycklig.

Sakta drog jag ut den vita stolen och satte mig ner ljudlöst, familjemiddagarna var aldrig något jag såg fram emot, utan tvärtom. De brukade alltid sluta med att min far slog till min mor och gick skrikande ut ur huset. Oftast brukade han köra iväg och komma tillbaka på morgonen, men ibland kunde han komma hem samma kväll. Detta var då mycket ovanligt. När min bror väl var hemma och inte ute på någon fest försvarade han vår mor mot vår far väldigt mycket.

De få gångerna jag hade försökt försvara henne hade min bror puttat undan mig. Efteråt hade han förklarat att han inte ville se vår far göra samma sak mot mig. Det räckte med det han redan gjorde mot vår mor, tyvärr gick det inte att få honom sluta. När han äntligen hade lämnat huset tog vi båda hand om henne, gav henne något att dricka och plåstrade om henne sår.

Jag gav min mor ett leende innan jag tog en bit av den grillade kycklingen.

”Så Hope, du behöver väl tapetsera om ditt rum. Jag hörde att dem hade ändrat tapeterna” sade min far och gav mig ett leende.

Att prata vid matbordet är absolut inget som vi gjorde, det var som en oskriven regel.

”Ja, de är chockrosa” svarade jag honom och avfyrade ett leende. Allt detta var jätte konstigt, ju längre vi var här ju mer börjar jag tro på min mor.

~

Jag öppnade locket på min dator, automatiskt skrev jag in Facebook. Jag gick in och kollade på de fem meddelande jag precis fått.

”Längtar så mycket till måndag, har saknat dig sjukt mycket. Puss älskar dig” Hade Olivia skickat, det var så skönt att komma tillbaka till alla gamla vänner. Alla minne, att få avsluta sina sista år i sin hemstad. Snabbt kollade jag igenom de andra meddelandena, det stod ungefär samma sak i alla. Någon knackade försiktigt på min dörr.

”Kom in” sade jag högt, Min bror kom in i rummet och satte sig på min säng.  Jag kollade oroligt på honom, har något hänt med vår mor? Han skakade snabbt på huvudet när han fattade min oro. Varje muskel i kropp slappnade av igen och jag gav honom en nyfiken blick.

”Denna helg är det en fest, och jag skulle be dig att gå på den. Både Olivia och Caitlin ska vara där och…” sade han. Jag avbröt honom snabbt.

”Okej, jag ska gå. Vår far kommer nog ändå inte vara hemma och mor behöver lugn och ro, så ingen kommer märka att jag går ut” Dominic pustade ut. Varje gång han försökte övertala mig sade jag alltid nej, men det kunde ju faktiskt vara kul att träffa alla gamla vänner. Min mor brukade tillåta mig att göra saker, men min far däremot förbjöd nästan allt. Även för min bror, men han struntade i det och gjorde vad han ville istället. Och om min far någonsin skulle komma på mig att varit ute, skulle jag vara riktigt illa ute.

”Oroa dig inte för honom, jag tar all skit om han får reda på det” sade Dominic när han märkte min oro. Jag skakade på huvudet, jag kunde nog fixa det själv. Han gav mig en hård kram innan gick ut från mitt rum. Han stannade i dörren och flinande.

”Du behöver verkligen byta tapeter, får du inte ont i huvudet?” Frågade han, jag gav honom ett litet leende och han stängde min dörr.  En duns hördes nedifrån och strax efter kom ett skrik.

Snabbt hoppade jag ut ur sängen och sprang nedför trappan jämsides med min bror.

Min Mor var det enda som fanns i mitt huvud. Hur skadad var hon? Hur farligt var det? Hade han åkt än? Eller skulle hon få stå ut med fler slag?

här var det första kapitlet, jag har inte kommit på ett namn än, har heller inte en nu design eller header. Men jag ville ändå ge er ett kapitel, och här är det. 

Jag ska försöka fixa design och header så snabbt som möjligt, och komma på ett namn.

Om ni vet ett namn som passar får ni gärna kommentera det, för jag har verkligen ingen fantasi just nu.

Jag vet också att jag har tappat väldigt många läsare, och jag ska försöka uppdatera bra denna gången. 

Vad tycker ni?

Kommentera!

Jag lägger min blomma på Justins grav, den är fylld av blommor. Tårarna rinner frittt ner, ingen bryr sig om att torka dem. Alla ser förstörda ut, detta är mitt fel.

”Förlåt” utbrister jag, jag orkar inte hålla det inne längre.

”Justin, jag älskar dig så”

Det är då jag inser det, han är verkligen borta. För alltid.

Jag slår hastigt upp ögonen, vad var det?

Ett litet ljus syns en bit bort, jag kliver upp från sängen och går mot det.

Korridoren är mörk belagd och väldigt lång, det är precis som att den inte har ett slut. Det är bara ett tomt hål, så mörk så att det både kan vara en meter ner, och tusen. Ingen vet, ingen kan se. Det är precis som att vara blind, men här finns det inte ens något ljus, inget man kan urskilja, förutom det lilla som lyser mycket svagt lång, långt bort.

Det är kallt, mycket kallt faktiskt. Jag har inget annat på mig än en lång T-shirt.

En liten tanke i huvudet säger att han står där borta, står som en ängel med stora vita vingar. Han vackra leende syns tydligt och hans ögon glittrar.

Jag kan riktigt föreställa mig hur jag lägger min hand på hans sammetslena kind, hur jag sakta smeker den. Försiktigt sluter jag ögonen, för att inte förstöra drömmen, exakt så som jag föreställt mig spelas den upp.

Ljuset som jag följer lyser starkare, det är precis som att han är här på riktigt. Att det är det ljuset tyder på.

Jag ökar på mina steg, så att jag ska komma fram till honom snabbare.

Jag vill att drömmen ska bli sann, att han verkligen finns här. Att jag kan känna hans varma kind mot min hand.

Ljuset blir stärkare, och jag bländas av det. Allt jag kan se är vitt, allt är vitt.

Sedan försvinner allt ljus, jag blinkar till några gånger på grund av att jag inte ser något.

Ett par stora vita vingar flyger förbi mig, och jag faller bakåt av vinden.

Det smärtar till i min hand, och min blick fastnar på allt blod som hunnit rinna ut på dessa få sekunderna.

Jag lägger min friska hand om såret för att stoppa blödningen, men det fortsätter rinna i samma snabba takt som innan.

Smärtan outhärdlig, det är svårt att hålla ögonen öppna. Ändå fortsätter jag kämpa, det känns som att detta är slutet för mig. Att detta är mina sista sekunder på jorden, jag vill till honom, men ändå vet jag att jag måste fortsätta kämpa. Jag vet inte för vad men jag vet att jag måste det. Jag sliter av mig min tröja och binder den, på skakiga händer, runt min hand. Blodet stoppas lite grann av det, och jag fortsätter att trycka hårt. Den kalla marken som jag ligger på, börjar kyla ner min kropp efter som jag endast har på mig underkläder. Den tröjan som höll mig varm var jag ju tvungen att använda till mitt sår.

Ängeln kommer fram till mig, allt jag kan se är hans leende.

Justin.

Jag är inte hundra procent säker på att det är Justin, allt är suddigt. Men nästan, det ser ut som Justins.

”April” säger ängeln till mig. Jag öppnar munnen för att säga något, men det går inte. Jag tar ett djupt andetag.

”Justin”

Han är här på riktigt, han håller om mig.

”April, vad har hänt? Du är så kall och fylld med blod” jag väcks ur mina drömmar, jag är ute mitt i skogen, inte vet jag vart. Men det är bara en massa träd här, och rösten tillhör inte Justin, utan Dylan. Han lyfter upp mig och börjar gå bort från den platsen jag låg på, värmen från hans kropp får mig att tina upp lite.

Vi är mitt ute i ingenstans.

Vad gör vi här?

Allt jag kan se är svart, men jag hör allt. Han öppnar en dörr, en bildörr. Och jag läggs ner på något mjukt. Jag känner hur han försiktigt lyfter på tröjan som är på såret och sedan trycker hårt ner den igen.

Ett smärtfyllt skrik lämnar min strupe. Det gör så ont.

Han var här, jag är säker på det. Jag såg honom, en vacker ängel.

”Ängel” viskar jag fram. Dylan tittar ner på mig.
”Va?” han förstår inte vad jag menar, hur kunde han missa den stora ängeln?

”Justin är här” viskar jag fram, krafterna tar slut. Allt blir svart för mina ögon, jag kan fortfarande höra, men inte se.

Han stänger dörren, och går över till sin sida. Han kör iväg från skogen, jag kan inte se vart vi är på väg, utan jag känner bara att vi åker långt bort från den.

”Justin väntar på dig, detta är din stora dag, April” Hör jag honom säga. Jag förstår inte, är det meningen att jag ska dö? Så som Justin gjorde? Är detta mitt straff för att det var jag som dödade honom?

”Jag kör dig hem, så du kan bli klar i tid, sen ses vi i kyrkan” Avslutar han meningen med.

Det är meningen. Detta är mitt slut.

”Död” får jag fram, innan jag slocknar helt.

Ögonlocken känns tunga som bly, jag tar i enda från tårna och försöker öppna dem.

En bit bort hör jag mummel, de pratar lågt, väldigt lågt.

Jag lyckas öppna ögonen en bit, allt är ljust. Ljuset bländar mig, men samtidigt är det så vackert. Är jag i himmeln? Ska jag få träffa min pappa, Justin?

Med dem i huvudet kämpar jag för att öppna ögonen helt, men det känns som att någon håller de nere.

Jag tvingar dem att öppnas, jag måste få träffa de två personerna som jag älskar mest. Det som bara har försvunnit för mig, de två som jag få sätt och vis dödade.

”April” jag öppnar ögonen. Han står där framför mig, han tittar oroligt ner på mig.

”Hur är det älskling?” tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder. Det går inte att stoppa.

Jag kollar runt i rummet, det är precis som förr. De gula tapeterna, den rosa väskan som jag glömt ställa in efter gårdagens utflykt med min pappa. Jag tittar ner på mig själv, jag är liten. Jag är ett barn igen.

”Är det såhär det är när man kommer till himmeln? Blir man ung igen” frågar jag honom, han skrattar till. Han ser inte en dag äldre ut än tjugosex och här sitter jag i min sjuåriga kropp. Jag kommer ihåg hur den dagen var, det var när jag var sju år gammal, och min pappa skulle fylla tjugosex dagen efter. Under natten hade jag haft feber, och han hade stannat hemma för min skull. Han planerade också att stanna hemma på sin födelsedag och ställa in allt som var planerat, för min skull.

”Gumman, vad som än händer, så måste du veta att jag alltid kommer att älska dig” Säger han och pussar mig på pannan. Allt blir svart för mina ögon igen. Bilder åker förbi i mitt huvud, och plötsligt stannat allt.

Jag ser en bild på min mamma, hon är gråtfärdig. Det var när hon gick i skolan.

Hon står vid fotbollsplanen, hon väntar på att pappa ska bli klar i omklädningsrummet efter en mycket viktigt match. Det var denna match som skulle förändra hela hans liv om det gick bra, han hade en säker framtid. Och den gick bra, riktigt bra till och med. Han hade aldrig spelat bättre. Han fick sitt stipendium till ett väldigt bra college den dagen.

Min mammas sextonåriga kropp står i regnet och väntar själv, hon är livrädd. Rädd för att berätta. En bit bort ser jag honom komma gåendes, han ler stort. Dem ser inte varandra än, och ingen av dem vet vad som kommer att hända. Utan det är bara jag, jag ser allt men kan inte ändra något.

Han springer den sista biten fram till henne, när han fått syn på henne. Han lyfter upp henne i luften och snurrar runt och runt. Han skrattar sitt vackra skratt så högt att till och med änglarna skulle kunna höra det. När han satt ner henne på marken igen märker han det, hon gråter.

”Vad har hänt?” säger han och smeker henens kind med tummen. Hon kollar på honom, livrädd. Hon bara skakar på huvudet.

”Babe, säg nu vad det är” säger han med sammetslen röst. Jag ser oron i hans ögon, hur han oroar sig för den han älskar mest.  Hans första kärlek.

”Jag…” börjar hon meningen med. Hon står helt stilla och ser så tunn ut, att om man tar i henne går hon sönder.

”Jag är gravid” viskar hon fram. Hon är ännu mer rädd nu, hon är rädd för vad han ska säga, hon är rädd för att hon har förstört hans framtid. Hon är bara sexton och han är sjutton. De kan inte vara föräldrar. Om ett år ska det vara föräldrar, hon vet att han inte kan genomföra alla sina planer, med ett barn vid artonårsåldern. Det är för svårt. De är för unga, de kan ingenting om hur man uppfostrar ett barn. De står helt själva.

”Är du säker?” frågar han. Jag ser det nu att han också gråter. Hon nickar, klarar inte av att prata. Han är den populära fotbollskillen på skolan, och hon är cheerleader. De båda hade en säker framtid, men det förstördes. Allt de hade byggt upp förstördes av mig.

”Jag måste åka tillbaka till England” säger hon. Han tittar rakt in i hennes ögon och nickar.

”Jag följer med” är hans enda svar.

Filmen rullar vidare, och plötsligt stannar den. Några månader senare ser jag att denna utspelar sig. Det är när det är dags för dem att berätta för sina föräldrar. De är livrädda, för vad de ska tycka. De sitter på en restaurang, mamma har på sig en lila klänning som döljer magen som blivit ganska stor nu. Ovanpå har hon en vit kofta, pappa har på sig ett par jeans och en himmelsblå skjorta. Än så länge är de själva, snart ska deras föräldrar komma in och vara glada och tro att deras barn vill ha en trevlig middag med dem. Det de inte vet om är att även deras liv kommer att förändras, efter denna dag kommer inget att vara som vanligt för dem.

Jag ser hur mormor och morfar kommer in, de skrattar och håller varandra i handen. Mammas ansikte förändras helt, hon såg rädd ut innan, men detta vet jag inte ens hur man ska förklara. Hon blir blek, nästan grön i ansiktet. Pappa tar hennes hand och lugnar ner henne, han är den enda någonsin som har kunnat göra så. Alltid när hon var stressad räckte det bara att han tog hennes hand, så blev hon lugn. Pappa går fram till dem och ger dem varsin kram som de glatt besvarar. Sedan är det mammas tur, hon är rädd. Under hela tiden har hon varit rädd, men det blir bara värre. Hon kramar om sin mamma, men håller magen långt ifrån henne. Samma sak gör hon med sin pappa. Och ingen av dem verkar märka något, sedan kommer farmor in. Hennes glada ansikte lyser upp hela rummet, hon är en av dem starkaste personerna jag vet. Hennes man dog i ett krig, och hon blev lämnad i tidig ålder med två barn själv och ändå är hon alltid glad. De går igenom samma process med henne. Sedan sätter de sig ner för att äta, mamma rör mest om i maten. Det är tidigt på morgonen och jag vet att hon mår illa. De andra äter och äter, det verkar inte finnas någon stopp på dem. När maten är uppäten ser mormor att mamma inte ens rört sin mat.

”Auden?” frågar hon. Mamma märker inte först att hon blir tilltalad, utan pappa klämmer åt hennes hand lite. Han nickar mot mormor.

”Vad?” frågar hon. Mormor gör en gest mot tallriken.

”Ehm, jag mår bara inte så bra” svarar hon på det. Hon är nervös, jag har aldrig sett min mamma så nervös.

”Är du sjuk?” frågar hennes pappa. Mamma tittar bort mot pappa. Han nickar som svar mot henne.

”Vi har något att berätta” säger han, bara sjutton år gammal och måste uppleva detta. Han är nervöst, han stryker undan sitt hår från ansiktet hela tiden. Ett typiskt tecken på att han är nervös.

”Auden är…” börjar han, rösten fastnar. Han kan inte fortsätta. Mamma ställer sig upp och drar åt klänningen lite, så att man ser magen. Det går inte att ta miste om. Hela restaurangen tystnar.

”Auden?” frågar hennes mamma.

”Du är bara sexton år” säger hon efter. Hon ser förstörd ut, som att allt hon ägde precis försvunnit.

Hela restaurangen tittar på dem, folket mumlar något om sexton. Antagligen min mammas ålder. Farmor säger inget hon bara tittar på mammas mage med ett litet, knappt synligt leende.

”Du måste komma tillbaka till England” säger mormor bestämt. Pappa tar mammas hand, och hon blir lite lugnare.

Hon tittar på sin mamma.
”Vi har inte bestämt oss än, vi vet inte vart vi vill bo” Svarar hon lugnt, pappa finns med henne och då kan hon klara allt.

”Nej, du kommer tillbaka så att vi kan fixa” Hon tar ett djupt andetag. ”Det där” hon gör en gest mot magen. Mamma spärrar upp ögonen.

”Det där?” frågar hon. Hon är arg, jag ser det i hennes ögon. Man kallar inte någons barn för det där, speciellt inte ens dotters barn.

Mormor nickar, och morfar ser bara rädd ut. Han vet inte vad han ska säga eller tycka.

”Då tänker jag verkligen inte flytta till England igen, jag stannar här då. Jag tänker inte bo med någon som kallar min dotter för det där”. Mormor ger ifrån sig ett ljud och lämnar byggnaden med en sista mening sagt. ”Då får du allt klara dig själv”

Filmen fortsätter att rulla, det är när jag är liten. Mammas ögon håller på att falla ihop och pappa är på väg att åka till jobbet. Skolböckerna ligger framme på bordet, men hon rör dem inte.

”Är du okej? Jag kan stanna?” Mamma skakar på huvudet.

”Vi behöver pengarna” Jag skriker, och jag skriker. Tröttheten i min mammas ögon går inte att ta miste om. Mamma lägger mig i hennes famn, men jag slutar inte att skrika. Hon testar att ge mig mat, men jag vill inte ha. Vad hon än gör, så slutar jag inte.

Pappa går fram och tar mig från henne, sedan går han in i sovrummet. Det enda jag ser är hur mamma sakta somnar på soffan. Tröttheten, sorgen. Hon har bara pappa, och han måste kämpa för att få ihop ekonomin samtidigt som de går i skolan. Mamma måste plugga hemifrån, och pappa går till skolan vissa dagar. Hon kan inte gå till skolan och träffa vänner, hon kan inte gå ut en helg och festa, hon kan inte ha kul på grund av mig.

Filmen börjar bli suddig, jag kan bara se pappas gestalt. Jag ser hur han lämnar över mig till någon annan, hur de två går ut från lägenheten efter att han pussat min mamma hejdå på pannan och lagt en filt om henne. Jag ser en lapp på borde, en gul lapp.

Filmen går vidare, jag ser en kyrka. Kyrkan dem gifte sig i. Jag var fem år då, jag har en vit klänning med röda detaljer. Jag går framför mamma och hennes pappa och håller en ros i handen. Längre fram står min pappa, han har en likadan ros som mig fast i kavajen och bakom mig går mamma med en bukett av dessa röda rosor. Hon har en lång vit klänning. Jag har nog aldrig sett henne vackrare. Hennes långa svartbruna hår är lockat och uppsatt i en vacker frisyr. Ja, hela hon är så vacker som en sagoprinsessa. Hon kommer fram till pappa, han tar tag i hennes hand. De ställer sig mitt emot varandra och tittar rakt in i ögonen på varandra, de ler. Jag ställer mig bredvid dem, fast en bit bort.

Ännu en gång blir filmen suddig, jag ser ännu en kyrka. Fast denna har jag inte varit i. Den är ny. Utanför står jag, i en brudklänning. Håret är uppsatt så som min mamma hade det på hennes bröllopsdag. Framför mig står Chelsey, och Hailey, en annan av mina vänner från skolan i lila klänningar. Och bredvid dem står min fasters två barn, flickan har på sig en vit klänning med lila mönster på och pojken en svart kostym med guldiga knappar. Alla håller i vita blommor. Jag förstår inte, detta har inte hänt. Vem är det jag ska gifta mig med? Klockorna börjar ringa och de två barnen ställer sig framför mig. När dörrarna öppnas börjar de gå, jag följer efter. Jag vet att Chelsey och Hailey går bakom mig. Jag kan inte se vem som står där framme, han är suddig. Ju längre fram vi kommer ju mer ser jag av honom. Tillslut ser jag vem det är.

Justin, detta har inte hänt men det kommer att hända. Jag vet att det är sant.

Han lever, och idag är den dagen vi ska gifta oss.

Japp, här var det sista kapitlet av i love you, and it's killing.

Vad tycker ni om det?

Vill bara säga förlåt för uppdateringen, jag orkar inte skriva alla andledningar utan jag säger bara förlåt. 

Jag ska antagligen börja på en ny snart, men måste fixa design och header då och det kan ta lite tid. Plus att det är mycket i skolan. Och jag lovar att om jag börjar på en ny ska uppdateringen bli mycket, mycket bättre. 

Tack för att ni stannat även fast den dåliga uppdateringen, och kommentera!

Är i skolan just nu och tänkte bara skriva att jag antagligen får internet nästa vecka. Då ska jag uppdatera, så jag har verkligen inte glömt er!

Jag har flyttat och har inget internet för tillfället. Jag får de när det kommer, och då ska jag publicera ett kapitel. Hoppas att ni förstår. Ha det så va så länge. ;)

Förra kapitlet:

Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.

”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.

”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död.

Min mobil på bordet ringer, men det är inte nödvändigt. Jag har inte sovit en blund i natt. Allt var mitt fel, det är mitt fel att han inte är här. Jag skulle bett honom komma direkt, varför ljög jag?

Jag älskar ju honom så att det gör ont, varje natt sedan den dagen på sjukhuset har varit sömnlös. Jag har somnat för en timme, men vaknat upp av mardrömmarna som förföljer mig. Varje gång jag sluter mina ögon, då spelas en scen upp i mitt huvud. Den handlar om Justin, Hur han är på väg hem till mig. Hur han inte ser bilen som kör emot honom på fel sida av vägen, hans plågsamma skrik. Hans smärta. Hans ögon, hans vackra ögon fyllda av smärta. Men värst av allt, hur han långsamt dör. Hans sista ord, ”Jag älskar dig April” viskade han ut i tomma intet. Meddelandet han lämnade till sin mamma medans han körde.

”Hej mamma, jag behöver verkligen prata med dig. Jag ska till April nu, hon ville prata med mig. Allt känns så konstigt. Det gör ont, jag älskar henne så mycket att det är obeskrivligt. Och hon har sagt att hon älskar mig så mycket också, men efter denna dagen är jag inte så säker på det. I morse var jag på väg hem till henne, tänkte överraska henne med frukost. Det var då jag fick samtalet, hon lät så konstig. Hon sa att hon inte var hemma, jag hörde direkt att hon ljög. Jag var utanför hennes hus och såg henne i fönstret, efter de orden körde jag så snabbt därifrån jag kunde. Hon ljög för mig, jag vet inte vad jag ska tro. Jag älskar henne så, det gör ont att veta att kanske inte vill detta längre. Att hon inte har samma känslor för mig.

Så mamma, snälla ring mig snart. Jag älskar dig”

Efter de orden hann han inte lägga på innan det smärtfyllda skriket kom, Pattie lyssnade på det samtalet medans hon gick genom korridoren.

Hennes skrik, hur hon föll ihop. Det var något jag aldrig kommer glömma, jag brukar höra hur hon skriker på natten. Hon som hade kört timmar i sträck efter hon fått samtalet att Justin låg på sjukhuset, hon hade kört så fort att det var farligt för allmänheten. Men detta var hennes son det gällde, hennes älskade son som hon skulle göra allt för.

Justins skrik, åh. Jag tror att alla på sjukhuset hörde det. Så högt.

Allt är mitt fel, han trodde inte att jag älskade honom så som han älskade mig. Det är nog det som gör ondast, förutom att han är borta. Att han försvann med den tanken, han hade ingen aning om vad jag ville prata om. Vår framtid, tillsammans.

Ett underbart bröllop, fyllt av glädje. Hans vackra leende framme vid altaret, hans leende som bara blir bredare ju närmre jag kommer. Jag i en vacker vit klänning, min far som lämnar över mig till Justin. Alla våra nära och kära som sitter och kollar, deras leenden.

Tårarna rinner fritt ner på mina kinder, allt är mitt fel. Varför? Varför?

Jag går upp mot sminkbordet, jag orkar inte lägga tid på detta. Jag vill bara krypa ner i sängen och glömma bort allt, somna och vakna igen då allt är normalt. Detta är bara en vanlig mardröm, den tar snart slut.

Mitt ansikte är förstört på grund av alla sömnlösa nätter, av all smärta och sorg. Jag har stora ringar under ögonen, försiktigt försöker jag dölja dem med smink, men det går inte så bra med min hand som skakar. När det ser någorlunda bra ut, duttar jag på lite mascara. 

Mitt hår är lockigt, jag tog mig tid att tvätta det igår. Detta var Justin som gällde, jag ville vara fin inför honom. Även fast jag fasade för detta, så var jag tvungen att gå. För jag älskade honom, jag behöver ta förväl och berätta hur mycket jag älskar honom. Jag tar ner den svarta klänningen som hänger på en galge på dörren, med skakiga händer trär jag den på mig. Den är vacker, riktigt vacker.

Ännu en gång granskar jag mig i spegeln, mitt långa lockiga hår hänger ner till midjan, mitt ansikte ser förstört ut, som innan. Bara lite bättre med sminket och den vackra klänningen. Klänningen är lite för stor nu, på grund av viktminskning. Efter Justin gick bort har jag vägrat att äta, när jag försökt har jag spytt upp allt igen. Det är precis som att jag inte ska få någon mat, att detta är mitt straff för att ha dödat honom.

Jag tar sakta et steg framåt på mina vingliga ben, de som jag inte gått med på dagar.

Jag går ut från rummet. Min mamma kommer ut från köket, hennes ansikte är trött och henens ögon är fyllda av sorg. Hon har, som mig, en svart klänning på sig, och hon är redan sminkad, och håret är uppsatt.

”Åh gumman, du är så vacker” viskar hon och omfamnar mig länge. Jag känner hur min axel blöts ner, och gissar på att det är min mammas tårar. Jag kan inte gråta, jag känner inget längre. Mina känslor är helt borta.

”Min måste åka, mamma” säger jag. Jag känner mig som ett spöke, levande men ändå död. Justin, jag vill vara hos dig. Vara i dina armar, höra dig viska mitt namn i mitt öra. Känna din lukt, gömma mitt ansikte i din halsgrop. Jag vill känna dina starka armar runt om min kropp, jag vill känna mig trygg. Jag drar på min mina svarta klackarskor, och en jacka. Jag går ut på trappan och min mamma följer efter mig, 

Under hela resan sitter vi tysta, mamma kör extra sakta på grund av det som hänt. Åh, Justin. Om du bara kunde höra mig, Jag älskar dig så.

Det känns som om det tar hundra år innan vi kommer fram, det står en massa svartklädda personer i en klunga vid kyrkan.

Vi är i Stratford, Canada. Det är här Justin hör hemma, det är här han växte upp. Detta är hans hem.

Det står vakter vid ingången, till en början förstår jag inte det men sedan kommer jag på det. Justins Beliebers. Jag kan inte ens tänka mig hur de känner sig, det är mitt fel, jag har förstört deras liv.

Tänk om någon skadar sig själv för detta? Eller har tagit sitt liv? Har jag mördat flera personer utan att tänka på det?

Det blir för mycket för mig, jag faller rakt ner, rakt ner på marken. Jag klarar inte av detta. Justin, var är du? Vad har jag gjort? Jag har förstört världen, jag har förstört flera människors liv, jag har tagit deras liv, hopp, allt ifrån dem. Jag är skyldig till allt, jag är mördaren.

”April?” Patties röst väcker mig, hennes ansikte är ovanför mitt. Hennes tårar rinner ner hejdlöst. Åh, Pattie, jag mördade din son. Jag älskar honom så mycket, det var inte meningen.

Hon räcker ut en hand och drar mig upp, men släpper mig inte när jag står på mina ben utan drar mig mot henne. Hon drar in mig i en hård kram, jag har verkligen saknat detta.

”Jag saknar honom så” snyftar jag fram.

”Jag också, jag också” Hennes röst är så hemsk, så smärtfylld.

Bakom hennes kan jag urskilja en liten, blek person. Chelsey.

Hon som annars är så brun, är så blek nu. Hon måste ha tagit detta riktigt hårt. Patttie avbryter våran kram och går fram till Chelsey och gör samam sak med henne. Drar in henne i en kram.

Folkmassan börjar röra på sig, in i kyrkan.

Jag lägger min blomma på Justins grav, den är fylld av blommor. Tårarna rinner frittt ner, ingen bryr sig om att torka dem. Alla ser förstörda ut, detta är mitt fel.

”Förlåt” utbrister jag, jag orkar inte hålla det inne längre.

”Justin, jag älskar dig så”

Det är då jag inser det, han är verkligen borta. För alltid. 

Kort kapitel, men jag ska åka iväg om en minut så det får vara så. 

Vad tycker ni?

KOmmentera. 

Det är konstigt att jag känner all dessa känslor för honom efter denna lilla tid jag känt honom, som just nu är tre och en halv månad.

Räcker den tiden för att falla för någon? Att nästan älska en person, att känna på detta viset?

Det känns som om jag känt honom hela livet, att han har varit med mig om allt, men det har han inte.

Hastigt slänger jag en blick på klockan, det har gått tio minuter och om Justin var på hotellet skulle han varit hos mig vid detta laget. Det kanske var mycket trafik? Eller så var han tvungen att byta kläder eller något innan, så han kom efter med tiden?

För varje minut som klockan tickar förbi blir jag ännu nervösare, tänker han visa sig alls här idag? Eller kommer han bara att strunta i det han sade och låta mig hoppas, hoppas att han skall komma.

.

Efter en timme orkar jag inte vänta längre, han får väl skylla sig själv. Jag styr mina steg mot vardagsrummet och slänger mig ner i soffan. Fjärrkontrollen ligger på bordet och jag plockar upp den, för att sätta på Tv:n.

Nyheterna visas och jag tänker precis byta kanal när något som fångar mitt intresse visas, en olycka här i London. Men det var inte det som fångade mig, det var den där bilen som jag suttit i, den jag fick en kyss i, eller snarare på. Den personen som jag älskar så gränslöst mycket. Det är hans bil, det är hans bil som är helt sönder. Fönster rutorna är krossade och det är fullt med blod, Justins blod? Är en tanke som kommer fram i mitt huvud.

Är han skadad?

Var den ens han som körde? Nej, det kan det inte ha varit. Han är oskadd, han mår bra.

Chelsey som innan gömt sig i mitt rum kommer in i vardagsrummet och kollar på mig oroligt. Inte förens hon gav mig den blicken märkte jag inte att jag grät.

”Vad har hänt?” innan jag hinner svara ser hon på tv:n. Ett skrik lämnar hennes strupe och hon drar upp mig från soffan. Tårarna rinner hejdlöst ner från hennes kinder och hon drar ut mig mot bilen, utan skor, utan jackor. Jag kan inte få fram tårarna, jag kan inte fatta någonting alls faktiskt. Hela jag är i chock, medans Chelseys tårar rinner hejdlöst.

”Åh gud,” mumlar hon hela vägen fram till bilen, hon hoppar in på förar sätet, även fast vi är för unga för att köra bil, men det finns ingen ålder just nu, nu är det Justin som gäller. Och både jag och Chelsey kan köra bil, vi har övningskört så det är inte det som är problemet ju. Hon vrider om nyckeln och bilen ger ifrån sig ett brummande, snabbt backar hon ut från uppfarten och kör mot akuten. Även fast det bara är trettio på denna gata, kör Chelsey i sjuttio. Hon kan inte komma fram snabbt nog.

Innan jag ens hinner blinka står vi där på parkeringen, jag fattar inte hur vi kom hit. Jag kommer inte ens ihåg vägarna vi körde på för några sekunder sedan, Raskt går vi in genom porten.

Jag stannar en sekund av skräck innan jag tar ett steg in, jag har varit rädd för sjukhus enda sedan det med pappa hände, om jag var riktigt illa sjuk och mamma sa att det var bäst att åka in med mig, vägrade jag. Aldrig att jag satte min fot här igen, så hon fick illa nog ge mig en tablett och låta mig vila tills jag blev frisk.

Den kala, vita, tråkiga korridoren tar aldrig slut, och det skrämmer mig, det känns precis som i en skräckfilm, det enda som finns framför mig är korridoren.

Tillslut kommer vi fram till en slags reception, bakom den står den en gammal kvinna, eller ja gammal, hon ser ut att vara i femtio år åldern. Hon ler vänligt mot oss, när vi kommer fram till disken.

”J-Justin Bieber” stammar Chelsey fram, hon kan inte riktigt prata ordentligt.

”Är ni nära vänner eller släktingar till honom?” Frågar hon. Vi nickar, hon tvekar lite innan hon öppnar munnen igen.

”Han är i rum fyrahundrafem, ni får vänta utanför tills läkaren släpper in er” Säger en fortfarande en aning tveksamt, sedan är det som ett ljus går upp för henne. 

”Du är April Smith, va?” frågar hon, jag fattar fört inte att frågan är riktad mot mig, men fattar det efter ett tag. Jag nickar och hon ger mig ett leende.

”Mitt barnbarn är galen i Justin, och berättar allt för mig. Så jag har fått höra och se bilder på dig också” Hon ger oss ett sista leende innan vi går iväg, Vad menade hon med det? Fanns det bilder och saker om mig i tidningar, ute på internet? Javisst, Justin är super känd. Det hade jag glömt helt bort. Och då är det klart att det finns saker om mig också, kanske en massa rykten, eller bra saker. Vad vet jag. Det är inte precis så att jag suttit fastklistrad vid datorn för att se om folket vet någonting om mig, det var inte precis min mening med att bli vän med Justin. Eller var vi nu står, antagligen mellan vän och i ett förhållande.

På något sätt har vi kommit in i en hiss, och kommit ut på den fjärde våningen, där Justin ska ligga i ett rum. Vi går fram till rum fyrahundrafem och sätter oss ner på två stolar som står utanför.

När vi suttit där ute som känns i flera timmar kommer en läkare ut, han tar några steg från rummet innan han ser oss.

När han vänder sig om ser han sorgsen ut i ansikte, precis som någon precis gått bort. Exakt den minen läkaren hade när hon berättade att min far inte klarat sig.

”Jag satt ihop kurad i min mammas famn, vi fick inte gå in till honom än. Läkarna höll på för fullt och flera gånger sprang dem in och ut från rummet.

Jag hade inte fattat det än, det ville inte gå in i mitt huvud. Att min far låg där inne, att han hade varit med i en trafikolycka.

Min mammas tårar rann hejdlöst, mascaran var långt ner på kinderna men hon lade inte en tanke på att ta bort det, utan hon lät det rinna.

Allt var konstigt, ingen berättade vad som hänt. Alla bara gav oss en uppmuntrande, sorgsen eller medlidande blick när de gick förbi, jag blev ursinnig. De kunde inte bara gå förbi utan att säga ett enda ord, de var tvungna att berätta hur min pappa mådde. Om han hade ont, och om han ville se mig. För jag visste att det enda han ville var att se sin familj.

Han kunde inte ha dött, det var en tanke som inte föll in i min hjärna. Jag tänkte inte ens en sekund på det. Utan han levde, det var bara så.

Han kunde inte dö, han var min pappa och skulle alltid vara det. Jag var hans lilla prinsessa och skulle alltid vara det. Så var det och ingen skulle någonsin ändra på det.

Minuterna gick, flera timmar gick faktiskt innan det började bli lugnt inne i rummet. Men fortfarande ingen uppdatering om hur han mådde.

Jag kände hur det bubblade av ilska inuti mig, de kunde inte göra såhär. Såg de inte hur ont min mor hade? Hennes tårar hade inte slutat rinna på dessa timmar, utan bara rann som en flod ner. Såg de inte hur chokade vi var? Såg de oss ens? Ja, de måste de ha gjort på grund av deras blickar, men vad betydde de?

En läkare kom ut ur rummet, hon såg helt förstörd ut, sliten och trött. Antagligen hade det varit en hård kväll för henne.

Hon kollade på oss med trötta ögon, det gick inte att urskilja vad hennes blick betydde och denna gången kunde jag inte hålla mig, utan ilskan bubblade över.

”Ni måste berätta hur han mår, ni kan inte bara gå förbi oss. Om han har ont så vill jag trösta honom, han är min pappa. Förstår ni?” skrek jag över hela stället. Läkaren som just tagit ett steg bort från oss stannade upp och vände tillbaka blicken mot mig.

Sedan brast det för henne, tårarna rann ner för henens kinder. Hon kund inte hålla inne det hur mycket hon än ville.

”Han…Han …Han…” hon kommer inte längre, hon tar ett nytt andetag och kollar djupt in i mina ögon. Min mor som precis kommit ur sin chock skriker högt och smärtfyllt. Jag har aldrig hört ett mer skrämmande skrik i hela mitt liv. Världen stannar upp.

Tillslut tar hon ett sista andetag och säger hela meningen.

”han klarade det inte”

Läkaren kollar på oss länge, hela jag skakar.

Säg det då gubbjävel, tänker jag. Håll inte tyst, har han klarat sig eller inte? Han öppnar munnen för att börja prata. Åh nej, nu kommer det.

”Det var en rejäl smäll han fick, han slog i huvudet rejält och det var många skador. Han förlorade även mycket blod.” Läkaren slår ner blicken i marken. Nu kommer det, han är död. Justin, som jag älskar så mycket. Han klarade det inte. Jag kan inte röra mig, hela jag är i chock och jag känner inte ens Chelseys hand som är hårt lindrad runt min arm. Hon är precis lika chokad som mig.

”Han klarade…” Börjar läkaren, men hinner inte avsluta meningen innan jag har rest mig upp och sprungit in till Justin. Där ligger han. Död. 

Jag håller på med en annan, behöver bara hitta en design, fixa header ochkomma på ett namn. Plus att jag ör på det fjärde kapitlet på den.

Kommentera!

Jag är verkligen jätte glad att jag har fått fler läsare och kommentarer.
Ni förtjänar verkligen ett kapitel idag, men jag ska shoppa med en kompis jag inte träffat på jätte länge.
Fortsätt kommentera så för det gör att jag vill skriva mer. Tack! ;)

Förra kapitlet: 

Jag tar ännu en jordgubbe från fatet, som jag innan ställt in på soffbordet, och kollar på Justin.

”Varför lämnade du mig bara sådär på hotellet?” Innan jag svara hans fråga tar jag ett djupt andetag.

”Jag… Jag är inte rätt person för dig Justin. Jag kommer bara att såra dig och dina beliebers och jag vill inte det” Han ger mig en förvånad blick.

”Hur kan du såra oss, vad menar du?”

”Jag vet inte, det är bara… jag vet inte om jag skulle klara av allt detta…” säger jag och gör en gest mot honom, som han inte verkar förstå.

”Jag skulle nog inte klara av allt som kommer med om man dejtar en kändis, all hat och att alla får reda på saker om en. Att man inte kan ha sin relation hemlig utan att alla vet om vad som händer, att det blir stora rubriker om man bråkar och en massa falska rykten” förklarar jag för honom, när jag äntligen har hittat rätt ord.

Han läger sin hand på mitt knä, och då känns det som att allt kommer att bli okej. Att vi kan lösa det tillsammans.

”Vi kommer ta oss igenom det, tillsammans” precis vad jag trodde han skulle säga, men det otroliga är att jag verkligen tror på hans ord.

Jag brukar inte tro att det kommer att bli okej när någon säger det så, sorgen efter min pappa har inte blivit lättare utan jag har bara lärt mig att inte visa den och leva så.

 Den är fortfarande lika svår som dagen då han gick bort.

”Allting kommer att bli bra” säger han och börjar sjunga på låten ”Be alright”

När han avslutar den underbara låten har jag ett stort leende på läpparna, jag böjer mig snabbt fram och pressar våra läppar samman och det är nog det smartaste jag gjort på länge.

Jag tar en hårslinga och snurrar den runt fingret.

”Justin, jag gillar dig verkligen, mycket. Men du förtjänar en tjej som är lika perfekt som dig, en som ser bra ut, är rolig och är, ja perfekt” Mumlar jag mot hans bröstkorg, som rör sig upp och ner när han andas.

Efter kyssen lade jag mig ner bredvid Justin, i denna lilla soffa med mitt huvud på hans bröstkorg.

Han hade då placerat sin arm runt mig.

”Du är perfekt för mig” säger han och pussar mig på huvudet. Det är inte lönt att säga emot honom, jag har inte energi till det.

Annars är jag väldigt envis, men jag har precis kommit hem.

Jag tar upp fjärrkontrollen och sätter igång tv:n, mitt huvud blir tyngre och jag känner hur jag håller på att falla i en djup sömn.

Eftertexterna rullar på den andra filmen och Justin är på väg att ställa sig upp, men det tillåter inte jag och drar ner honom i soffan igen.

”April, jag måste åka. Det är ganska sent” säger han och jag kan se på hans blick att han inte vill åka.

”Stanna här över natten om du kan, mamma jobbar nog sent tror jag”

”Är det okej då? För jag har ledigt ett tag nu så jag ska ingenstans” förklarar Justin.

Jag nickar som svar till hans fråga.

Sakta reser jag mig upp och drar Justin med mig.

”Vi går till mitt rum istället” säger jag och tar med mig skålen, som det tidigare lade jordgubbar i, till köket och ställer den i diskmaskinen.

På väg upp till mitt rum tar Justin tag i min hand, utan att släppa den. Föst stelnar jag till men slappnar sedan av, så farligt är det väl inte? Vi går in i mitt lilla rum.

Direkt slänger Justin sig på min ganska stora säng, som vi båda lätt skulle få plats i.

Jag lägger mig ner bredvid honom och han lägger direkt armen om mig, försiktigt närmar jag mig honom och lägger mitt huvud på hans bröstkorg.

Jag kan höra hur hans hjärta slår i en jämn takt.

”Det är en sak jag undrar” börjar Justin på sin fråga. ”Varför är ditt rum ganska litet när ni har andra som är större?” Frågar han och stryker med sin hand över mitt hår.

”Detta var mitt första rum, pappa och jag fixade det och sen när jag blev äldre ville jag inte lämna det. Det har så många minnen av honom, förstår du?”

Justin svara inte utan jag känner att han nickar.

Sakta vänder jag mig om och kysser passionerat Justins läppar, han placerar ena handen om min midja och den andra på min rumpa.

Ett litet fniss lämnar mina läppar under kyssen när jag märker var hans andra hand är placerad.

Mina händer vilar mot hans bröstkorg, men det får dem inte göra länge. Justin rullar runt så att han är över mig, men inte med hela tyngden.

Då förflyttar jag mina händer till hans hår istället.

Hans läppar masserar mjukt mina och Justin böjar dra av min tröja, men tyvärr måste vi pausa kyssen i en sekund för att han ska få min tröja över huvudet. Han slänger den snabbt på golvet och där hamnar även hans tröja.

Justins läppar letar sig nedför min hals och han placerar försiktigt en hand på mitt ena bröst.

Ett lågt stön lämnar min mun.

”Hallå!” hör jag nedifrån, snabbt rullar jag bort från Justin, vilket inte går så bra eftersom han är över mig, och drar på mig min tröja igen.

Snabbt fixar jag även till mitt hästsvansen på mitt huvud, som hunnit bli rufsigt, jag lägger pekfingret framför min mun för att visa att Justin skall vara tyst.

Utan att behöva vänta länge på svar från Justin går jag ner till min mamma som precis kommit hem.

”Hej mamma! Jag trodde att du skulle jobba” säger jag och ger henne ett litet leende. Hon skakar på huvudet.

”Jag var ute och åt med Justins mamma, hon är riktigt trevlig. Har du ätit och har Justin åkt? Frågar hon.

”Ja” svara jag henne och hon ger mig en undrande blick.

”Ja, på båda frågorna”, egentligen vet jag inte varför jag ljuger om att han har åkt. Men jag vet också att hon absolut skulle förbjuda oss ligga i samma säng och kanske till och med i samma rum.

”Jag går och lägger mig nu” säger mamma och går fram till mig, hon pussar mig på pannan och rör sig sedan mot sitt rum som är på nedanvåningen, vilket är tur då hon inte kan höra mig och Justin.

Med snabba steg skyndar jag mig upp till Justin igen, Noga stänger jag dörren efter mig.

Jag vet att mamma sover ganska tungt och hon kommer aldrig upp till ovanvåningen på nätterna, så det finns ingen risk att hon hör oss, men jag ser ändå till att det är noga stängd för säkerhetens skull.

”Du kan sova här om du smyger ut genom fönstret innan mamma vaknar imorgon, det är lätt, jag har gjort det innan” säger jag och kollar undrande på honom, av hela mitt hjärta hoppas jag att han kommer att stanna. Han nickar och gör en gest att jag ska komma och lägga mig igen.

”Tänk om hon kommer upp hit och ser mig i natt då?” frågar han tyst när jag lagt mig tillrätta.

”Det gör hon inte” Efter den meningen fortsätter vi där vi slutade innan. Justins läppar rör sig över min hals igen.

Jag puttar försiktigt till Justin, utan något resultat. Oroligt kollar jag på klockan, min mammas klocka ringe rom en halvtimme och då måste Justin vara borta.

Med mer kraft puttar jag till honom, så att han tippar över sängkanten. En duns hörs och ett fnitter lämnar min mun.

Jag har ingen tanke på att min mamma kan höra dunsen.

Justin slår irriterat upp sina ögon och möter min blick. Hans ansiktsdrag blir meddetsamma genast mjukare.

Ett stön lämnar hans mun när han ska resa sig och råka få syn på klockan.

”Mamma går upp och exakt…” Jag sneglar hastigt på klockan. ”tjugofem minuter” säger jag och ger honom en god morgon kyss som han besvarar.

Jag hjälper honom att samla ihop kläderna som han sedan tar på sig.

Justin ställer sig vid fönstret och jag följer honom dit.

”När kommer du tillbaka?” frågar jag honom.

”Idag kanske, jag ringer dig sen” säger han och ger mig en sista kyss innan han hoppar ut genom fönstret och landar på taket.

”Hoppa ner där på garaget och sedan ner på marken” säger jag samtidigt som jag pekar vart han ska gå. Justin går osäkert mot garaget och hoppar ner på garagetaket istället precis innan han försvinner ur sikte ger han mig en slängkyss.

Plötsligt känner jag mig inte så trött längre utan går ner till köket. På vägen ner hör jag min mammas klocka ringa, efter några få sekunder stängs den av och dörren till hennes rum öppnas.

”God morgon” säger jag artigt.

”Är du redan uppe?” frågar hon trött, men piggnar snabbt till. Jag nickar och går ut till köket där Zion sitter tyst och väntar på att få mat.

”Åh, hämtade du hem honom igår?” frågar jag min mamma, inte för jag vet när hon skulle ha tid för det men han var inte här när jag kom hem. Hon nickar. Jag sätter mig på huk och tar upp honom i famnen.

”jag har saknat dig lillen” viskar jag till honom och får en blöt puss till svar.

Mamma öppna kylskåpet och tar ut frukost medans jag placerar mig på en av de fyra barstolarna. Jag sätter upp mitt hår i en hästsvans så att det inte ska vara i vägen.

”Så…” Börjar min mamma. ”Justin lämnade visst aldrig igår” säger hon och tittar på min hals. Jag försöker se vad hon tittar på men tyvärr kan man inte se sin egen hals.

”Du har ett rött märke på halsen” förklara hon och jag blir genast röd som en tomat i huvudet.

”Hade ni s…” Börjar hon irriterat säga men jag hinner avbryta henne i tid.

”Nej, mamma! Verkligen inte!” utbrister jag och bli ännu rödare i huvudet.

”Du…” börjar hon, jag kan inte urskilja vilket tonläge hon har, om hon är arg eller inte.

Vad kommer Aprils mamma att säga? Om ni vill få reda på det måste ni kommentera!

Minst 2 kommentarer till nästa kapitel!

Förra kapitlet: 

Chelseys skratt kan nog höras ända hem till mig, så högt som det är.

”Alltid att den kamelen ska ge oss ett prov första dagen i skolan, alltid.”

”Jag måste ju se hur mycket ni kan” härmar Chelsey henne, en av våra lärare, med pipig röst.

Jag brister ut i skratt.

”Kamelen?”, frågar jag henne samtidigt som jag skrattar. Chelsey hittar alltid på sådana konstiga namn, jag vet inte ens vart hon får allt ifrån.

Vi kommer fram till en liten butik som vi brukar handla i, Chelsey avbryter snabbt sig och slutar skratta. Hon stirrar på en av de tidningarna som finns, jag ställer mig bredvid henne för att läsa, men lyckas ej.

”Kom” mumlar Chelsey och drar i mig, hon har ställt sig framför mig så att jag inte skall kunna se. Så farligt kan det väl inte vara, kan det vara något om min fars olycka? Eller om Justin?

Jag har inte pratat med Justin på två månader och så farligt kan det inte vara.

”Chelsey, vad är det?” frågar jag irriterat och försöker komma fram, men hon vägrar att släppa fram mig.

Hon skakar på huvudet och hennes blick visar oro. 
”Jag lovar dig, du mår bättre av att inte vet” säger hon och drar i min arm, i ett försök att dra mig bort därifrån som inte lyckas.

”Låt mig se” fräser jag kallt och trycker mig förbi henne. Ett sista försök gör hon, men lyckas inte hålla mig borta från tidningarna.

Flera olika tidningar har samma rubrik, och en bild.

Sakta läser jag rubriken, om och om igen. Den kan inte vara sann.

Den lilla texten som står där krossar mitt hjärta i tusen bitar, jag känner hur allt blir svart för mina ögon.

”APRIL!”

Doktorn tar en sista titt på mitt huvud.

”Det var en rejäl smäll du fick” säger hon och ger mig ett leende i försök att muntra upp mig. Allt sitter kvar i mitt huvud, varför? Jag stryker fingret över det stora plåstret och grimaserar av smärtan.

Min mamma kommer in i rummet med Chelsey i släptåg.

”Hur är det?” frågar båda, oroligt, i mun på varandra, jag tittar ut genom fönstret utan att svara dem. Ännu en doktor gissar jag på, kommer in i rummet och min mamma vänder sig om för att prata med henne.

Jag kan inte urskilja ett enda ord utan vad de säger, så jag anstränger mig hårdare.

”Hon… Stanna tills hon mår bättre… Ha koll på henne” är de enda orden jag kan urskilja, ska jag stanna tills jag mår bättre? Är en fråga som bildas i mitt huvud.

Hon går ut från rummet igen och min mamma kommer fram till sjukhussängen.

Jag har alltid hatat sjukhus sedan min pappa gick bort, den sista tiden fick han tillbringa på sjukhuset.

Det väcker även så många minnen om honom.

Han levde fortfarande efter krocken, men det gick tyvärr inte att rädda honom när de väl fått in honom på sjukhuset. De sade att de försökt allt, och eftersom de var säkra på att det inte fanns något kvar att göra så fick vi spendera den sista stunden han hade kvar med honom.

Det är jag dem evigt tacksam för, för då fick jag säga alla ord som var osagda.

Jag visste att han hörde för han hade den minen som han brukar när han lyssnar.

”Gumman”, börjar hon och stryker bort håret från mitt ansikte, ” De vill att du stannar tills du mår bättre, de skall då flytta dig imorgon till ett annat ställe” Min blick är fortfarande riktad mot fönstret.

Jag orkar inte möta deras ansikten, deras blickar.

Det är bara för mycket.

”Jag kommer strax” säger Chelsey när hon hört vad min mamma berättade för mig. Jag orkar inte bry mig om vart hon skall gå, utan fortsätter bara att stirra ut genom fönstret.

Det hat börjat regna smått och solen har gömt sig.

Ett tag sitter min mamma och pratar med mig, utan att få något svar. Det är föst när Chelsey kommer hon slutar prata.

”Jag tog med mig kläder, och allt det som behövs” förklarar hon till min mamma. Jag sneglar mot dem och ser att hon packat två rosa resväskor. Hon tar upp ett par rosa mjukisbyxor och en vanlig  vit T-shirt och slänger till mig, det är fört nu jag lägger märke till att min tröja är het blodig. Hon hjälper mig att få på de nya kläderna. Det känns mycket bättre med rena kläder. Hon tar tag i mitt hår och börjar fläta det.

När hon har blivit klar kommer en ny doktor kommer in i rummet.

”Vi flyttar henne nu istället” säger hon och kommer fram till mig.

Mamma kommer springandes emot mig med tårar i ögonen.

”Åh, gumman jag har saknat dig så” utbrister hon och omfamnar mig hårt. Snabbt lägger armarna om hennes rygg, och kramar hårt tillbaka.

”Mår du bättre nu?” Hon tar mina väskor och börjar bära dem bort till bilen. Hon öppnar den silvriga bakluckan och placerar de rosa väskorna fint bredvid varandra.

Smidigt hoppar jag in i framsätet och väntar på att min mamma ska sätta sig framför ratten.

”Ja, jag har fått mycket hjälp” säger jag när hon satt sig tillrätta, jag tar ner den lilla spegeln och granskar mig själv.

Mitt ansikte ser helt förstört ut, och ögonen är trötta.

Hastigt stänger jag igen spegeln, för att slippa se mitt förstörda ansikte.

”Hur har du haft det, mamma?” Jag ger henne en blick fylld av värme och kärlek.

Jag har verkligen saknat henne, det var exakt fyra månader sedan jag såg henne sist.

Hon tar ett djupt andetag och öppnar munnen för att prata.

”Det har varit svårt utan dig” hon lägger handen på mitt ben och ger mig en snabb blick, ”Men mina föräldrar har varit till en stor hjälp. Tack” säger hon och ger mig ännu en blick, men denna är tacksam.

Hon svänger in på den lilla gatan som jag har sett så många gånger i mitt liv, framför den står vårt hus.

Det nu ommålade vita huset, var en gång ett gult tegelhus.

Min pappa älskade detta huset men när han gick bort klarade inte mamma av att se det så.

Vi hoppar ut och mamma tar mina väskor denna gång med, vi går in genom dörren och det hörs ljud från köket.

Jag ger min mamma en undrande blick men hon gör bara en gest mot köket.

Jag går in i köket och möter både Chelseys och Patties leende.

Det är så likt Justins och jag kan se tidningsartikeln framför mig.

”Justin Bieber och Selena Gomez har återförenats” lyder rubriken och den stora bilden till när de kysser varandra.

Människorna framför mig börjar bli suddiga och jag känner hur min hand släpper taget om köksbänken.

”April, ta det lugnt” säger Chelsey som håller upp mig så att jag inte ska falla till marken.

Hon leder mig till stolen hon satt på innan, den bredvid Pattie.

Pattie lägger sin hand på mitt knä och ger mig ett lugnande leende.

”Jag hörde vad som hänt, skönt att du mår bättre nu” säger hon och har fortfarande det stora leende fast klistrat på hennes mun.

Jag nickar som svar, jag har inte direkt ord för att prata.

”Du är väldigt stark, men ibland behöver även de, som är starka, hjälp.” hon ger mig ett ännu större leende, som jag inte ens visste gick. ”Det är någon som vill träffa dig” säger hon en aning oroligt.

 Jag ger alla i rummet en undrande blick men de pekar bara mot vardagsrummet.

Jag tar ett långt steg mot det, och ännu ett.

Sakta tar jag mig fram till öppningen och kikar fram.

Där i den vita soffan, som jag brukar använda, sitter han, Justin.

kommentera.

Jag tänkte avsluta denna snart och sedan börja på den andra. Så denna kommer alltså inte bli så lång.

Förra kapitlet:

”Du är helt sjuk April, du går runt i en klänning som går en centimeter nedanför rumpan, dricker och röker. Vad har hänt med den April jag kände?” han lägger sig ner på sängen.

”Jag är samma person”

”För några månader sedan skulle du inte göra sånt” jag suckar högt, kan han inte bara sluta? Man hör att han fortfarande är arg på rösten men han har lugnat sig ner lite. Jag vänder mig emot honom.

”Du har skaffat en tatuering, seriöst April” utbrister Justin ilsket. Jag vänder mig om och tittar på honom. Vad är det för fel, han har själv runt tusen tatueringar. Jag väljer att hålla tyst och inte svara honom.

Det plingar till i Justins mobil och jag tar upp den.

”Jag kommer om 5, gå ut nu” står det från Chelsey. Tack och lov, hon är en räddare i nöden. Jag ställer mig upp och plockar upp min klänning. När jag ska ta av mig tröjan säger Justin plötsligt.

”Behåll den” jag bryr mig inte om att fråga varför.

Jag trycker ner handtaget men hinner inte öppna dörren.

”Du svarade inte på min fråga, vad har hänt mer?” Jag tar ett djupt andetag, han kommer att bli jätte arg säkert.

”Jag hade…”

”Säg inte mer, varför April?”

”Förlåt” svara jag honom.

Jag vet vad jag ska göra för att inte såra honom så mycket.

”Hejdå Justin, jag gör detta för att det är bäst för dig” Jag lämnar honom med tårar i ögonen, jag lyckas hålla dem inne tills jag har stängt dörren helt. Vad har jag gjort?

 

---

 

 Jag går in i sovrummet, jag orkar inte med mitt liv just nu. Jag önskar att min pappa var här, så att han kunde hålla om mig. Chelsey kommer springandes efter mig.

”April, vad har hänt?” frågar hon oroligt. Inget kan bli värre nu, allt är redan förstört. Jag slänger mig ner i sängen och det enda jag känner är lukten från Justins tröja. Jag skulle aldrig ha gjort så, jag gillar honom verkligen, jag gillar honom väldigt mycket faktiskt.

”Jag har förstört mitt liv, jag lämnade honom för hans egna bästa. Jag skulle förstöra allt han har jobbat för så länge” säger jag samtidigt som tårarna strömmar ner för mina kinder. Jag bryr mig om honom så mycket att jag till och med lämnar honom eftersom det är bäst, även fast det kommer att bli ett helvete för mig. Jag förstår också honom, varför han reagerade så som han gjorde idag.

”Vad skulle du berätta om Kevin? Vad det än är så kan det inte bli värre” säger jag hest. Just i denna sekund vill jag bara försvinna, och komma tillbaka när allt har löst sig. Chelsey lägger sig ner i sin del av sängen.

”Är du säker att du vill höra det nu, du har redan gått igenom mycket” säger hon och kollar oroande på mig. Jag nickar, jag vill veta allt nu och inga fler hemligheter. Det är slut på dem.

”Jag visste inte att ni var tillsammans så, men han kan visst inte hålla sig till en tjej” Det var inte direkt vad jag förväntat mig. Hur kunde han? Jag vet att jag inte är så mycket bättre, men jag berättade i alla fall om för honom vad jag gjort. Om mina misstag.

”Hur länge?” frågar jag chokat. Tårarna rinner fortfarande nerför mina kinder, jag har bara Chelsey, min mamma och min farmor kvar. Var tog alla andra vägen? Jag har förstört allt, det var mitt fel att min pappa dog, det är mitt fel att jag inte har Justin kvar, det är mitt fel att Kevin också är borta. Tur att Chelsey förlät mig, för annars hade jag inte orkat ta ett andetag till.

”Vi åker hem nu, April du skrämmer mig verkligen” Ingen människa skrämde någonsin Chelsey, så då måste hon verkligen mena det.

Chelseys perspektiv

Jag har aldrig sett April så nere, jag har aldrig sett henne såhär. Hon skrämmer mig verkligen och jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd för att säga fel.

Jag går ut i köket och fyller ett glas vatten och tar en sömntablett, det är lika bra att hon får sova ut. I detta skick lär hon inte kunna sova.

Jag går in i sovrummet igen och ger henne det, hon kollar fundersamt på mig med sina trötta ögon och tar sedan tabletten. Jag lägger täcket över henne. Hon har fortfarande på sig Justins tröja, varför gjorde hon inte det som var bäst för henne? Jag tar datorn och stänger dörren, så att jag inte ska störa henne. Ljudlöst går jag och sätter mig i soffan och börjar leta efter flyg hem, vi kan inte stanna här i en vecka. Inte när hon är så dålig, jag har inte sett henne såhär dålig ända sen hennes pappa gick bort, och den perioden var inte lätt för någon. De planen som går härifrån går först imorgon kväll, jag bokar snabbt de. Vi kan inte stanna här längre än vad vi behöver.

Jag ser till att April har somnat innan jag ringer samtalet. Signalerna går sakta fram en efter en, tillslut svarar en kvinna.

”Hej, detta är Chelsey. Är Justin där?” frågar jag osäkert. Jag måste verkligen tala med honom, April kan inte gå igenom en sån här period till. Varför tillät jag ens henne att gå till festen idag? Jag visste att hon mådde dåligt, men jag var så dum att jag trodde att det skulle få henne på bättre humör.

”Nej, han glömde sin mobil här. Är det något jag kan hälsa honom?” frågar hans mamma, Pattie. Tårarna rinner sakta ner för min kind.

”Ja, att han ringer mig upp så snabbt han kan…” jag snyftar till. ”Jag är bara så rädd” jag försöker torka bort tårarna men de fortsätter att rinna.

”Vad har hänt?” frågar Pattie oroligt. Jag tar ett djupt andetag innan jag berättar för henne.

”Min bästa kompis är så konstig, jag är rädd att hon ska må så dåligt som när hennes pappa dog igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är så rädd” snyftar jag fram.

Jag skulle göra allt för att få henne att må bättre, hon är som en syster för mig. Vi går igen allt tillsammans och jag var inte där när hon behövde mig.

”Är det April?” frågar Pattie oroligt. Vad jag vet, så har ingen berättat att April känner Pattie. Fast Justin kanske har pratat om henne.

”Ja” Säger jag, men det låter mer som en viskning.

”Kan jag komma över? Jag vill jätte gärna veta vad som hänt, för Justin är också väldigt nere”

Det kommer kännas konstigt att prata med en jag inte känner, men jag är verkligen rädd.

”Ja, jag behöver verkligen prata med någon nu också. Jag bryr mig om både April och Justin. Så gärna” snyftar jag fram.

”Okej, jag kommer alldeles strax” 

Försiktigt smyger jag fram till dörren och öppnar den lite, April sover väldigt tung nu, det är bra. Jag vill inte att hon ska höra. Jag älskar henne verkligen och jag vet hur nära hon är på att ge upp, men hon måste verkligen fortsätta kämpa med allt.

~

Jag ställer ner koppen med te till Pattie och sätter mig bredvid henne.

”Så du kan berätta allt du vill, det som sägs här stannar här” säger hon och ger mig ett vackert leende. Jag ler smått tillbaka, jag kan inte förklara hur mycket tacksamhet det finns i det lilla leendet.

”Jag vet inte alla detaljer om Justin och April. Men jag är så rädd att hon ska ge upp hoppet, hon har varit nära det en gång. Hon var nära att ta sitt liv ett tag, för hon fick för sig att det var henens fel att hennes pappa gick bort. Och hon är exakt lika dan nu, jag är bara så rädd. Jag har kollat till henne nästan hundra gånger även fast jag vet att hon sover tung, jag gav henne en sömntablett” Pattie ger mig en blick som gör mig lugn. Att jag ens kan prata med henne om detta är stort, jag pratar aldrig känslor annars med folk jag inte känner.

”När åker ni?” frågar hon, jag förstår inte riktigt varför det är någon skillnad.

”Imorgon kväll” svarar jag henne. Hon nickar och tar en klunk av sitt te.

”Jag har ett ställe jag vill visa henne, du kan följa med såklart för du känner henne bättre. Ta inte på er klackarskor och sånt, för vi måste gå en bit i skogen” säger hon. Jag nickar, om Pattie vill visa henne det så får hon göra det. April kan inte må sämre än vad hon gör nu, jag vill inte att hon ska bli inlagd igen. Så om alla försöker att göra det bästa de kan, kanske hon slipper det.

~

”April, klä på dig. Vi ska åka nu” säger jag och slänger kläderna på henne. Hon tittar undrande på mig av klädvalet. Ett par mjukisbyxor, en vanlig tröja, en kofta och en svart jacka. När jag väljer kläder till henne brukar det vara mer. Hon blundar och lägger tillbaka huvudet på kudden. Hon skrämmer mig verkligen, det var såhär hon började innan hon blev riktigt dålig. Jag tar på henne mjukisbyxorna och koftan. Hon får ha kvar Justins tröja om hon vill det. Jag drar försiktigt upp henne från sängen och går ut med henne i hallen. Snabbt försöker jag ta på henne ett par bekväma skor, men det är inte det lättaste. Tillslut lyckas jag. Jag tar på henne jackan och går ut från hotellrummet. Jag visste att det skulle gå såhär, så jag hade fixat mig innan. Men idag orkade jag inte att bry mig om sminket, jag orkade inte bry mig om något egentligen. Bara April blev bra då brydde jag mig inte om något annat. Jag leder fram henne till taxin Pattie beställt och sätter mig bredvid henne. Chauffören börjar köra och jag flätar Aprils ängla hår. Det är så vackert, naturligt blont och långt. Jag önskar att jag hade sådant hår.

Aprils perspektiv

Vi kommer fram till en skog. Jag förstår inte varför Chelsey drog med mig ut till skogen. En bit ifrån oss står en kvinna. Chelsey leder mig mot henne och jag ser att det är Justins mamma. Jag känner hur tårarna är på väg men lyckas hålla dem inne.
”Hej” hälsar hon och ger mig en hård kram. En varm kram som var exakt all jag behövde nu. Hon luktar lite som Justin, så gott. Hon lägger armarna om mina axlar och börjar gå in i skogen. Efter ett tag kommer vi fram till en väldigt vacker sjö.

”Här brukar jag gå hit” förklarar Pattie. Jag förstår inte vart de vill komma med denna dag, men jag lyssnar duktigt.

”När jag mår dåligt, eller behöver tänka. Detta påminner mig om allt, det dåliga som hänt mig och det bra. Jag tänker tillbaka på det dåliga jag gått igenom och påminns av hur stark jag var, och att jag måste fortsätta att kämpa. Sedan tänker jag på det bra, det får mig att fortsätta fram i livet och vänta på vad som kommer runt nästa hörn. Minnena kommer aldrig att dö helt, men de blir lättare och det vet duMen man måste alltid komma ihåg att kämpa, April du får aldrig ge upp. Kom ihåg det” säger hon.

Jag vill så gärna lyda hennes råd, men det är försent. 

Kommentera.

Förra kapitlet:

Jag knackar på dörren som tillhör Justin, det går inte ens att beskriva hur nervös jag är inför detta samtal. Handtaget trycks ner och dörren öppnad en liten bit, jag kan inte se vem det är som öppnat men jag gissar på Justin.

”April” utbrister han och öppnar dörren helt, jag blir ännu mer rädd för detta samtal nu. Jag går bara in utan att säga ett enda ord till honom, Scenen där vi kysstes spelas upp i mitt huvud och jag går fram emot Justin. Jag lägger mina armar runt hans hals och kysser honom hårt och passionerat. Alla känslor som jag har haft de sista dagarna finns i denna kyssen. Allt spelas upp som en film i mitt huvud. Justin lägger sina händer om mina ben och lyfter upp mig. Jag förflyttar mina händer till hans kinder och pressar mina läppar hårdare mot hans läppar.

Justin, jag har tänkt ett tag och…” Jag vet helt ärligt inte om jag kan berätta detta. ”Det har hänt en del sedan sist vi sågs” Jag hoppar ner på golvet igen och går fram till dörren.

”Förlåt”

Jag skyndar mig ut från dörren och springer ner för trapporna. Jag måste härifrån, min mobil vibrerar i fickan men jag orkar inte svara.

Tur att mitt hotell inte är långt härifrån, tårarna strömmar ner för mina kinder.

Jag springer in genom de stora dörrarna och uppför trapporna så snabbt så att jag inte ens kan minnas vägen hem.

Hastigt slänger jag upp dörren och Chelsey sitter och väntar på mig i soffan.

”Åh Gumman” utbrister hon och går fram till mig och ger mig en hård kram. Exakt vad jag behöver just nu, var det verkligen rätt val? Ja, det måste det vara.

”Skulle inte någon av våra vänner ha fest ikväll?” Chelsey kollar undrande på mig och nickar sedan.

”Bra, vi går dit” jag går in till vårt sovrum och börjat rota igenom både min och Chelseys väska. Tillslut hittar jag en klänning som funkar. Den är väldigt kort, men jag bryr mig inte längre om längden på klänningen. Mitt hår är redan lockigt så det är bara sminket som återstår. Jag sminkar mig väldigt snabbt och tar ett par utav de högklackade skorna, utan att bry mig vilka. På vägen ut tar jag en av mina klänningar och slänger den till Chelsey. Hon går snabbt in till sovrummet och kommer ut lika snabbt igen fast fixad för fest.

”Förresten så vill jag tatuera mig, hinner vi imorgon?” frågar jag henne.

Jag ser på henne att hon har kommit på något.

”Jag känner en som kan fixa det på oss typ nu, för vi kan ju komma när vi vill till festen” säger hon och ler stort. Min mamma kanske dödar mig, men jag orkar inte bry mig. Chelsey får göra det om hon vill, hennes föräldrar tillåter nästan allt.

”Bra, då går vi” säger jag. Vi går ut från hotellet och Chelsey försöker få tag på en taxi, med sån tur vi har stannar en direkt och vi hoppar in. Chelsey säger adressen till chauffören och han börjar köra dit.

”Det är inte så långt” säger Chelsey.

 ”Vet du vad du vill ha?” frågar hon. Jag nickar, jag har funderat på detta länge och vill ha något som betyder för mig. Min pappa hade en fågel och mitt namn på ryggen och det betyder så mycket mer, som frihet. Fast den största anledningen jag vill ha den tatueringen är att min pappa hade en fågel.

”Du då?” frågar jag henne, hon hade också velat ha en tatuering länge men inte gjort det. Hon nickar till svar, om jag känner Chelsey rätt kommer vi säkert tänkt på samma sak.

”Fåglar?” hon tittar chockerande på men fnissar till lite sedan.

”Såklart vi tänker på samma, jag vill ha den för den symboliserar frihet lite, du vet fåglar är fria och kan flyga och sånt…” hon skrattar till av sin förklaring och jag med.

”Man pappa hade en fågel, så jag vill ha något liknande” på något sätt är det som att jag stängt av mina känslor på sistone, för några månader skulle jag fortfarande sitta och gråta på mitt rum för att jag kysste Justin. Taxin stannar och jag ger pengar plus lite extra, jag orkar inte sitta kvar och vänta. Jag hoppar snabbt ut och vi går in i studion.

”Chelsey!” säger en man runt trettio års åldern glatt. Hon går fram till honom och kramar honom.

”April, detta är min farbror” säger hon och jag hälsar glatt på honom.

”Vi vill tatuera oss” förklarar Chelsey. Han nickar.

”Vet ni vad?” vi båda nickar samtidigt och brister ut i skratt sedan.

”Gud så fint det blev, jag älskar det” säger jag och kramar om Chelseys farbror.  Han skrattar och jag går fram till kassan för att betala. Han skakar bara på huvudet.

”Oroa dig inte för det, jag har lovat Chelsey en gratis tatuering så du behöver inte betala” förklarar han. Men jag vill betala så jag lägger hälften av vad det egentligen skulle kosta på disken och tackar ännu en gång innan vi går ut.

”Din mamma, kommer hon inte typ få en hjärtinfarkt när hon ser detta?” frågar Chelsey. Jag rycker på axlarna.

”Kanske, men hon vet vad den betyder för mig. Ska vi ta taxi eller?” 

Hon skakar på huvudet.

”Den är där borta” hon pekar mot ett stort, mörkt, hus som spelar sjukt hög musik. Att jag ens kunde missa det. Vi går raskt till huset där festen ska hålla hus, vi går in och jag känner igen en del av personerna. Chelsey har släkt här och känner därför en del personer här, och jag har följt med flera gånger så jag känner dem också. De har förvandlat hela rummet till en nattklubb, visst han som äger detta huset är rik och har detta rummet bara till detta. Han får sjukt mycket pengar av sina föräldrar och jobbar inget själv. Vi går fram till baren och beställer varsin dricka.

”Ikväll försvinner ingen sådär bara, okej!” skriker Chelsey, men det hörs bara som en viskning. Jag nickar, jag behöver verkligen inte fler problem. Jag häller i mig glaset och fortsätter sedan hand i hand med Chelsey ut på dansgolvet.

Justins perspektiv

Jag vet inte varför jag blev arg på April, men hon kan inte bara komma sådär och sen bara sticka utan en förklaring. Jag hoppar in i bilen för att köra en runda, jag behöver verkligen lugna ner mig.

Jag svänger in på en gata och ser att ett av husen har fest. Musiken är så hög att den hörs tydligt in i bilen. Utanför huset står det en massa ungdomar som röker, egentligen är det sjukt dumt av dem. Jag är säker på att hälften av de som är där inne är minderåriga.

Utan anledning kollar jag mot huset och ser en person som liknar April väldigt mycket, jag svänger snabbt och kör sakta förbi igen. Detta kan inte vara sant, så dum är hon väl ändå inte?

Jag stannar bilen och hoppar ut, det är verkligen April som står och röker. Jag känner hur ilskan kommer fram igen, jag går fram till henne och tar tag i hennes handled.

Förskräckt vänder hon sig om och kollar på mig.

”Släpp den” säger jag till henne, hur dum är hon?

Hon vägrar att släppa den och försöker komma ur mitt grepp, jag håller fast och börjar gå mot bilen. Jag sätter henne ner i framsätet och knäpper bältet om henne och springer över till den andra sidan.

Folk kollar undrande på henne men hon bara rycker på axlarna. Jag startar bilen och kör snabbt iväg, jag ökar hastigheten mer och mer för varje sekund som går.

”Justin, snälla sakta ner” ber hon men det gör bara så att jag ökar farten yttligare.

”Om du slutar att röka i min bil så saktar jag ner” säger jag kallt. Hon slänger ut cigaretten och vevar upp rutan igen. Jag saktar ner en aning, men kör fortfarande lite för fort.

Aprils perspektiv

Justins käkar är spända och hans blick är kall, den Justin jag har sett idag, eller ikväll faktiskt, trodde jag inte fanns.

Han svänger in på en parkeringsplats och går ut från bilen, han snarare springer, över till min sida och drar ut mig.

För denna Justin är jag faktisk rädd för, hans beteende är inte likt honom.

Han håller ett hårt grepp om min handled som gör ont.

”Justin kan du släppa mig, det gör ont” Han nästan morrar till svar och drar mig upp för trapporna efter sig.

Han Öppnar dörren och smäller igen den när jag kommit in.

”Hur fan tänker du?” han smäller händerna i väggen med mitt huvud emellan. Jag kollar ner i marken, jag vågar inte säga något fel.

”Jag tänkte inte” säger jag tyst.

”För helvete April, jag trodde att du var smartare än såhär!” skriker han och vänder sig om så att jag bara ser hans ryggtavla.

”Vad fan tror du jag ska göra när hela mitt liv är förstört?” frågar jag honom surt, om han ska bete sig som ett svin så kan jag också göra det. Han vänder sig om och slår en knytnäve i väggen.

”Hur fan kan ditt liv vara förstört?” jag har aldrig hört han svära såhär mycket, jag har aldrig sett honom vara såhär arg innan.

”Det började med att du kysste mig” säger jag tyst. Justin går en bit bort från mig. Just i denna stund är detta det sista stället jag vill vara på.

”Hur fan kan en kyss förstöra ett liv, om du nu inte ville kunde du ju bara puttat bort mig. Så jävla svårt är det inte” fräser Justin.

Jag tar ett djupt andetag.
”Det ena leder till det andra” Svarar jag honom kallt.

Hela Justin stelnar till och kollar på mig.

”Vad har du gjort?”

”Jag var på en fest” säger jag och går fram till Justins säng, jag orkar inte diskutera nu. Jag sätter mig i den och slänger av mig skorna, jag går fram till hans resväska som ännu inte är uppackat och tar en tröja.

Jag drar av mig klänningen och tar på mig den alldeles för långa tröjan. Jag lägger mig ner i Justins stora säng och tar hans mobil som ligger på nattduksbordet. Jag skriver ett sms till Chelsey.

”Förlåt, men Justin kom och var helt jävla arg. Är hos han nu. Puss love u” jag skickar iväg det till henne och lägger tillbaka telefonen.

”Du är helt sjuk April, du går runt i en klänning som går en centimeter nedanför rumpan, dricker och röker. Vad har hänt med den April jag kände?” han lägger sig ner på sängen.

”Jag är samma person”

”För några månader sedan skulle du inte göra sånt” jag suckar högt, kan han inte bara sluta? Man hör att han fortfarande är arg på rösten men han har lugnat sig ner lite. Jag vänder mig emot honom.

”Du har skaffat en tatuering, seriöst April” utbrister Justin ilsket. Jag vänder mig om och tittar på honom. Vad är det för fel, han har själv runt tusen tatueringar. Jag väljer att hålla tyst och inte svara honom.

Det plingar till i Justins mobil och jag tar upp den.

”Jag kommer om 5, gå ut nu” står det från Chelsey. Tack och lov, hon är en räddare i nöden. Jag ställer mig upp och plockar upp min klänning. När jag ska ta av mig tröjan säger Justin plötsligt.

”Behåll den” jag bryr mig inte om att fråga varför.

Jag trycker ner handtaget men hinner inte öppna dörren.

”Du svarade inte på min fråga, vad har hänt mer?” Jag tar ett djupt andetag, han kommer att bli jätte arg säkert.

”Jag hade…”

”Säg inte mer, varför April?”

”Förlåt” svara jag honom.

Jag vet vad jag ska göra för att inte såra honom så mycket.

”Hejdå Justin, jag gör detta för att det är bäst för dig” Jag lämnar honom med tårar i ögonen, jag lyckas hålla dem inne tills jag har stängt dörren helt. Vad har jag gjort?

Kommentera.